bäst och bäst?
Alla föräldrar gör det de tror är bäst för sina barn.
Ibland är det en såndär "ah-känsla" när man hör något. När jag hörde ovanstående mening insåg jag att man lägger sig i folks liv för mycket. Jag försöker intala mig att folk faktiskt gör det de tror är bäst för sina barn. Vissa smiskar sina barn, för att de tror det är bra. Jag tror inte det är bra. Jag förstår tanken bakom det men jag håller inte med. Nu är det olagligt så man ska reagera men de tror att det hjälper till i uppfostran. Nej...tröttbabbel. Läs första meningen. Tänk på orden. Smält meningen. Gå vidare i livet. Föräldrar; Ni gör det ni tror är bäst!
Le åt era medmänniskor!
Jag är ganska mycket för att argumentera. Jag har starka åsikter och en vilja av stål när jag bestämt mig. Häromdan fick jag se en länk till en familjelivsdiskussion. Jag vet att familjeliv är en sida där allt överdrivs och tas till de yttersta kanterna. Så även här. Ni är dåliga föräldrar hette diskussionen och syftet är att poängtera att curling inte är att se till barnens bästa. Nu kan vi diskutera hur personen skriver. "Jag gör rätt, alla andra curlar och gör fel" är attityden jag ser. Andra verkar se det annorlunda eftersom persone skriver och håller med. Jag tänker alltid att alla gör det de tror är bäst för sina barn. Vissa kommer lyckas bättre än andra och det beror främst på att de lyckats tajma rätt tillfällen och finna rätt balans. Det handlar inte om att aldrig anpassa sig efter barnet eller att aldrig ge dem de vill ha. Det handlar om en balansgång. Jag går in med inställningen att lyckas med pyret. Skiter i om den där mamman tycker att jag curlar mitt barn, det är väl ändå mitt barn och vad har hon för rätt att uttala sig om mitt liv och mitt barn och min uppfostran?
Jag har åsikter om hur folk gör med sina barn. Det har jag verkligen. Men jag diskuterar det med mina vänner. Jag påstår inte för hela världen att det är dåliga föräldrar bara för att de inte tänker och gör som jag! När jag arbetade inom barnomsorgen levde jag efter mottot "alla föräldrar gör det de tror är bäst för sina barn" för annars hade jag inte orkat se hur vissa föräldrar gjorde vad jag ansåg var "fel". Och varför måste vi ha så mycket åsikter? Kan vi inte uppmärksamma varandra, stötta omgivningen och göra världen mer positiv? Le åt era medmänniskor. Beröm deras klädval. Gör något bra istället för att klanka ner på och såra våra medmänniskor.
jobb, på riktigt!
Jag ska jobba inatt! Jag är sjukt glad!!! Pengar, sysslor och vuxenprat!!! Jag känner mig värdefull! Viktig! Klart det kommer kännas att lämna pyret. Jag jobbar 21.30-natt-15.00 så det är ett tag men hon har det bra med sambon. Hunden likaså. Sambon klarar sig. Jag känner mig riktigt glad över detta! På det här pyret en lugn dag så jag orkar nog detta! Pyret har börjat kunna somna själv också, underbart! Livet är bra!
bärsjal
jag använder bärsjal istället för sele. främst för att det är ergonomiskt men också för att det känns bättre, närmare, tryggare.Nu börjar pyret växa ur sin sjal. Dags för en långsjal som inte är lite fastare i tyget. Denna blir lite svajjig. Köpte en aldoria bambu-sjal förut och har inte ångrat mig en sekund! Idag testade vi en ny ställning som kallas för buddah. Då är barnet framåtvänd, det var rätt mysigt och pyret verkade gilla det. Jag hoppas på en långsjal som jag kan ha högre upp i kilona. Det får inte bli svajjigt för mig eftersom jag lätt får ont i ryggen. Men jag älskar sjalen!
valmöjligheter.
Pyret somnade tidigt idag. Jag fick se NCIS - ett avsnitt jag inte sett förut! Det finns för och nackdelar med allt...nu är frågan, vilken tid inatt kommer hon vakna? Ersättning kan förberedas och stå i kylen i sex timmar. Pyret kan sova uppemot nio timmar, ska jag förbereda en flaska då? Ska jag väcka henne för att hon ska äta och jag eventuellt få sova längre? Hon har trots allt sovit i två timmar...suck, dessa val! Ingen garanti finns heller. Jag trodde hon skulle vakna vid niotiden för att äta igen men icke..? För mycket mat ger magont också och om jag ger henne mat nu, blir det för mycket då? Nä, jag tror jag går på det jag brukar göra; Låta pyrets tider styra mig. Hon är ju trots allt under året och har full rätt att styra mitt liv, trots att jag emellanåt avskyr det! Jag älskar när vi är två så hon inte kan styra enbart mitt liv utan jag kan säga till sambon att jag inte orkar. Som igår tex. huvudet sprängdes, det blixtrade framför ögonen. Axlarna värkte. Hela kroppen skrek att den inte orkade. Vad hände? Jo, pyret skrek och skrek och skrek. Hunden behövde gå ut osv. Jag klarade det men det var nog med nöd och näppe för tillslut såg jag inte längre, huvudet gjorde för ont. Lyckligtvis inte så ont att jag inte kunde somna. Jag somnade och vi sov så gott som hela natten. Skönt.
balans
Jag har alltid tyckt det varit både skönt och tråkigt att sambon åker och jobbar. Denna gång känns det mest jobbigt. Vet inte om det beror på att han ska åka hoj och vara borta längre. Det känns tomt och jobbigt. Jag tvekar på mig själv. Har oro-ont i magen och känner att jag inte riktigt kan slappna av. Pyret har sovit bra inatt. Då blir jag orolig för hennes sömn på dagen. När ska jag slappna av? Hur mycket kan jag göra? Finner man någonsin en balans för hur mycket man kan göra utan att göra för mycket eller för lite? Jag behöver ju också stimulans... Åh, vilken balansgång!
sambo och sömn
Sambon är iväg för att roa sig och för första gången kändes det faktiskt riktigt tungt att han åkte. Dagen var lite för bra för att inte känna så...visserligen fick vi inte gjort allt vi tänkt oss men...ändå. Att jag var helt sjukt trött spelar nog också roll. Pyret sov inte så bra förra natten. Jag var fruktansvärt trött när vi hade lämnat sambon men pyret vaknade när vi kom hem. Ibland funderar jag över om området är för lugnt...det är så tyst att hon vaknar?! Hon somnade om och jag ska göra samma sak, man tar den sömn man får numera!
olikheter
Jag förundras över hur arg man kan bli på en hylla...eller en plugg...en skruv...men sen förundras nog sambon över saker som jag kan irritera mig på. Tur att man är olika!
värdefullt.
Såhär på morgonen innan pyret vaknat så ligger jag och funderar. Finnst det något sätt att få en person att sluta snarka? Jag saknar det inte när han är iväg och jobbar...
Sen funderar jag över vad man får i livet och vad man får leva utan. Man kan inte få allt lyder ordspråket. Jag kommer troligtvis aldrig få min efterlängtade ring på fingret. Om sambon ska med lär jag aldrig få åka iväg den tid jag tänkt i bil. Jag kommer nog aldrig få iväg sambon för att kolla upp snarkandet, det stör ju inte honom? Jag saknar att få längta...längta efter en ring på fingret tex. Sambon är inget för förlovning. Sambon är inte heller något för ett klassiskt bröllop. Han förstår inte meningen med att gifta sig...han förstår sällan meningen med sånt som inte intresserar honom, tyvärr har han inte heller intresse att utföra något - för någon annans skull! Visst är det jag önskar ganska stora ting och sånt jag egentligen brukade slita blanka fan i...men drömmen gick i kras när jag fick veta att det troligtvis aldrig... Så här ligger jag nu. Kan inte sova av snarkandet och tänker på vad jag plötsligt värderar högre än innan...
leva länge
Igår hälsade vi på gammelmormor. Pyret var glad hos henne. Misstänker att hon inte finns kvar så länge till men å andra sidan finns hon ju inte rent mentalt längre... Alzeimers är en hemsk sjukdom som får mig att fundera över hur viktigt det egentligen är att få leva länge..?
rätten till en egen kropp.
Vi var hos en kompis på middag igår. Pyret var med och kompisen är gravid. Frågade om jag fick känna på magen efter sparkar men tyvärr var den lugn just då... MEN jag fick veta att jag var den första som frågat innan jag rör magen?! Är det inte helt sjukt att man tappar rätten till sin kropp som gravid?!
Sen får man barn och då har folk rätt att avbryta diskussioner och dyligt för att gulla med barnet...stoppa ner huvudet och kritisera hur och vad du gör... När slutar man reagera? Vissa ser inte ens detta..! Vissa säger att jag överdriver men jag tror snarare att det handlar om att jag tar upp ett ämne som folk inte talar om!
Kall mat.
Jag började med mat eftersom pyret var lite glad och så. La in kyckling i ugnen. Satte potatis på kokning och gjorde sallad på tallriken. Då börjar det där gnyendet. Jahopp, trött bebis. Sänka potatisen och in i sovrummet. Natta bebis. Nu vettetusan om jag får äta varm mat...hade tänkt att hon skulle orka en stund till så sömnen kom lagom till maten men det blir nog maten som är klar lagom till vaken bebis. Dooh. Detta hände aldrig förr. Varför?! Är det någonting man får lära sig så är det att äta kall mat och definitivt att uppskatta varm mat!
rubrik
Jag vet knappt vad jag heter. Jag är så hungrig men ickesugen numera. Tar all tid jag kan för att sova. Men jag blir inte pigg. Det är inte sova jag behöver. Jag behöver mat. Men äta själv har aldrig varit min starka sida. Orken tryter verkligen. Tålamodet är inte som det en gång var. Jag går och väntar på nytändning men det står still. Jag är trött på alla nej. Alla ja, men inte bli av. Jag är trött. Hungrig. Ledsen. Hur ska jag någonsin kunna ta hand om ett barn om jag inte ens kan ta hand om mig själv? Hur kan man skita i maten? Hur kan man hoppa över måltider? Sambon har aldrig förstått mitt äta tre gånger om dagen. Sambon förstår inte mitt inte äta utan sällskap. Sambon förstår inte att jag inte äter. Och det är inte hans ansvar men jag har bett honom om hjälp och han har sagt att vi ska lösa det. Ändå blir jag hungrig, trött, sur, grinig och allt därtil eftersom det inte faller sig naturligt för honom. Han förstår inte. Jag upplever inte att han vill heller men vår relation är bättre när vi äter bra. Han får också ett jämnare blodsocker. Ibland önskar jag mig diabetes för då skulle det vara så mycket viktigare. Ibland önskar jag att sambon hade diabetes, eller fick. För då kanske han skulle begripa? Men jag vill inte ha diabetes. Inte att sambon ska ha det heller, det ska liksom inte behöva vara så drastiskt.
Alla talar om folk som kommer på besök när man får barn. Hur hjälpsamma de är. Men jag upplever inte verkligheten sån...i verkligheten upplever jag ensamhet. Att jag måste ringa. Och ständigt dessa nej. Söndags, nej. Måndags, kanske "jag hör av mig" igår gick inte att boka vare sig onsdag eller torsdag trots att personen sagt sig ha massor av tid då denne har semester. Skitsnack! Jag är trött på nej och jag är trött på att se hur vännerna umgås med andra helt utan hinder. Jag är mamma, jag har inte fått pesten!!!
Och alla sms...jag frågar om folk kan hjälpa till, om folk kan låna ut verktyg...sånt som är självklart? Man svarar ja eller nej. Men numera får jag inte ens nej?! Vart försvann respekten? MEN om jag lockar med pyret går det oftast...inte att få hjälp eller så utan då kan man ses för alla vill träffa pyret. En vän vill verkligen träffa mig, hon har barn själv...
behövde få ventilera. Jag trodde inte detta om mina vänner...men vem tror det?
trött eller hungrig?
Jag vaknade till av pyrets ljud. Hon somnade om men jag är hungrig OCH trött..! Jag kan ju vara trött för att jag är hungrig men också för att bag vaknat tre gånger i natt. Två gånger med ljud och en gång för mat. Om jag äter finns risk att jag inte får sova och om jag sover finns risk att jag inte hinner äta!
Idag ska jag träffa några mammor från en grupp. Tyvärr kommer bara två utöver mig men det är ändå trevligt. Det är flera som inte ens svarat. Många träffades innan förlossningen men då bodde jag hete här. En av de som kommer har sagt att hon gärna försöker ses i par. Jippie! En i gruppen är utomlands så hon kan inte komma, övriga tio har inte ens behagat skriva ja eller nej. Jo, en har sagt att hon troligtvis inte kan men att hon hör av sig. Måste fixa golvet och baka innan de kommer. Satte ihop fläkten igår. Skönt att ha det gjort. Om det blir äckligt varmt igen kan vi använda den. Vi bor i en dal så vissa vindar rör sig inte här och då blir det ibland kvavt och äckligt... Men området är lugnt och lägenheten fin (förutom väggar och tak men men...det kan man ju påverka!
då får man äta.
ond cirkel.
Pyret skrattar högt numera. Härligt att höra. Hon sover förhållandevis bra men jag är så trött på detta vaknande att jag mår dåligt. Emellanåt väldigt dåligt. Jag glömmer att äta. På morgonen ska pyret ha mat, hunden ska ut, hunden ska ha mat och sen ska jag ha frukost och samtidigt vill pyret ha uppmärksamhet så oftast hamnar jag med henne och sen ska hon sova. Då kanske jag passar på att äta frukost. Om jag inte skyndat i det innan. Lunch, det glömmer jag 97% av gångerna. Middag kan bestå av en chokladkaka och väldigt väldigt sällan riktig mat. Idag skakade jag av utmattnig, inte konstigt. Jag behöver få bättre rutiner men jag måste få ork för det. Jag bara glömmer bort att äta och då blir dagarna såhär. Usch, en riktigt ond cirkel...
Svårt beslut.
Jag har hört att jag förändrades sen jag blev gravid och fick barn. Inte så konstigt kanske. Hela livet förändras ju av barn, oavsett man vill det eller ej. Det är en förändring i livet. Liksom när man började studera på universitet så ändrades livet. Det är såna faser man går igenom i livet. I ett fasbyte brukar nya vänner komma och några gamla kan försvinna. Men jag tycker det är fruktansvärt svårt. Jag har så svårt för att avsluta vänskapsrelationer. När vet man att man gör det "i tid"? Alltså, inte för tidigt...vissa gånger går det ju att rädda. Och inte för sent, ibland väntar man så länge att man mår dåligt långt efter pga. följderna. När är den rätta tiden? När övergår en vänskap från "just nu behöver denna vän mer av mig" till att vännen blir energitjuv?
Jag har funderat på detta. Många vänskapsrelationer just nu bygger på min ork, mina (pyrets) tider osv. Men sen finns det de som inte förstår detta utan klagar på mig. Skrev tidigare om varför jag kallar pyret för skitunge och beskrev där olika reaktioner från vänner och bekanta. En kompis känner jag att jag verkligen tagit avstånd från. Jag känner att jag gjorde det i rätt tid och att det gör mig obekväm om denne hör av sig. Kanske blir det bättre sen men jag mår bättre av att inte ha den relationen just nu. Ibland upplever jag att det kommer sarkasm och kommentarer från vänner som känns som om de försöker vända på det till att bara bli mitt fel. Det blir lite som om de klankar ner på sig själva i kommentarerna. Spelar på mitt dåliga samvete.
Jag anser att det alltid är två personer som påverkar en relation. Oavsett vem som mår dåligt osv. Men när jag får kommentarer från vänner som skriver i stil med "det är mitt fel allting" eller "jag ska vara tyst, för allt jag säger är fel" osv. då blir jag ledsen. Det skär i hjärtat för mitt samvete säger att jag gör personen ledsen och sårad och så pass ledsen och sårad att denne inte kan vara ärlig mot mig och säga det utan att komma med lite påhoppande kommentarer (min uppfattning). Då tar jag på mig hela problemet och känner "det är nog mitt fel att det är såhär" istället för (som jag vanligtvis brukar anse om jag har distans till problemet) att tänka att "it takes two". Men det är väl så att en relation mellan två personer bygger på bådas kommunikation? Om den ene känner sig illa till mods kan väl den andre inte säga/göra något förrän den förste sagt till? Men i såna här relationer handlar det ofta om tankeläsning för "du borde veta att..". NEJ! Hade jag vetat att en kompis blir sårad av att jag säger den meningen med den tonen eller skriver på det sättet om det ämnet så hade jag kanske valt att anpassa det så att det funkade.
Just därför har jag insett att en blogg inte ska vara för vänner. Den ska vara anonym helt enkelt. Så frågan är...sluta blogga helt och börja skriva dokument i datorn istället (går snabbare att skriva på datorn) eller starta en ny anonym blogg och tappa några av de läsare jag uppskattar? Det är ett val jag får göra för att må bättre och för att hoppas att den typen av kommentarer jag nu talat om och sagt till att jag ogillar slutar komma.
Sidospår
På tal om såna kommentarer fick jag veta av min mammas man att de bryter kontakten med mig för att vi bett dem acceptera att vi vill att relationen mellan pyret och min mamma ska ske på våra villkor. För att vi vill ha tid att umgås som familj och inte ska behöva känna att vår lägenhet är som ett öppet hus. Öppet för alla att komma och hälsa på, närsomhelst. Snälla ta pyret med oss vi bryr oss väl ändå inte för allt vi vill är att vara ensamma, jag och sambon? NEJ! Vi vill vara tillsammans med pyret och hunden. Men ja, det är jobbigt ibland. Men hennes man meddelade att jag aldrig ska få hjälp från dem mer. Att jag inte ens är välkommen att be om hjälp. Jag mår skitdåligt över kommentarerna han skriver till mig. Har bett honom ta bort mitt nummer flera gånger för att det är just sånt han skriver just för att såra. Han vet att han sårar mig. Han vet att hans kommentarer gör att jag tar mer avstånd från mamma. Men han verkar tycka om det? Kanske vill han splittra min mamma från sin familj? Jag är nog ett hot för honom. Jag måste tänka så. Har sovit fruktansvärt dåligt sen jag fick senaste uttalandena från honom, det påverkar min relation till pyret eftersom jag inte får tillräckligt med sömn ibland för att orka underhålla pyret. Ibland har jag gett henne till sambon för att jag inte ens kan se. Jag är så trött att även om jag öppnar ögonen är det som att blunda. Jag ser inte. Kraften finns inte. Sömnbrist används som tortyr och jag förstår varför.
påtvingat.
Sambon är tvingad till fyra veckors semester. Obetald eftersom han tog tre veckor i juni. Men chefen verkar ha gjort en egen tolkning av de veckorna. Ja, han tyckte sambon skulle ta pappaledigt? Han säger att "huvudsakliga semestern är mellan v. 28-31" innebär "stängt mellan v. 28-31". Jag är inte lika säker. Hans kompis tillika kollega ska jobba v. 28 och 29. rättvisa? Vilka grunder menar chefen att sambon ska vara ledig på? Nu söker jag jobb. Håll tummarna!
