Ångest eller depression?
Besök hos mobila ångestenheten
Återigen har jag fått en diagnos. Diagnosen verkar återkomma. Djup depression. Hon ville kolla om jag var manodepressiv men eftersom jag inte direkt har perioder då jag inte behöver sova så uteslöts det. Jag brukar bli ett vrak om jag inte får sova 8 timmar under en längre period. Det här med barn kanske inte var en sådan bra idé ändå? Jag fick mediciner, både antidepressiva och ångestdämpande (vid behov). De ångestdämpande är beroendeframkallande. Det var svårt att vara där, jag har liksom blottat mig själv i två dagar nu. Återbesök nästa vecka för uppföljning av medicinerna. Kan må sämre i ett par dagar och det kan ta 1-3 veckor innan effekt kommer. Läkaren rekommenderade mig att försöka mig på två promenader med hunden, som om jag inte redan försöker det? Hunden är ju mitt ansvar och jag har bara tur som har Sambon som tar henne när jag inte orkar, för just nu är det tungt...
Påverkan i mitt liv
Det händer saker i livet, bland vänner, bekanta och jag skulle normalt sett satt mina känslor åt sidan och försökt vara ett stöd men jag klarar inte det just nu. Jag kan inte ta hand om andra om jag inte klarar av att ta hand om mig själv, det är min åsikt som frisk och jag måste erkänna att det är skönt att få tänka så för annars hade ingen annan tagit hand om mig. En kurator frågade mig en gång vem som skulle ta hand om mig om inte jag själv? Det är nog smart att tänka så. Från och med nu måste jag tänka på mig i första hand, sen bebis, hunden och Sambon. Håller inte det närmaste ihop så raseras hela min värld. Vännerna kommer efter. Sist kommer omgivningen. Nu ska jag försöka äta lunch, färdigköpt pizza utan mozarella (för det ska man inte äta som gravid...) får funka. Så mycket för mitt äkta-vara-liv...
Återbesök nästa vecka.
Imorgon ska jag åka till sjukhuset och träffa en doktor. Ska vara där tidigt, 9.30 rättare sagt. Jag som inte ens brukar vara uppe ur sängen vid den tiden, hur ska detta gå? Mer än så orkar jag inte just nu... Några vänner har hört av sig via sms och frågat om vi ska prata men jag orkar inte idag. Känner mig hemsk men jag orkar inte, är så trött. Dessutom blir det bara fel när jag pratar med folk, jag kan inte riktigt ge och ta i samtalen och då är jag kort för att inte ta allt för mycket och då blir det fel. Egentligen vill jag bara gråta. Så jag inväntar starkare tider då jag orkar både ge och ta.
Läste att mellan 10-20% av alla gravida eller nyblivna mammor har psykisk ohälsa. Det innebär att jag är långt ifrån ensam. Ändå anses detta vara tiden då jag ska njuta som bara den. Jag borde vara glad. Men när han på mobila enheten frågade hur jag kände om bebis så kunde jag inte säga annat än att jag faktiskt inte är särskilt glad över bebis, jag önskar ofta att bebis inte fanns så jag slapp känna såhär. Det känns hemsk men så är det.
Nästa vecka ska jag på återbesök/uppföljningssamtal hos min barnmorska. Så ser verkligheten ut just nu.
Barnmorskebesök.
Tröttheten har börjat bli jobbig nu. Jag kan vara pigg ena sekunden och sen vara sjukt trött. Likaså sömnproblemen, att inte riktigt kunna komma till ro på kvällen och sova. När jag ska gå och lägga mig gör jag alla rutiner som jag brukar. Lägger mig i sängen och vanligtvis brukar jag somna på några sekunder men nu går det inte, det tar säkert 20 minuter innan jag kommer till ro, då har Sambon somnat och snarkar för det mesta. På morgonen går Sambon upp känner jag mig vaken efter alla snoozningar så jag funderar på att gå upp med honom och starta dagen. Jag tror det tar två minuter innan jag somnar och sen vaknar jag igen och känner att jag måste gå upp för att få ut något av dagen, somnar på några sekunder och vaknar igen, supertrött. Igår var jag så trött att jag kände att jag var på väg att gråta i princip hela dagen. Då hade jag sovit i tolv timmar. Sen sov jag en timme på dagen. Vid halv elva la vi oss och halv tio kom jag upp ur sängen. Jag fick verkligen tvinga mig upp ur sängen.
Jag har också svårt att äta ordentligt. Frukost igår innebar 2 smörgåsar och vatten, lunch var 2 smörgåsar och mjölk, middag var ca. 2 dl potatismos och en "lång köttbulle" (motsvarar väl tre köttbullar) samt en halv tomat, kvällsmålet bestod av 10-15 natchochips med ost och lite utströdd köttfärs. Det ser mycket ut i text men jag vet att det inte är tillräckligt. Idag försökte jag mig på en ordentlig frukost; filmjölk med müsli, två smörgåsar med ägg. Jag har tryckt i mig järntabletter, d-vitamin, magnesium och vitamintabletter. Usch, nu är jag ledsen. Sambon ringer mig på dagen och frågar hur jag mår och jag har aldrig något bra att säga. Det tynger mig. Jag vill ha positiva saker att berätta. Jag vill ha en anledning att gå upp på morgonen.
Försöker.
Det känns som om det är lunchtid men efter en snabb koll på klockan inser jag att klockan är mer än så, närmare bestämt tjugo över två. Hur kan man ha så fel? Sov tolv timmar inatt, en mardröm väckte mig eftersom jag skrek i drömmen vilket innebar att jag faktiskt vaknade av att jag gjorde ljud i sömnen. Jag skrek inte på riktigt men kraften för att göra de ljuden var som att skrika under en lång tid, troligtvis pga. morgonrosslet i halsen. Sambon la armen runt mig och sen somnade jag om. Vet inte om jag börjar bli sjuk eller vad det beror på, läskigt var det.
Efter en helg med fullt ös så känner jag mig helt förstörd. Jag avskyr känslan av att orken tryter. Jag tycker om att ha många bollar i luften och sen jag blev gravid orkar jag inte lika mycket. Imorgon ska jag träffa BM för att prata om mitt mående.
Typ-kusin och typ-moster?
Sen gjorde vi även glasyr på pepparkakorna! Väldigt bra att göra om man, som jag, inte är så förtjust i pepparkakor. Glasyr gör ju att man vill äta, haha.
Pepparkakor med glasyr! ♥
Nu har kompisen åkt hem. Det är både skönt och tråkigt att hon åkt. Saknar min vän så otroligt mycket men vi är inte riktigt gjorda för att bo ihop. Lagom är bäst? Jag brukar fira jul med henne och hennes familj så det kommer kännas väldigt tomt i jul. Kalle Anka och julskinka kommer jag sakna mest, bortsett från min lilla extrafamilj. Det innebär att kompisen blev moster idag och jag blev "typ-moster" och bebis kommer bli "typ-kusin".
När vi lämnade kompisen så åkte vi till en kollega till Sambon för adventsfika, skönt att komma iväg och göra något i roligt ihop. Sen tog vi oss på restaurang för ingen orkade göra mat. Där blev det en diskussion om hur vi har det ihop. Ibland känns det så omöjligt. Jag vet att Sambon gör massor för mig men jag saknar så att prata om allt och gosa. Det blev inte så mycket av den varan i början av graviditeten eftersom jag mådde så sjukt illa hela tiden. Ingen fick röra min mage, jag mådde illa av lukter och jag mådde illa av att inte äta tillräckligt ofta. Men nu vågar Sambon inte gosa eftersom han är nojjig för att jag, återigen, ska säga nej och må illa och så... Ond spiral. Vill inte gå in allt för mycket på alla diskussioner men det är väl kortfattat vad vi "grälar" om. Jag gnäller, gråter och klagar. Han är tyst, lyssnar och är...tyst! Vilket gör att jag gnäller och klagar ännu mer...
Nu: gos!
Bebis, bebis, bebis.
Bästa kompisen är på besök i helgen. Hon har sin hund med sig så vi har varit på långpromenad i skogen och åkt till hundöarna. Hennes hund har mycket energi och han är lite trög så han fattade inte riktigt hur man skulle bete sig där men det gick bra tillslut. Min lilla skrutta hittade en hund att leka med, hon brukar inte leka med hundar så man blir lite tårögd när man ser henne leka. Har sett henne leka två gånger under mina två år med henne!
Bebis
Igår kände jag två sparkar. Väldigt svagt men ändå är jag helt säker på att det var sparkar. Kändes som bubblor i magen. UL (UltraLjud) visade att bebis är väldigt aktiv emellanåt så den lever. Ändå blir jag så nojjig. Efter vecka 24 tror jag att det kommer kännas lugnare eftersom det då kan bli ett prematurt barn (tidigt fött, före v.37) med bra odds för överlevnad. Magen syns i princip bara att det är på väg att bli en bebismage om man ser framifrån, inte från sidan. Det kommer nog men blir ändå så nojjig.
Bernard, vår bilmaskot.
Bakgrund till bloggen.
Bakgrund
Sedan jag gick ut med att vara gravid så har folk haft åsikter och tankar om hur jag ska göra, förbereda och tänka. Åsikterna tär på självkänslan. Många förslag är riktigt irriterande eftersom det känns som om man inte har alternativ till egna åsikter. Eftersom det är mitt första barn finns visserligen mycket jag inte har koll på men också mycket som jag vill planera och drömma om själv utan att få drömmen spräckt. Förslagen som kommer ser olika ut eftersom de som ger förslagen har olika barn, mitt barn kommer inte vara något av deras barn utan en egen individ.
Vi har valt att inte kolla kön på bebisen. Vi har valt att kolla på en vagn som har rosa färger eftersom jag tycker om rosa och är den som kommer köra vagnen.
...men jag vill inte behöva förklara allt sådant. Jag vill slippa kommentarer som "jaha, är det en flicka?" för nej: det är en frisk bebis såvitt vi kan se. Hos oss finns rosa och blåa kläder, söta och kaxiga kläder för vår bebis är inte flicka eller pojke utan ett barn som inte ska berövas möjligheter för att den föddes med ett speciellt kön.
Jag flyttade 50 mil för att bo med min sambo och blev gravid ganska snabbt därefter. Detta medför att jag inte har så många vänner i denna stad.
Bebisens namn
Vi kallar bebisen för olika saker. Jag kallar den Bebis eller Bäbis. Sambon kallar den Mini, Bebis eller Magdoo. En av mina vänner kallar den kludd eller mini. Sambons vänner säger Magdoo eftersom det finns en liten rolig koppling mellan mig och Sambon. Därför heter bloggen Magdoo.
Hemförhållanden
Hos oss finns en hund, en äldre dam som fyller 10 i april. Bebis var tidigare beräknad till hundens födelsedag (6:e april) men efter RUL (RutinUltraLjud) ändrades bebis BF (Beräknad födelsedatum) till 10:e april. Jag förväntar mig inte att du som läser är införstådd i alla begrepp som en graviditet innebär för det tog mig lång tid att inse själv och jag kan inte alla begrepp själv. Av den anledningen kommer jag, så gott som möjligt, försöka förklara vad förkortningarna står för.
Motgångar
Sen jag blev gravid har jag fått stöta på motgångar. Exempelvis blir jag inte sådär fint gravidtjock som många andra blir. Det gör ont. Ofta får jag höra att "det kommer" men det är frustrerande att ha längtat efter en gravidmage i flera år och sedan inte få magen när andra i samma graviditetsvecka är riktigt fint gravidtjocka. Jag har fortfarande veck på magen, vid naveln. Jag känner mig bara tjock och ful. På det blir håret flott mycket snabbare nu. Det är svårt att hitta en bra frisyr som passar.
En annan sak jag fått möta är depression. För en vecka sen bad jag om hjälp från min BM (BarnMorska) och hon har skickat en remiss. Den 13:e december har jag ett möte med en läkare från psyk (det låter så jävla hemskt!) och hoppas då medicin för detta. Jag har tidigare haft depressioner och varit medicinerad vid två-tre tillfällen med olika resultat. Det jag upplevt mest givande är en bra samtalskontakt men i detta läge känner jag att medicin är den bästa början. Jag pratar främst om ångestdämpande medicin och inte antidepressiva tabletter (sk. lyckopiller) eftersom jag har dåliga erfarenheter av antidepressiva mediciner.
Vad har hänt med kroppen?
Självklart har jag gått upp i vikt. Min mage påverkades snabbt och förstoppningen har varit till och från. Magknip har jag till och från under dagarna. Den största skillnaden är att jag numera har större bröst (75G) och vad jag förstått så blir de inte mindre, mjölken ska ju komma också. Trötthet och irritation verkar tillhöra graviditeten.
Framtid
Jag har som förhoppning att helamma. Jag drömmer om att flytta till en annan stad närmare mina vänner så att vi kan gå omkring och vara lite mammalediga ihop. Både jag och min sambo vill bo i hus. Han vill ha två barn, jag vill ha tre.
Förhållande
Jag är den planerande personen. Jag planerar och gör saker snabbt för att kunna slappa efteråt, annars kan jag inte släppa det som ska göras. Sambon har lätt att släppa saker och skjuter gärna på saker. Han är inte den som diskuterar saker medan jag gärna diskuterar allt. Våra uppväxter ser väldigt olika ut och jag kanske går närmare in på det längre fram i bloggen.
