Jag försöker verkligen tänka positivt men nu börjar jag bli less på att sova dåligt och vakna utan orsak. Börjar bli less på hormonerna och längtar som tusan efter att kunna aktivera mig igen. Det är ett tag kvar men varje dag som gravid är en dag längre. Folk åker in och föder stup i kvarten i vår grupp. De flesta med BF efter mig. En person hittils har gått över tiden (vad jag vet, alla är ju inte aktiva). Så oddsen för en tidigt förlossning är dåliga. Imorgon lär det kännas ännu jobbigare då jag ska hälsa på vännen som fick barn för...två veckor sen?! Tiden har gått fort! Jag försöker planera saker för att må bra men det är svårt när man mest pratar med gravida som åker in. Jag är självklart glad för deras skull men jag mår inte så bra av detta nu. Är självklart inställd på att kunna gå över tiden men vissa dagar känns kämpigare än andra.

Jag längtar till flytten också. Mindre än två månader kvar. Kommer jag kunna lyfta? Flyttstäda? Hur kommer bebis vara? Kollik? Lugn? Ingenting går att planera. Sambon förstår inte vad som tynger mig i frågan men jag älskar att ha full rulle. Det ska rulla på, en sak efter en annan. Vila gör man när man är klar. Jag har inget direkt att göra mer än anpassa mig efter andra. Det känns tungt ibland. Ganska ofta. Jag önskar att någon kunde fråga om vi skulle äta lunch ihop, om jag ville fika eller bara ses. Visst ska jag träffa en kompis idag och en imorgon och besikta bilen idag och så... men jag saknar att göra något meningsfullt i livet. Jobba. Ha en anledning att gå upp på morgonen. Inte bara vakna av sambons klocka och veta att han inte kommer gå upp förrän flertalet snooze... Ja, idag är jag  bitter! Sex dagar kvar till BF. Max 20 dagar kvar...