Prickar på dominobrickor.

Igår lämnade jag gamla hemstaden och begav mig hemåt. Till en stad jag en gång i tiden sa att jag aldrig skulle tillbaka till. Min födelsedstad. Uppväxtstaden. Staden jag inte trivs i. Passar bra på en semester men inte mer än så, om du frågar mig. När jag började se att vi närmade oss staden känns det tungt. Hade dessutom pratat med sambon tidigare och han lät mest som om han njöt av att vara själv så jag tyckte att jag kunde stannat en vecka till och sen komma hem. Dessutom hade jag frågat om det var stökigt hemma och anat i svaret att så var fallet. Jag är så less på vår stökiga lilla lägenhet!

Så kommer jag in på stationen. Sambon som vanligtvis brukar möta mig vid bilen mötte mig på perrongen. Den allt för sällan romantiska sambon hade dessutom köpt sin andra bukett blommor någonsin, till mig. Så där står han med blommor och choklad och jag gråter för att jag inte ville tillbaka till staden. Känner man sig dum då? Han blir självklart ledsen och jag blir arg på mig för att jag är ledsen över att lämna staden jag trivs i och mår bra i och där jag har mina vänner. Klart jag blir glad över blommorna och chokladen. Det är ju så jag vill ha det men inte tror att jag kommer få eftersom sambon inte är sån. Men jag grät över att behöva vara tillbaka. Det hade slagit mig att det var min sista ensamma semester och den kändes för kort! Sista gången som jag kunde umgås med mina vänner ensam utan en bebis hängandes i tutten. Och jag insåg att jag skulle gå hemma fortsättningsvis också.

Sen blev det en diskussion på kvällen om semester- kontra föräldradagar. Sambon funderade på att ta ut föräldradagar som semester och jag frågade om det var för hans egna semester vilket han inte ansåg spelade någon roll. Försökte förklara att föräldraledighet tar man när man är med sin familj. När han tar föräldraledigt förväntar jag mig avlastning! Det blev irriterat och sen lugnade det sig och vi bestämde oss för att mysa ihop.

I morse körde jag Sambon till jobbet eftersom jag ska ha bilen idag. När jag kom hem igen hittade jag den där "perfekta platsen" på gatan. Platsen alla vill ha men som alltid är upptagen. Så jag ställde mig där och hann bara stänga av motorn innan det kom en sopbil. Ut kommer en gubbe och hämtar kärlen, medan jag går ut ur bilen för att ta ut hunden ur bilen så börjar han skälla ut mig för att jag står ivägen för deras arbete. Frågade då om han menar att jag ska anpassa min parkering efter deras jobb och då svarar han ja?! För min del så anser jag att de då kan anpassa sina sophämtningstider till en dagen under veckan då det är städdag och ingen bil får stå på gatan! Jag funderar allvarligt på att ringa företaget och klaga för jag tycker inte att det var trevligt gjort alls..! Nog för att han har ett arbete med lite kundkontakt och kanske hade han en bad day men yrkesproffesionalitet, är det enbart något vi som arbetar inom vård, omsorg och skola ska tillämpa? Nej, in med honom i en källare där han får måla prickar på dominobrickor!!!

Kommentarer

Dela med dig av dina tankar:
Lite tips:
fet - *din text*
understruken - _din text_


Ditt namn:
♥ Kom ihåg mig ♥

Din mail: (frivillig/publiceras ej)

Din blogg: (frivillig/publiceras)

Kommentar:

Trackback