Nu sitter jag här och gnäller igen. Men nu är jag riktigt less på detta. Är så sjukt glad att börja jobba snart. Sen vi flyttade hit har livet verkligen börjat se annorlunda ut. Jag minns inte när någon av mina vänner var här sist. Jag minns inte när någon frågade mig om vi ska ses. Jo, de nya vännerna jag har. Men de gamla verkar inte ha intresse av att ses. Förra veckan frågade jag två vänner om de ville ses. De kunde denna vecka sa de och den ena sa till och med att onsdag skulle gå bra när jag frågade om denne ville komma över och hälsa på. Idag fick jag frågan om jag hade lust att komma till andra sidan stan och handla med denne. Den andra vännen har inte sagt ett ord. Nej, jag känner att detta nog inte var mitt smartaste drag. Varför flytta tillbaka och tro att vännerna skulle finnas kvar? (För att jag har någon slags romantisk bild av att man hör av sig ungefär varannan gång och man är hos varandra ungefär varannan gång osv... ge och ta.) Jag är glad att börja jobba. Det lär bli jobb, träning och familj framöver. Sen får vi se vart vi bor om några år. Det är definitivt inte här för jag vill ha en omstart som heter duga. Visningen på lägenheten var spontan, vi budade spontant och sen flytten så har det bara gått åt helvete med renoveringar och allt som hör till. Undrar hur lång tid det tar att bo in sig i en stad? Tur att det är höst med fina färger och myspysdagar. Annars hade jag inte orkat med allt.

Satt på tåget idag när två tjejer säger att jag har en snäll bebis. Kommer att tänka på en diskussion om det uttrycket. Finns det verkligen dumma bebisar? Pyret var trött och sov större delen av resan så sovande barn kanske är snälla barn? Pyret var glad när hon var vaken, det är också tecken på snälla barn! Pyret har inte alltid varit snäll. För hon brukade inte sova så mycket och hon brukade skrika något fruktansvärt!

Jag har riktigt ont i lederna idag. Har suttit och läst om reumatism, dumt gjort! Nu känns det ju bara jobbigare! Detta är ju dumt också, har ont i fingrarnas leder och sitter på mobilen och skriver? Somnade en stund på sambons kompisars soffa. Tur att pyret sovit också! Vi kollade lite på bil idag och jag har fastnat för en ganska ny modell. Sponsring skulle behövas. Jäkla dumt. Men jag är sugen på att provköra och känns det bra så blir det nog en sån! Jag vill ha en dröm, något att sträva efter och längta efter!

Fy en sån bitter människa jag känner mig som. Men jag känner inte igen mig själv?! Jag är trött grinig och tråkig. Känner mig som den värsta kompisen/mamman/sambon någonsin. Jag känner inte igen mig själv ens... Vart är den glada tjejen jag brukade vara? Någon stans känner jag mig begränsad. Inte av pyret men av sambon?! Han är en egen person med egna intressen som han utövar så fort han kan och upplever sig få tillfälle. Men jag har Inget jag brinner för på samma sätt... Jag har inte möjlighet att göra saker för att förverkliga mig själv spontant. Han har ofta bestämt sig för något roligt samma dag och där står jag med frågan i halsen när han säger "jag hade tänkt åka hoj idag"...jaha? Och vem tar pyret då, frågar jag. Men trots detta menar han att vi har samma möjligheter. Nej, det har vi inte!!! Men jag försöker berätta, förklara, förtydliga...men det går inte... Jag vill planera men det vill inte han. Hans spontana liv tar kål på mig och den lilla bit av mig som finns kvar. Hos min kompis blev det bättre men inte bra nu är vi hos hans kompis och som vanligt hör han inte ens när jag säger hans namn...han tar inte pyret själv eftersom reaktionstiden är så dålig (när han kör bil eller hoj är den dock jättebra. Jag har börjat tveka på om jag vill leva med min sambo. Jag upplever inte att vi kan finna en mellanväg som passar båda. Främst för att han inte pratar. Frågar jag något kan det ta lång tid innan svaret kommer och om han inte tycker sig ha ett svar så står han där, tyst.

Ibland är det inte värt att ha barn. En timmes gallskrik innan hon somnar...livet som förälder är inte sådär glamoröst som skvallertidningar och Aftonbladet/expressen påstår! Men visst syr jag kläder till pyret. Visst bakar jag. Visst lagar jag mat. Om jag måste eller har extra lust. Nu har jag lust att sova.

Jag är trött. Vi har åkt långt idag. Tar några timmar extra att åka långt med pyret. Pyret var nog rätt less på att sitta tillslut också. Skrek och gnällde tills mitt huvud sprängdes och tålamodet tog slut. Stannade vi var allt frid och fröjd och en glad bebis kunde skådas. Väl med startad motor började vi om. Nu njuter jag av tystnaden och överväger att sova. Det är mentalt jobbigt att resa såhär. Bil är inte min grej alla gånger. Tåg är fint. Då kan jag fokusera på annat än att hon ska sitta kvar i stolen. Men träning ger väl färdighet antar jag?