Mitt liv
Idag skulle jag vara duktig. Jag skulle göra iordning middag för vi skulle få middagsbesök av sambons mamma. Maten är köpt och skulle bara förberedas och tillagas. Så skulle jag städat lite så det såg bra ut. Skriva kontrakt med nya jobbet och medicinen till hunden skulle hämtas ut inför nyår. På kvällen skulle vi hjälpas åt med tvätten sen skulle jag packa inför resan imorgon. Kanske skulle en lista med saker skrivas för att inte glömma något imorgon. 

Jag såg fram emot att ha ett mål med dagen. Jag tycker om att ha mål, att ha något att göra för något. Inte göra för att göra utan verkligen ha ett mål. Men det målet försvann. Sambon ska iväg till en kompis ikväll. Medicinen finns inte på apoteket och om nu sambon ska iväg så blir jag nog ensam om att tvätta ikväll. Jag har ringt runt för att få tag i hundens medicin och hittat ett apotek som har medicinen men jag kan inte ta mig dit för sambon har bilen och jag har inte råd att åka kollektivt. Jag är på bristningsgränsen nu. Jag vill slå sönder något värdefullt. Jag vill flytta härifrån. Jag vill inte ha den förbannade ungen som växer i min mage. Jag vill ha tillbaka mitt liv!

En gång i tiden var jag glad. Jag var aktiv. Jag träffade folk. Jag hade knappt tid för mig själv. Jag hade pengar. Jag hade vänner. Jag hade saker att göra. Jag kände mig betydelsefull. Jag var behövd. Omtyckt. Nu är jag bara ensam. Fast. Det känns som om jag sitter fast i en fälla. Jag kan inte ta mig ut. För jag har inte råd! Kanske är det så att vi borde byta ner oss vad gäller bilen. Vi kanske borde skaffa två små billiga bilar istället. Då kunde jag ta mig fram också. Eller satsa på att skaffa ett månadskort i kollektivtrafiken. Men jag har inte råd. Jag tar från mitt sparkonto varenda månad. Jag känner mig handikappad. Det står en bil i mitt namn men jag ser den aldrig. Jag vill bara kunna ta mig fram och känna mig behövd, uppskattad och älskad. Är det för mycket begärt?