Det var en sådan himla bra dag så jag hade inget negativt att säga om den. Sen kom vi hem och jag ställde frågan som BM ville att vi skulle ta upp i relationen;

Hur ser din drömförlossning ut?
Jag vet inte
Vad förväntar du dig av förlossningen?
Jag vet inte
Vad har du för tankar om förlossningen?
Jag vet inte, det känns som om jag egentligen är onödig eftersom allt handlar om kvinnan/dig

Nu är det jag som inte vet hur jag fortsätter konversationen utan att känna mig sårad och ledsen. Efter en del gnäll och skäll och sådant som jag egentligen ville undvika men kände mig för kränkt för att klara av att hålla inne så frågade han om jag var sur. Nej, jag är ledsen. Svarade jag kort. Varför? Jo, för att jag trodde att jag skulle ha ett stöd under förlossningen men det stöd jag skulle ha verkar ju inte förstå meningen med att vara stöd..? Förstår inte hur viktigt det är...

Förstår du inte att jag känner mig ledsen?
...jo, men jag hade inte känt samma sak

Nu poängterade jag att han då inte var full av hormoner och om han var i samma situation så skulle han nog tamitusan känna mer åt det hållet än något annat! Måltiden blev ju inte lyckad direkt. Tjafs. Bråk. Gräl. Jag är så trött på detta. Det som håller mig kvar är rädsla. Egentligen är jag rädd för att jag håller mig kvar. Att det är dumt att jag håller mig kvar. Att jag kanske skadar mig själv mer än nödvändigt genom att hålla mig kvar. Jag ser inte hur han försöker? Jag önskar att vi kunde kommunicera men jag är trött på tystnad och "jag vet inte". Jag har jobbat i många år med funktionshindrade men aldrig med någon som inte vet. Inte bryr sig. Släpper saker innan det ens är diskuterat... ALDRIG. Vad är detta? Vi träffades, pratade och pratade och pratade. Bodde på distans så vi pratade massor. Nu står jag här. Inte en själ att träffa och prata med.

Vill du ens vara med på förlossningen?
Ja
Varför?
... för det är mitt barn också!

När jag påstår att jag då kan behöva ha med någon mer på förlossningen som kan vara stöd för MIG så är han oförsående. Klart han ska vara mitt stöd.

Vad ska du göra på förlossningen?
Vara ett stöd som du vill ha..?
Hur ska du veta vilket stöd jag vill ha?
Du får väl säga vad du vill ha för stöd?

Jag tycker jag sagt vilket stöd jag vill ha. Och jag anser att han har ett ansvar att fråga också! Det är inte självklart att han ska vara med på förlossningen... Och jag funderar på om det ens är självklart att jag kan räkna med honom i hushållet? Hunden fäller och jag har rengjort golvet varannan dag. Egentligen behövs det varje dag men jag har annat att göra, skola till exempel. Har han gjort något åt golvet? Nej. Jag gör fika till föräldragruppsträffarna. Jag ordnar för middagen (ett undantag denna vecka, morgonen efter ett tjafs så förberedde han genom att ta ut från frysen), jag gör matlådor så att det finns tillräckligt. Jag jag jag! Jaa, han tar kvällspromenaden med hunden men jag tar morgonen och mitt på dagen. "Du är ju ändå hemma". Mina studier då? Om jag får ta en paus för att ta ut hunden kan han väl likväl göra det på sin rast?! Han lever ett jävla lyxliv och jag har sagt till honom att jag är trött på att vara som en morsa! Såhär var det inte i början..? Vad hände? Kan det bli bra eller ska jag ge upp?