Helgen som var
Nu är vi tillbaka efter vår helgtripp. Jag har inte orkat särskilt mycket denna helg. Lite och dålig sömn har påverkat måendet också och jag har kännt mig låg. Synd för det var en helg jag hade hoppats på att känna lite mer glädje. Sambon fick sin hoj och var lycklig över detta, den är sprillans ny och mätaren står på 0. Jag fick träffa en av mina vänner i staden och dennes familj. Den andra familjen kunde vi inte träffa eftersom ena barnet blev dåligt och det medförde att de inte kom iväg så att de också var i stan då. Kändes tråkigt för vi har i princip åkt om varann konstant sedan ett halvår tillbaka.

My old town
På onsdag bär det av till min gamla hemstad. Nu börjar folk höra av sig om att ses och det är självklart superskoj men jag inser samtidigt hur kort tid tre dagar är. När ska jag ha tid att sova? Sova måste jag ju för att må någorlunda. Det är ju sömnen som ger grunden för dagen.

Kroppens språk
Min kropp har ett eget språk. Först gav den mig oro för missfall i flera veckor. Sen fick jag slappna av en stund innan depressionen kom med dunder och brak. När jag väl börjar känna lite ljusning och faktiskt kunna komma upp ur sängen på morgonen (innan 11) så kommer nästa grej. Foglossning verkar det vara denna gång. En dag på jobbet innebär sex timmar med trappor man ska gå upp och ned för, bil som man ska in och ut ur, glashala vägar man ska GÅ på (ramlat två gånger redan) och sedan vårdens välkända oergonomiska ställningar. Efter max två timmar är kroppen slut, det gör ont i ryggen (i princip hela ryggen), sätet och mot blygdbenet. Det känns som om ingen skulle tveka på att det är fogarna som bråkar. Nu måste jag försöka få tag i en läkare som kan sjukskriva mig från enbart jobbet, studierna vill jag slutföra. Studierna är ju inte fysiskt påfrestande heller. Men jag som trivs med brukarna känner mig jävligt låg för att inte kunna jobba, nu när jag väl fått jobb...

På tal om jobb så tänkte jag svänga förbi mitt gamla jobb när jag ändå är i gamla hemstaden i helgen. Jag saknar dem så otroligt mycket så det gör ont. Mina  underbara gamla kollegor. Kollegor man hade tjafs med, klagade på, irriterade sig på och sedan blev vänner med. Vi var kollegor som hade olika åsikter och tillvägagångssätt för att inte tala om våra olika synsätt men vi valde att försöka förstå varann. Men vi höll definitivt inte alltid med varann!

Hunden
Igår var hunden väldigt billig. Jag hade kunnat skänka bort henne med alla tillbehör (ganska mycket och påkostade saker) och mat för över en månad. Hunden skäller ibland på andra hundar (när hon kom så skällde hon alltid på andra hundar) men hon har alltid varit bra på vissa saker; om hon ska springa mot en annan hund så stannar hon på trotoarkanten för att skälla. Bilvägar går hon aldrig ut på. Men igår, när vi har halka på vägarna dessutom, tyckte hon att det var läge att ändra på det! Hon sprang rakt ut i vägen och jag såg hennes liv passera. Bilar från båda håll... De hann stanna. Bilen som kom i den filen hunden stod i stannade med 1-2 meter tillgodo. Jag såg hundens liv passera och hur vår familj som skulle vara sambo, jag, hund och bebis plötsligt inte var fyra längre utan tre... Jag hämtade hunden och var så arg att jag sa till sambon att ta henne. Man ska inte ta en hund när man är arg eller irriterad. Lättare sagt än gjort eftersom jag bara ville skrika och skälla på henne. Men vad hjälper det när hon väl är på plats? Inte ett jävla skit.

Fick skit från en (ursäkta uttrycket) jävla kärring igår också. Angående min hund, igen. Jag står och väntar på att sambon ska hjälpa min mamma till bilen och då är jag hård. Hunden ska sitta och vänta och absolut inte dra. Så fort hon drog så korrigerade jag ordentligt, jag var väldigt hård igår jämfört med hur jag brukar vara. Så tittade jag bort en stund och känner hur det drar i kopplet, rycker tillbaka och korrigerar hunden samtidigt hur jag ser en vilt främmande människa hälsa på min hund?! Hur kommer man ens på tanken att hälsa på en hund innan man pratar med ägaren? Hon påstår att det är jobbigt för hunden att stå där när det snöar och jag sa att det inte alls är jobbigt. Så säger hon "du kanske inte vill att man ska hälsa på hunden?" och jag svarade att "nej, inte förrän man kollat att det är okej med mig" (det är på mitt ansvar om hunden gör något, är det konstigt att jag vill ha koll på läget?) då säger hon högt att jag är...gnällig eller bitter..minns inte exakt vilket ord hon använde. Hon var sur ett tag till så när hon går förbi sambon hör sambon hur hon muttrar irriterat och kommer fram till mig för att fråga vad som hade hänt. Det enda han reagerar på är att hon hälsade på hunden utan att fråga. Hur kan man lära barn att alltid fråga först och sen bara glömma att man måste fråga även som vuxen?

Jag vill att min hund ska ha tydliga regler. Jag vill inte pjoska överdrivet mycket med min hund (självklart pjoskar jag! Under kontrollerade former...). Jag vill att hon ska sitta om jag säger "sitt", ligga om jag säger "ligg" gå fot om jag ger kommando och komma på inkallning (den första inkallningen, inte 25 inkallningar senare) och det kräver diciplin. Dessutom vet jag att hon mår bra av att ha tydliga regler, hon känner sig säkrare och blir således lugnare av det.

Kläder
Vi rensade lite bland mina gamla barnkläder igår. Några plagg blev det allt men inte så många. Första kartongen vi fick av en vän tvättade vi ganska direkt. Sen dess har vi fått en kasse med kläder och nu dessa gamla kläder. Vi uppskattar självklart allt vi får men igår sa sambon att det han känner är tråkigast är att vi inte känner att det är nödvändigt att köpa så mycket och att kläderna faktiskt är en del av identiteten och därför känns det tråkigt, men samtidigt skönt att slippa lägga så mycket pengar på kläder. Vissa kläder är ju "vår stil" medan andra kläder inte alls är sånt vi i första hand skulle välja men vi vill ju vara ekonomiska inledningsvis.

Samtal
Fick ett samtal under bloggskrivandet. Från barnmorskan. Nu ska jag träffa en läkare för att samtala eventuell sjukskrivning. Det ska bli riktigt skönt. Jag jobbar ikväll och nästa måndag, sen träffar jag läkaren på tisdagen. Den kvinna jag pratade med sa att det kan vara så att man behöver gå till sjukgymnast innan för att försäkringskassan (FK) ska godkänna sjukskrivningen. Om så är fallet är jag öppen för att sjukskriva mig och gå hos sjukgymnast samtidigt, men att jobba en hel helg med smärta lockar inte alls. Kvinnan sa att man inte brukar ifrågasätta när man jobbar inom hemtjänsten eftersom det ÄR ett tungt arbete. Håll tummarna!