Stress
Det här med stress. Det är ju ett relativt begrepp. Vissa blir stressade av att göra mycket, andra av att göra inget. Jag blir stressad av att inte göra något. Då känner jag mig värdelös och obehövd. Jag har ett behov av att känna mig behövd, att göra saker - gärna för andra. Men att bara göra saker för andra tycker jag inte om. Jag vill gärna vara med, exempelvis köper jag gärna en upplevelse till en kompis för att kunna vara med på den själv. Jag gör gärna en pepparkaksdeg och ger bort alla pepparkakor, om jag har sällskap under utbakningen. Jag vill ha något tillbaka. Sambon är av lite annan karaktär. Han ser inte meningen med att göra massa andra saker än det nödvändiga. En dag kom han in i vardagsrummet och sa "Du har en kylskåpsmagnet där det står 'skjut upp till imorgon det du kan tänka dig ha ogjort när du dör' och jag skiter i om det är ostädat när jag dör". Våra prioriteringar ser olika ut. Jag skulle aldrig vela lämna ett skitigt hem till de efterlevande. Varför ska de ta vara på min skit? Så ser inte Sambon på det hela. Jag vill inte ha kliniskt rent, absolut inte. Då hade jag inte skaffat hund är ju en sak som är säker. Men jag ser gärna golv- och bordsyta.

Rollfördelning
Sambon är den som oftast dammsuger, diskar och slänger sopor här hemma. Den sista tiden har han klagat på disk och sopslängningen. Jag är den som städar toalett, rengör badkaret från slaggprodukter, bäddar sängen och ser till att vi tvättar kontinuerligt. Jag är också den som tar hunden på de flesta promenader och planerar inhandling. Självklart klagar jag också. Tyvärr vet jag inte riktigt hur vi ska komma över våra rollfördelningar. Mina kläder är de som tar slut först om vi inte tvättar. Jag får exem om vi inte tvättar sängkläderna. Hunden står på mig och jag köpte henne innan jag träffade sambon. Badkaret är mitt inköp och blev således mitt ansvar.

Bil
Eftersom sambon vill komma till jobbet enkelt varje dag så får han ha bilen. Detta medför att jag inte kan ta bilen "hursomhelst" och göra vad jag vill. Jag skulle uppskatta att åka och fika på stan. Kolla på julklappar spontant eller åka med hunden till någon fin och bra promenadskog/-plats. Detta medför att jag väldigt sällan kör bilen och att sambon oftast tankar. Han tycker inte om att han är den som oftast betalar tankningen men jag ser ingen anledning att tanka så ofta som vi gör (om han bara jobbar så går det väl 1-1½ tank/månad så det är inte jättemycket men ungefär 1-1½ tank mer än jag gör av med...). Dessutom har han en större inkomst och min inkomst går åt fasta kostnader, mat och hunden, sen är det inte mycket pengar kvar. Jag har inget busskort ens för det har jag inte råd med. Många gånger känner jag mig låst. Jag måste fråga om jag kan ha bilen, som jag propsade på att köpa och som står på mig, för en dag... Enligt sambon behöver jag inte fråga men han tar ju bilen till jobbet vid fem på morgonen.

Oense
Man skulle nog kunna tro att jag och sambon har tjafsat eller är oense med varandra. Men så är inte fallet. Vi är överrens men ibland känner jag att det är väldigt orättvist. Ofta får jag höra att jag inte ska vara hindrad att göra saker för hans skull om man säger så. Men han tar för givet att han kan ta bilen ut till sin mamma, att han kan ta bilen till jobbet varje dag. Det är inga diskussioner om det. Jag kommer från en familj där man diskuterar med varandra. När vi hade tid hos BM senast så sa jag den nya tiden när jag hade bokat den, skrev in den i vår gemensamma kalender, påminde med jämna mellanrum och när väl dagen kom så sa han att han inte visste om det?! Nu är jag väldigt genusmedveten och vet om att det ofta ser ut såhär men att kvinnor i regel inte bryr sig. Jag tycker inte att det är okej och kommenterar det, men vet också att killar i regel inte ser skillnaderna.

Julmat
En annan sak som diskuteras ofta mellan mig och Sambon är vad som är självklart. Jag har bott på många olika sätt, med många olika personer. Åkt på läger och till kompisar i andra städer och möter oftast andra matkulturer. Jag gillar annorlunda mat men jag ser gärna till att veta om jag äter viss mat. Åker jag på konferens eller utbildning så säger jag mig vara allergisk mot lax för jag avskyr lax. Till julen så är det mycket jag inte äter och vi ska fira jul hos hans mamma. Jag vet fortfarande inte hur mycket det finns för mig att äta på jul och det oroar mig. Sambon säger att det alltid finns något. Igår pratade vi om julmat och hans mamma sa att de inte har köttbullar, prinskorv och potatis för att ingen äter det. Julskinka likaså. De äter kalvsylta och risgrynsgröt. Det var jättelänge sen jag åt kalvsylta så jag kan visst testa det, men mer då? Jag ogillar risgrynsgröt så det går inte ner. När det var gröt i skolan var jag tacksam om det fanns andra alternativ, det är så sjukt vidrigt med "tomtegröt". Tidigare år har jag firat med en kompis och dennes familj. Vi har ätit revbensspjäll, julskinka, köttbullar, prinskorv, dansk ris á la malta, potatis, makrill, vörtbröd osv... Självklart har det funnits sill och sånt äckligt men det är ingenting för mig. Sen har det alltid funnits godis. Knäck, ischoklad, chokladaskar, någon godisskål, kanske lussebullar och självklart pepparkakor. Inget av detta står på julbordet i år har jag listat ut. Men självklart ska det finnas något för mig? Jag känner för att lägga ner julen när jag tänker på hur det ser ut just nu. Sambon klarar sig bättre utan mat än jag gör. Själv behöver jag mat kontinuerligt för att hålla humör och ork uppe. Det faktum att sambon inte ser problemet i att jag vill veta så att jag isåfall kan ta med mig mat som jag äter är den avgörande faktorn i att jag inte känner mig så glad idag. Julen har alltid varit mysig för mig men jag har också alltid vetat vad som finns på jul. Sålänge det finns vörtbröd (med russin), julskinka och senap är jag nog glad. Det kan jag leva på i en vecka. Nej, jag vill bara skita i julen, sitta hemma och trycka i mig smörgåsar med julskinka och senap samt se på någon dålig film, gå ut med hunden och sova tidigt. Jag är redan less på julen.