Ibland känns det som om det vore bättre om jag blev inlagd på psyk. Allt jag säger och gör blir ju ändå bara fel. Folk tar illa upp och jag tar illa upp och folk blir sårade, jag blir sårad. Folk släpper det och jag...jag ligger och grubblar och grubblar och kan inte sova. Klandrar mig själv. Blir arg på mig själv. Blir ledsen. Det är så små saker men det kommer ändå. "Tänk om den tycker att jag är hemsk för att jag..." inte kan träffas den dagen eller ta det passet eller har tid att prata i telefon. För att jag drar mig undan. För att jag inte klarar av att ta initiativ. Jag känner mig som en dålig partner. En dålig vän. En dålig kollega. En dålig människa. Trots detta vet jag att jag aldrig ljuger om vissa saker. Har starka principer om hur man är som vän. Men jag känner inte att jag lever upp till det. Jag känner inte att jag trivs med den jag är och jag tror inte att folk kan tycka om en person som inte tycker om sig själv. Därför borde ju folk inte tycka om mig, ellerhur?

Dagen bjöd som vanligt på många tårar. Tårar över allt och ingenting. Men främst för att den här jävla sjukdomen berövat mig min graviditet. En tid som ska vara positiv. En tid av glädje. Glädje jag inte känner någonting av. Förhoppningar som jag missat. Visst ska allt inte vara guld och gröna ängar och många graviditeter är jobbiga, fysiskt. Det är betydligt enklare att hålla humöret uppe när kroppen gör ont än när själen gör ont. Min själ smärtat något otroligt. Nu är det kväll och jag hade önskat att jag kunde ha en ljus stund innan jag somnade, man sover liksom bättre då. Men jag har återigen en dip neråt. Åååh, jag är så trött på detta.

Ofta får man berättat för sig att man ska söka hjälp. Att man ska kontakta än den ena och än den andra. Jag har både remitterats till psyk och fått "hjälp" (medicinering och erbjudande om två månaders samtalskontakt två månader efter remissen), jag har pratat med min barnmorska och jag har försökt mig på mediciner. Den bästa medicinen är att få träffa vänner. När vi åker till min gamla hemstad så bor vi hos en av mina närmsta vänner. Det betyder så mycket att få handla ihop, dricka te ihop och gå ut med hundarna tillsammans. Jag har insett att jag saknar den trygghet jag hade i min gamla hemstad. Som det känns just nu skulle jag kunna lämna min sambo för att få leva nära mina vänner igen. Jag saknar dem så det gör ont i hjärtat. Det finns ett tomrum i mitt hjärta. Jag har föreslagit att sambon ska veckopendla till jobbet och att vi ska flytta dit, trots att våra planer tidigare var långt bort från den staden. Vad är det som händer med mig egentligen?