Idag är det dax för ett besök hos barnmorskan. Hon lär säga att jag ska äta järntabletter, kolla blodtrycket och prata lite om graviditet. Funderar på att fråga om jag kan få höra bebisens hjärta. Det är mysigt.

Tröttheten har börjat bli jobbig nu. Jag kan vara pigg ena sekunden och sen vara sjukt trött. Likaså sömnproblemen, att inte riktigt kunna komma till ro på kvällen och sova. När jag ska gå och lägga mig gör jag alla rutiner som jag brukar. Lägger mig i sängen och vanligtvis brukar jag somna på några sekunder men nu går det inte, det tar säkert 20 minuter innan jag kommer till ro, då har Sambon somnat och snarkar för det mesta. På morgonen går Sambon upp känner jag mig vaken efter alla snoozningar så jag funderar på att gå upp med honom och starta dagen. Jag tror det tar två minuter innan jag somnar och sen vaknar jag igen och känner att jag måste gå upp för att få ut något av dagen, somnar på några sekunder och vaknar igen, supertrött. Igår var jag så trött att jag kände att jag var på väg att gråta i princip hela dagen. Då hade jag sovit i tolv timmar. Sen sov jag en timme på dagen. Vid halv elva la vi oss och halv tio kom jag upp ur sängen. Jag fick verkligen tvinga mig upp ur sängen.

Jag har också svårt att äta ordentligt. Frukost igår innebar 2 smörgåsar och vatten, lunch var 2 smörgåsar och mjölk, middag var ca. 2 dl potatismos och en "lång köttbulle" (motsvarar väl tre köttbullar) samt en halv tomat, kvällsmålet bestod av 10-15 natchochips med ost och lite utströdd köttfärs. Det ser mycket ut i text men jag vet att det inte är tillräckligt. Idag försökte jag mig på en ordentlig frukost; filmjölk med müsli, två smörgåsar med ägg. Jag har tryckt i mig järntabletter, d-vitamin, magnesium och vitamintabletter. Usch, nu är jag ledsen. Sambon ringer mig på dagen och frågar hur jag mår och jag har aldrig något bra att säga. Det tynger mig. Jag vill ha positiva saker att berätta. Jag vill ha en anledning att gå upp på morgonen.