pessimist

Ja, jag känner mig inte så peppad. Jag är sådan som kan mala på rätt länge i en diskussion om jag upplever att personen inte förstår. Alltså...om personen inte visar med kroppsspråk, mimik eller ljud att den förstår så fortsätter jag dra exempel eller ändra synvinkeln eller så... Igår sa sambon att han tycker det är förvirrande och att han inte vet vad han då ska kommentera för att det blir för mycket. Kanske är det mer komplext än en liten småsak? Jag tycker ofta han verkar tro att det handlar om småsaker och gillar inte att dra exempel medan han oftast vill ha exempel... När jag drar exempel så kan det låta "och allt detta för en choklad?" om det tex är en choklad-situation som triggat bråket/tjafset/diskussionen. Men han sa också att problemet mellan oss var att jag blir irriterad. Annars visste han inte. Jag inbillar mig väl att vi har svårt att kommunicera, att jag inte förstår honom och han inte förstår mig är inget problem. Buttg inte kan mötas halvvägs är inget problem. Han tyckte att jag skulle göra mer av det jag ville om jag ville. Så jag borde åka till mina vänner i gamla hemstaden då? Då blir förlossningen där. Då var det inget han önskade. Jag vill ha en fungerande dialog där jag känner mig lyssnad på. Det behöver inte bli så som jag föreslagit men jag vill få bli lyssnad på! Diskussionen handlade om så mycket mer men frågar du honom så tycker han nog att den handlade om mindre för problemet vi har är som sagt att jag blir irriterad medan jag upplever att det är vår bristande kommunikation, att vi inte gör roliga saker ihop längre, att jag känner att jag gör allt hemma (olika prioriteringar, återigen kommunikation) men det ser inte han... Hur ska det gå med en bebis? Om det inte går innan så lär det ju inte ändras. Jag fick ta långpromenaden med hunden igår för det hade hon inte fått någon på flera dagar. Vissa raser klarar sig utan men inte en hund med Bordercollie i sig. Den behöver arbeta. Så jag fick gott trotsa smärtor och gå ut. Sambon sa att han hade tänkt gå ut och att han hade tänkt att det redan skulle vara klart vid den tidpunkten. Han frågade varför jag tog långpromenaden och jag svarade att jag måste om det ska bli gjort. Då tycker han att jag tagit för givet att han inte kommer göra det. Grejen är att jag under tre veckor skrivit vad jag tycker är viktigt att få gjort varje dag och att hunden aktiveras varje dag är en sådan sak men det är mer regel än undantag att hon inte blir aktiverad (iaf en timmes promenad) så jag vet att det inte händer om jag inte säger något. Och jag vill inte behöva säga till varje dag, då får jag trotsa smärtan och gå ut. Hade jag vetat detta hade jag skickat med hunden till bästa kompisen, som ändå har hund och går ut på lång varje dag. Men jag visste det inte då. Dumt nog trodde jag ju att vi skulle kunna lösa de problem som uppstår när jag bär en tung kropp som gör ont. Folk säger att det blir bättre sen när bebisen kommer. Hur kan det då bli bättre? Ja, han kanske tar bebis ibland men hushållet då? Fortsätter det vara mitt ansvar med hund, hushåll och bebis?

Kommentarer

Dela med dig av dina tankar:
Lite tips:
fet - *din text*
understruken - _din text_


Ditt namn:
♥ Kom ihåg mig ♥

Din mail: (frivillig/publiceras ej)

Din blogg: (frivillig/publiceras)

Kommentar:

Trackback