En tuff helg med mycket tjafs. Gråt och annat jobbigt. Jag tror vi löst det mesta nu men det känns tungt. Reagerar på samma saker som förut men det blir så mycket starkare. I lördags trodde jag faktiskt att vi inte skulle leva ihop ens vid förlossningen. Vi hade bråkat konstant i nästan ett dygn, sov inte ihop eller så. Att det uppstod andra problem i familjen under samma tidpunkt gjorde att det kapitulerade. Vi har haft problem ett tag och snart är det dags för familjeterapi/parrådgivning vad det nu heter. Det jobbigaste har varit att det tog tid innan tid bokades och när vi väl bokade tid fick vi en tid först tre veckor senare. Den krockade med vår resa och vi fick boka om den till en vecka senare. Nu börjar man känna att det närmar sig. Det blir många tjafs. Dagarna blir längre och tjafsen allt jobbigare.

Det blir inte så mycket bloggande längre eftersom blogg.se inte funkar så bra med android. Antar att man ska ha någon app men det orkar jag inte med. Skulle vara bekvämare om det bara funkade. Liksom allt annat.

Trots allt som sker under graviditeten så vill jag ha fler barn. Jag kan inte riktigt tänka mig ett barn ens nu. Alla i gruppen jag är med i pratar om skräck och längtan efter förlossningen och längtan efter bebisarna. Jag längtar fortfarande efter en graviditet. En stor mage och den där glädjen. Jag är inte rädd för förlossningen men den känns avlägsen, inte på riktigt. Det kommer väl sen men om två månader ska vi vara föräldrar och har kanske varit det ett par veckor. Om tre månader ska vi flytta. Flytten känns mer verklig än graviditeten.