Bebis, bebis, bebis
Det blir en del bebissnack när man är gravid. Å ena sidan är jag sjukt less på det för det finns så mycket annat att prata om. Å andra sidan vill jag inte prata om annat för det känns som en sådan stor grej att vara gravid och få barn. Jag har ju längtat efter barn i flera år. Efter en lång och utdragen gårdagskväll så låg vi i sängen och Sambon fick se magen röra sig. Jag sa för två dagar sen att jag trodde jag såg det men det är så lite så man blir himla osäker. Men igår när vi låg och tittade (jag tittade och sa att sambon måste titta, annars blir det inte på riktigt!) så kom en riktig box-spark. Inte ens så att jag hade kunnat tveka om jag såg det själv, men att vara två som såg gör upplevelsen mycket häftigare. Försökte filma de små rörelserna men bebis somnade gott och när jag buffade på den så gav den bara tillbaka småbuffar. "Jävla unge, vakna!" sa jag och sambon skrattade och frågade om jag skulle säga samma sak om ett år, några minuter tidigare hade han sagt att bebis skulle sparka och jag sa att vi får se om han säger samma sak om två år. Vissa saker får man tillbaka.

Mat, mat, mat
Matdilemmat är nu löst. Efter många om och men. Tårar. Frustration. Sorg. Ensamhet och allt som hör till så vet jag nu vad som kommer finnas på julbordet och det är inte mycket som jag äter, tyvärr. I vanliga fall äter jag det mesta men på julen är jag kräsen. Köttbullar måste vara hemmagjorda eller såna delikatessköttbullar som kan funka (jag lyckas alltid få broskbitar så helst inte köpta alls). Prinskorv kan gå ner, absolut ingen favorit. Potatis är nog det viktigaste i matväg - året om. Julskinka är ett måste, det kan jag äta dygnet runt i en vecka eller två. Hos vissa finns revbensspjäll och det äter jag också. Sen finns inte mycket mer jag äter. Jo, rödbetssallad kan gå ner - ibland. 

Tårar, tårar och åter tårar.
På vägen ut till renoveringen igår blev det tjafs. Jag ansåg att det inte var så jävla (ursäkta ordvalet) svårt för sambon att ta reda på vilken mat som fanns på julbordet, det är ju hans familj. Han tyckte att jag gjorde en stor sak av något litet. Jag tyckte att han borde svarat på min fråga för flera dagar sen, typ när jag ställde den. Han menade att det har varit mycket och att han glömt. Ja, så höll det på. När vi kom fram ungefär en halvtimme senare så knäppte jag inte ens upp bältet. Jag är av åsikten att man inte gör saker om man är osams, man löser problemen. Sambon är inte van vid konfrontation av denna sorts problem. Han frågade vad jag tänkte göra nu och jag sa att jag inte tänker gå ur bilen om vi inte löser det som var. Tillslut gick han ur bilen, jag sa åt honom att lämna nyckeln och ta med hunden. Sen gick jag upp och lämnade hans mobil och drog. Jag ringde och sa att jag inte hade någon plånbok (skulle köpa mat egentligen) så jag åkte hem. Han kunde ringa när han ville bli hämtad. Jag grät. Pratade med några kompisar som fick bli tyngda av mina problem. Grät mer. Grät igen. Funderade på hur man praktiskt löser en separation. Grät och grät.

Tömd på känslor.
När jag hämtade Sambon trodde jag att jag var tömd på känslor men de kom upp i tredubbel bemärkelse. Att påstå att jag kunde hålla mig lugn är en ren lögn. Jag skrek och grät samtidigt som jag körde. Något jag aldrig gjort förut eftersom jag brukar köra till sidan och vägra åka till det är löst. Väl hemma pratade vi lite mer om det. Än så länge är problemen långt ifrån helt lösta men det är väl på rätt väg. Jag får nog se till att påminna sambon om att vi måste prata om det mer, för jag vill inte att detta ska upprepas.

Lösningen
Igår pratade självklart sambon och hans mamma om varför jag stack. Han sa att han trodde det handlade om maten vid jul och hon skrev en lista med vad som skulle finnas och sa att jag självklart fick ta med annat om jag ville. Tyvärr tror jag sambon tror att lösningen låg i att ta reda på maten och inte att kommunikationen sprack. Jag anser att han kunde svarat "Jag vet inte men vi kan kolla upp det" eller något i den stilen men jag fick inte ens ett svar, om inte tystnad räknas som ett svar?

Hormoner
Att kroppen är helt sjukt full av hormoner hjälper ju inte direkt i denna situation. Tårarna är alltid nära till hands numera och min stubin är bra mycket kortare än vanligt. Jag ser skillnaden men jag känner också mycket starkare för allt. Om jag tidigare ogillade så avskyr jag nu.