Jag minns när man satt och räknade veckor för att komma förbi 12-veckorsgränsen. Sen satt man och väntade på rörelser i magen. När man kände rörelserna väntade man på de veckor då de flesta barn överlever. Nu sitter man här. Känner rörelser varje dag. De flesta barn överlever om förlossningen skulle starta. Missfallsrisken är kraftigt minskad. Nu är tanken att jag ska sitta och vänta på att bebisen ska komma. Men jag känner mig lugn. Bebisen får gärna vänta till datumet den är beräknad.

Igår träffade jag grannen i trappen, berättade att vi skulle åka iväg i helgen och hon frågade om jag verkligen vågade åka nu när jag är så långt gången. Det kändes tråkigt. Det är 7 veckor kvar till BF och normalt säger man +/- 2 veckor. Jag vill inte tro att bebisen ska bli tidigare än normalt. Och ifall det skulle bli så innebär det att jag får ta ett annat sjukhus och föda på, jag kan inte förvänta mig det dock..! Träffade även grannen när jag varit och lämnat tvätten, då kom hon in med sin barnvagn i trappen. För att lämna barnvagnen måste hon gå ner en halvtrappa och jag erbjöd mig att hjälpa till. Först sa hon lättat "ja, tack" och sen sa hon "...eller, nej. Jag klarar det själv" och bad mig flytta på sig så hon fick köra ner vagnen steg för steg i spiraltrappan. Jag kände plötsligt en stor förståelse för hur vissa funktionshindrade känner sig. Jag kan hjälpa med en vagn. Ja, jag har ont ibland men psykiskt så måste jag få göra saker för att inte känna mig onödig.

Positivt är iaf att jag fårr beviljat fullt studiestöd fram till BF. Fick beslutet idag. Tidigare fick jag ju gå ner i tid pga. sjukskrivningen men nu är det alltså löst.