Idag är jag riktigt trött. Vädret har gått fram och tillbaka de senaste dagarna och det tar verkligen på kroppen. I natt vaknade jag en gång och hade svårt att somna om och på morgonen hade jag riktigt ont i ryggen. Jag kan inte sitta framåtlutad längre för det är riktigt obehagligt vilket gör det svårt att sitta och äta. Att sitta lätt bakåtlutad är jobbigt också för ryggsmärtan. Men jag har börjat se målet. Jag hoppas föda tidigare men räknar med full övertid. Vilket innebär att jag har en bebis om tre veckor. 21 dagar är en tid som är överskådlig. Sambon verkar också inse att det närmar sig. Han har fått problem med sin nya MC och hade kollat upp lite med försäkringar och garanti sen ringde han och kollade med mig om när vi kunde kolla på det! Han började med att säga att det inte skulle ta så lång tid och rättade sig sedan och sa "det tar max...." Det är framsteg i vår kommunikation. Han har en bil också som han vill fixa, den skulle inte ta så lång tid att fixa sa han och när jag bad honom lägga om det i timmar så blev det en veckas jobb! Det är mycket tid för en bil om du frågar mig. Men han har det ju som intresse och för honom är det inte mycket tid då. Därför är kommunikationen viktig. Anyway så frågade jag om vi kunde ta det när han var hemma för jag hade också några saker jag ville fixa och om vi kunde kolla på det samtidigt. På så sätt blir ju inte en nöjd och en missnöjd. Han sa också att han ville ha MC:n gjord så fort som möjligt men att man inte vet med bebisen. Han lät nästan lite nojjig över att inte hinna med allt han vill innan bebisen kommer. Det tyckte jag var roligt att höra. Idag ska jag kolla om vi kan tvätta tidigare och sen ska jag måla lite mer på sängen och kanske två lager om jag orkar? Om jag gör två målningar idag behöver jag bara fylla i konturerna imorgon och då är den klar!

Jahopp, saker och ting närmar sig nu och jag vet inte om jag är beredd men det blir man väl aldrig? I mammagruppen jag deltar i på internet kommer alla möjliga nojjor upp och vissa saker förstår jag mig inte på. Lyckligtvis har jag skaffat mig en vän via gruppen och vi kan sitta och klaga på dessa människor ihop och peppar varandra. Det är härligt! Vi har en mamma som födde sin förra tidigt och nu har hon gått längre än med det barnet och upplever det som övertid?! Inte nog med det, hon hade en "tyst öppning" förra gången och oroade sig för det hela gårdagen. Inatt oroade hon sig igen och åkte in. Varför sitta och oroa sig på internet? Nästa person frågar vad vi i gruppen tror om att hon gjord hinnsvepning, haft sex två gånger igår och fått slemmig, lite småblodig flytning samt menssmärtor. Jag tror inte det är så uppskattat att jag svarar att jag tror att hon har smärtorna pga. hinnsvepningen och att hon haft sex två gånger (ingen bevisad effekt) och att hennes slempropp släppt. Slemproppen kan återbildas och kan släppa flera veckor innan förlossningen men det vet inte dessa mammor? Och i regel är de mammor som irriterar oss mest faktiskt inte förstagångsföderskor! Men sen jag började prata med den tjejen jag pratar med känns det lite roligare, vi kan skratta åt dem och skämta om dem samt dra lite råa kommentarer. Det är skönt att veta att någon annan än jag faktiskt  inte delar med sig av sitt sexliv, sina slemproppar och detaljerad oro. Jag pratar inte ens sex med mina vänner för det är intimt tycker jag, än mindre offentligt på internet! Integritet?

Inatt kom en ny kommentar, en uppmaning till alla som fött barn att lägga upp bild på sina barn och presentera barnet lite helst skriva en förlossningsberättelse också. Kan man få vänja sig vid rollen som mamma innan man går in på internet och skriver om förlossningar och laddar upp bilder för människor som egentligen är helt okända? Nej, jag är glad att jag fortfarande kan förstå skillnad på privatliv och internet, även om gränserna ibland överskrids och är luddiga...