Morfar.

Morfar dör när som helst. Han ligger i koma sen igår och de tror inte han kommer vakna igen. Såg honom idag och önskar att inte en enda person skulle behöva genomgå något sådant. Om det skulle hända mig så snälla, låt mig dö. En liten stund fick jag själv med morfar och då sa jag till honom att det var okej att släppa taget, han har gjort det han kunnat och levt sitt liv. Vi älskar honom ändå. Jag älskar honom. Jag hann säga det innan han dog. När jag kom fälldes en tår från ena ögat. Jag väljer att tro att han blev rörd. Jag är hans första riktiga barnbarn och vet att jag var speciell för honom. Kanske låter det dumt att säga så men varför ska jag neka det? Det får mig att känna mig bättre. Att veta att han tyckte jag var speciell och att vi hade bra minnen. Minnen jag vill ha kvar. Jag vill inte minnas morfar så som jag såg honom idag men det var viktigt att få säga att jag älskar honom.

Mamma är knäckt men jag kan inte vara hennes stöd. Det är inte meningen att jag ska vara det heller. Hon ska vara mitt stöd, inte tvärtom. Lillebror bad om ursäkt för att han var lite off men sa att han höll det inom sig.

Besöket idag har fått mig att inse att jag inte vill arbeta inom äldreomsorgen. Jag vill inte att morfar ska dö men om döden är det som behövs för att han ska slippa lida så får han hellre dö. Om han ska leva vill jag ha tillbaka min morfar. En skojfrisk gubbe som älskade ishockey. Hans skratt var äkta när det lät "höhöhö". Nu säger han ingenting. Ansiktet har sjunkit ihop och hans ögon var bara halvöppna. Han har morfin för smärtan och är inte kontaktbar. Han krampar och är inne i slutskedet. Det är inte mer än rätt att han får somna in, att han får dö. För hans skull. Jag tycker inte att han är värd att lida. Han är värd att ha det bra. Smärtfritt. Så som han lever nu så har han det inte bra. Inte smärtfritt. Han har ont och det gör ont i mitt hjärta. Så om det finns någon rättvisa så önskar jag att min morfar får somna in. Jag hade helst sett att han fick träffa bebis. Tänk att han skulle bli gammelmorfar. Men han orkar inte till april och i vilket fall som helst så är han inte vaken. Han är i koma. Låt gubben få dö och slippa lidandet. Vi lider oavsett om han ligger inför döden eller om han dör.

Jag älskar dig morfar ♥

Kommentarer
Postat av: Sussi

Åh vad tråkigt! jag beklagar verkligen. Det är tufft när någon så nära en försvinner. Förstår att du vill vara för dig själv en stund. Ibland behövs det för att kunna fortsätta. Skönt att du har sambo Och vovve där för dig.

Kramisar

2012-02-12 @ 12:17:30
URL: http://allt-om-inget.bloggagratis.se

Dela med dig av dina tankar:
Lite tips:
fet - *din text*
understruken - _din text_


Ditt namn:
♥ Kom ihåg mig ♥

Din mail: (frivillig/publiceras ej)

Din blogg: (frivillig/publiceras)

Kommentar:

Trackback