Önskar
Jag önskar att man kunde få lite mer av det man ville ha. Att man slapp kämpa så in i helvete mycket. Sen tio år tillbaka har jag velat ha barn, har bara inte träffat den jag vill ska vara pappa till barnet förrän nu. Sen när man väl blir gravid ja då ska man tydligen må skit? Psykiskt också. Men nog om det, måendet har varit relativt bra den sista tiden. Nu söker vi bostad och det är inte det enklaste i vår stad. Bra pris, inte allt för mycket renoveringsbehov och helst skulle vi väl flytta innan bebisen kom. Men det är väl en dröm som inte lär slå in. Och gör den det så vettetusan. Mitt mod och mitt hopp börjar tryta. Det tog några månader för sambon att komma till skott med sökandet och nu hittar vi ingenting. Vi funderar på om det var dumt att säga nej till första lägenheten, den var ju trots allt "billig" att renovera. Jäkligt korkat kanske. Att jobba som jag gör börjar också ta på mig. Jag har velat jobba länge, få träffa folk och så men arbetsplatsklimatet känns inte som det bästa just nu. Tre arbetsdagar är gjorda och den jag känner bäst för är hon som lärde upp mig. De jag jobbar med vill mest bara hem och anser att jag ska åka på larm för att jag bor nära jobbet. Det känns sårande eftersom jag faktiskt är ny. De går bara iväg trots att listor ska signeras and so on...

Jag känner mig låg och det känns jobbigt.

Nästan som kaka på kaka
Nästa helg blir det en resa för att hämta sambons nya mc. Den mc han så länge drömt om. Lyckligtvis finns mc:n i en stad där jag har vänner. Olyckligtvis kan vi inte bo hos någon av dem (det är långt dit). Lyckligtvis har sambon vänner en timmes resväg därifrån och lyckligtvis är de hemma så vi kan bo där. Olyckligtvis skulle jag jobba där. Lyckligtvis kunde jag byta passet. Olyckligtvis ska vi på visning på söndagen så det blir ett kort besök. Vi får se hur mycket tid vi får över till vänner och besök den dagen och som det känns just nu har jag bara lust att skita i allt samtidigt som jag vill åka iväg och göra sånt här. Helgen därpå blir det gamla hemstaden så det blir resa på resa, nästan som kaka på kaka. Det ser jag fram lite mer emot eftersom det är planerat så vet vi vart vi ska bo och jag har pejl på vad man kan göra i staden och hunden ska till veterinären. Om det skulle vara något så vet jag att jag har hundvakt också. Så underbart.

Respekt
En av mina kollegor uttalade sig idag och ansåg att jag skulle låta min hund göra som den vill i hundmöten. Hon hälsade på min hund som stod och väntade med sambon utanför jobbet utan att ens hälsa på sambon först. Hon påstod sig vara hundtränare. Jag anser att det är bullshit när man hälsar på en hund sådär. Sambon blev chockad och gjorde ingenting och jag blev arg på att jag inte var där så jag kunde stoppa hunden från att hälsa. Hon ska inte hälsa förrän personen hälsat på ledaren, min hund ska inte vara ledaren i min flock! Som hundtränare borde personen i fråga veta det? Har ni sett en ledarhund som får hälsa på människor fritt? Nej, jag trodde väl inte det. Jag har så svårt att släppa denna situation och jag borde ju sova men det är inte lätt att komma till ro när man känner att man rasar mot personer. MAN HÄLSAR INTE PÅ EN OKÄND HUND! Låter det sjukt? Dumt? Idiotiskt? För jag tycker det låter både sjukt,  dumt och idiotiskt att hälsa på en okänd hund...