Liten gnutta hopp
Igår var vi iväg för att se på en lägenhet. På bilderna var den helt underbar. Beskrivningen var; nyrenoverad lägenhet... bla bla bla. Jag sa i bilen på väg dit att jag var rädd för att bli besviken och att jag hoppades massor på lägenheten. Det första vi möts av är en trappa som är i behov av renovering. Sen behövs det tapetseras/målas i hallen. Talklister var trasiga och på sina ställen saknades list. Målningen i rummen hade skett ovanpå tapet, inte bara en gång utan flera så att det hade släppt i kanterna. Det var även färg på dörr- och fönsterlister. Köket var det som var nyrenoverat och där saknades en sockel som borde funnits ovanför ett skåp upp till taket. Priset hade ökat till vårt budgettak när mäklaren ringde och frågade oss. Vi sa att om den gått för utgångspriset så...kanske. Men en ökning på 90 000 kändes inte bra. Musten gick ur mig efter visningen. Vi ska tvingas bo i en 1,5:a med en bebis och hund. Ingen plats för spjällsäng eller vagga. Sambon bryr sig inte lika mycket som jag. Men jag har börjat avsky denna lägenhet. Det känns som ett fängelse.

Jag vill kunna planera lite inför bebis nedkomst. Vilken bvc (barnavårdcentral) ska man tillhöra? På BVC börjar man en mammagrupp och det hade varit roligt att få träffa mammor i samma område som en själv, inte behöva åka 10 mil för det. Lägenheten igår låg drygt 9 mil från vår nuvarande bostad och vi har BM i intilliggande kommun.

Samtal från psyk
Igår fick jag också samtal från psyk. Jag hade ringt och bett om en annan terapeut som kunde finnas även efter förlossningen - om jag skulle få återfall. Eftersom jag anses vara högprioriterad pga graviditeten så får jag extra snabb hjälp. Trodde jag ja...och min bm som remitterade mig. De ringde för att säga att jag kunde få gå hos samma person som de erbjöd tidigare, en person som har inplanerad ledighet om två månader. En månad innan förlossningen. Hon rekommenderade mig att höra av sig till min kommun och den psykiatriska mottagningen jag tillhör (enligt henne och inte enligt tidigare bm). På något sätt gick musten ur mig igår. Jag vet att sjukvården kan krångla, men allvarligt?! Jag har fått dåligt bemötande förr men inte såhär! Nu får jag inte ens en gnutta hopp.

Tjafs
Allt detta resulterar självklart i att jag mår ännu sämre och att sambon inte har jättemycket kunskap om psykiska tillstånd gör inte saken lättare. Morgonen började med tjafs. Jag har numera tre nätter med riktigt dålig sömn och kan inte annat än hoppas att denna natt blir bättre. Jag har ju medicin för ångest som ska få en att slappna av men erfarenheten säger att man blir VÄLDIGT skakig av sån medicin och imorgon ska jag jobba. Så dagen började i skrik och tårar. Frustration och...jaa, vad ska jag säga? Jag känner att läget är hopplöst.

Idag
Idag känner jag att läget är hopplöst. Vi har fint väder och jag mår skit. Sambon och jag har tjafsat. Vi vill inte ha det såhär. Jag vantrivs i fängelset (lägenheten) orkar inte göra vanliga saker såsom städning och hundpromenader. Jag vill bara ligga ner och gråta. Längtar tillbaka till min gamla hemstad där jag skulle kunna träffa folk och få vara aktiv. Jag vet att det ger mig ork. Men nej, nu avskyr jag jobbet för att det hindrar mig från att åka. Jag avskyr hela världen och ingenting kan få det att bli bättre. Jag känner mig slängd mellan enheter i vården. Jag har visserligen en BM som verkligen försöker hjälpa mig men vi blir motarbetade. Jag känner mig som världens bästa kompis som inte har något positivt att komma med och livet känns bara så jävla ovärt.