Vill bara skrika. Kroppen skriker. Huvudet skriker. Tankarna flyger omkring. Är detta verkligen det bästa? Ska vi häva köpet? Skita i flytten? Är det värt att flytta med alla dessa bråk? Allt tjafs? Sambon är inte någon som samtalar, han gör. Jag gör inte för jag samlar och sparar för att lyxa. Det blir en krock. Jag saknar mitt gamla extrajobb. Jag saknar att ha pengar. Jag saknar att umgås med folk. Jag saknar mitt gamla liv. Livet kommer aldrig bli som förr. Aldrig. Och nu står jag här och funderar på om det liv jag och sambon lever verkligen är värt allt? Håller vi ihop för bebisens skull eller för varandra? Jag har börjat fundera helt allvarligt på detta. Det känns snarare som om vi sitter fast i en ond spiral. Sambon gav mig alla sparpengar för att jag var irriterad på hur vår ekonomi sköttes. Jag vill inte använda pengarna eftersom de är givna i ren ilska/irritation. Men vi pratar inte. När jag frågar om hur han tänkt och sådant så säger han att han inte tänker med en sån där ton man får när man är arg/irriterad och anser att "hur jag än gör så blir det fel". Jag vet inte hur jag ska agera längre. Jag försöker förstå hur han tänker. Kanske är det smart? Men han berättar inte.

Sängarna delade jag på. Vill inte ha det såhär. Då kan vi likväl skita i sambolivet. Jag får leva på socialbidrag och flytta medan sambon slipper mig. Men då behöver vi häva köpet av lägenheten. Förhastat? Säkerligen men jag vet inte hur många gånger jag packat min väska för jag orkar verkligen inte med ett kommunikationslöst förhållande. Jag AVSKYR när han inte pratar, berättar och spånar. Helt plötsligt ska han bara göra saker och det kan visa sig vara planerat ett tag. Och bilen då? Jo, den kör han. Vem den står på? Mig. Varför köpte vi bilen? För att jag skulle kunna röra mig när han var på jobb och för att vi skulle ha en bil så vi kunde åka på semestrar och sådant. Det har blivit en pendlarbil. Till jobbet alltså. Jag förstår inte meningen med att inte ta bussen som tar tio minuter längre tid. Bilen är det som tar oss överallt. Jag vill ha koll på ekonomin. Vart försvinner våra pengar? Jag trodde vi var en familj men...med delad ekonomi alltså? Detta var jag inte med på.

Jag längtade så efter att bo ihop med den jag älskar (för älskar honom gör jag), dela på promenader, äta middag ihop, promenera ihop och umgås. Jag längtade efter att skaffa en familj och att få drömma om en familj. Jag ville ge mina barn en bättre uppväxt än min. Nu bråkar vi stup i kvarten och ingenting känns bra. Mina drömmar var inte till för att besannas. Vi hade tjafs om exakt samma saker innan jag blev gravid. Ett ämne är nytt "bebis"... Varför skulle det bli bättre när bebisen kommer om vi inte kan prata om framtid, ekonomi och bebis?

Vi pratade om parterapi. Jag visade två förslag men har inte fått något svar om vilket som passar bäst. Jag ser det som ointresse att laga relationen.