Jag hade ett mål denna vecka. Sy en body som pyret skulle ha på sig när pappan kom hem. Sydd och klar. Påklätt och klart. Är pyret febrig? Kolla läget och...kiss. Kanske kan rädda? Nej. Mitt enda mål...förutom att klara denna vecka såklart. Det känns som om jag inte får vara stolt och glad. Klart pyret inte kan rå för. Klart det är en olycka men kan inte oturen vända snart?

Idag blev jag så trött på allt jävla hår från hunden som fäller för tillfället (nej, hon är inte normal någonstans, fäller när hon vill och inte när hon bör...) så jag dammsög henne! Fyllde dammsugaren med hundhår (det gör jag ju ändå när jag dammsuger?) och ändå fäller hon något kopiöst. Hon lär ju knappast lära sig att tycka om dammsugaren vid 11,5 års ålder så why not? Ta hand om bebis i all ära med hund funkar men med fällande hund?! BLÄ! Nu ska jag börja jobba också, blir spännande! Ps. Har påslös dammsugare så jag slösar inga påsar iaf! Haha.

Jag har fått sova en natt igen. Skönt! Ryggen värker mer än någonsin men skönt! Borde kolla upp ryggen, misstänker att musklerna är lite fel efter bäcken som rört sig och massa bärande... Sambon kommer hem idag. Skönt som fan. Lite rädd blir jag såna här bra morgnar för man får så höga förväntningar på dagen. Försöker vara lite realistisk. Hoppas på en bra dag iaf. I helgen drar vi på semester, det blir skönt!

Jag är mamma. Bara mamma. För vem jag är bakom rollen som mamma vet jag inte längre. Jag är sprickfärdig. Mitt tålamod är nere i botten. Jag gråter varje dag. Mitt pyre är dåligt. Hon hatar snorsugen och näsdropparna (tills det är suget och droppat då inser hon hur skönt det är). Jag är aldrig mig själv längre. Jag måste hela tiden anpassa mig efter andra. Flänga runt som en dåre för att träffa folk att umgås med. I princip ingen kommer hit. Det ska fikas i stan. Shoppas i stan. Det ska alltid vara 20-30 minuter hemifrån. Jag är less. Jag vill vara mig själv nu. Mitt tålamod är slut. Jag orkar inte vara bara mamma. Idag fick jag lämna pyret själv en stund. Mitt tålamod fanns inte. Allt jag gjorde var fel. Aldrig har jag känt mig så fel som när jag blev mamma. Jag är så trött på hela skiten! Kan inte någon bara tro på sig själv? Tro att denne klarar pyret ett tag så jag kan få vara jag? Jag önskar att jag slapp städa hemma. Slapp kämpa. Året har haft så mycket motgångar. Så lite sömn. Så mycket annat. Så lite mig själv. Jag vet inte vad jag vill längre. Mina visioner är borta. Istället har jag en unge som ålar sig ur famnen. Skriker efter mat och skriker om hon får mat. Gnäller över snor och gnäller när man tar bort snoret. Allt jag gör är fel. Nu vill jag inte vara med längre.

Jag försökte lösenordsskydda bloggen men hittade inte det? Kanske för att jag måste göra det via datorn? Jag är less på mig själv. Jag vet inte vem jag är längre. Mamma...ja, men mer? Är jag älskad? Omtyckt? Värdefull? Inatt har jag, ännu en gång, sovit dåligt. Vi har ännu en gång tjafsat. Pyret har ännu om gång vaknat till på natten och jag har ännu en gång ont i magen, inre oro, stress och jag vet inte allt. Nu snorar pyret så det är väl en förkylning eller så... Mindre sömn för mig. Jag har blivit en bitter kärring med svarta ringar under ögonen och huvudvärk... Jag avskyr mig själv.

Fick en plötslig bitterhetkänsla över mig under min mitt-i-natten-vaknande... Känner mig lite ledsen för det känns som om jag ger mer energi än jag får just nu. Igår hade jag en vän över men innan dess är det bara nej. Folk kan bara ses på deras villkor.Egentligen handlar det väl om att jag själv inte vill säga nej för att jag vill ses och gör allt för att få det att funka men jag förstår att andra har andra prioriteringar än jag...ibland är det bara så svårt att känna att relationen är jämställd då...jag ger av mig själv men det räcker inte. Jag känner mig ensam ibland för ingen vill åka ut till mitt vackra område, istället flänger jag runt som en dåre. Jag börjar bli grym på att köra med en hand hållandes en flaska eller napp i baksätet och en hand som styr, växlar, blinkar, sätter på vindrutetorkarma, byter musik/ändrar volym, öppnar/stänger fönster. Men jag har ont i magen av det. Jag avskyr att köra bil själv med pyret. Jag undrar om det inte är såna uppoffringar man gör men tror att...nej, det gör man inte...man säger nej. Men sällskap är för viktigt för mig och säger jag nej blir jag ju ensam? För ingen vill komma till mig ju? Jag känner för en nystart med mig själv. Nya prioriteringar i livet, kanske en psykolog och kanske nya några nya vänner. Men det känns tungt. För fortfarande: vem vill åka ut till mig?

Varför allt detta "ska bara"?! Man kommer ju aldrig i sång! God natt helt enkelt!

Åh, idag är jag inte riktigt människa. Pyret vaknade sju. Lyx för vissa men har man vant sig vid att sova till nio så känns det tungt. När pyret var liten och vaknade var 3-5 timme så var det inte lika jobbigt men nu..! Sen har jag sovit kasst inatt också, det kan ju också spela in..Ni vet en sån där morgon då det känns som om man precis somnade eftersom man låg och vred sig i evigheter innan man somnade? Precis en sån natt! Positivt är att pyret accepterar ryggen i sjalen nu. Förstå vilken avlastning?! Jag och en kompis har planer på att göra en bärsjal som heter mei tai. Ja, jag är galen i sjalar men jag tycker också det är mysigt att pyssla. Det finns olika mei tai men det är en sjal/sele... Den är enklare att få upp på ryggen men jag är själv tveksam till huruvida den avlastar lika bra? Men variation är bra! I eftermiddag kommer en kompis förbi och vi ska ta oss till syaffären och kolla tyger. Tur att jag och sjalkompisen har samma smak, det blir billigare så... Haha.

Min barnvakt idag meddelade att hennes pyre då inte satt lika stadigt och tidigt som mitt pyre. När hon meddelade att hennes pyre satt i sittdelen först vid fyra-fem månader (mitt pyre tvingade jag att ligga ner till 2,5 månader...) och stadigt. Mitt pyre sitter stadigt, ibland tar jag inte ens upp ryggstödet eftersom jag vet att hon ändå kommer somna snart... men hon sitter kvar. Backe upp och backe ner. Över kullersten och gupp. När hon faller vet jag att hon är trött. Fyra och en halv månad är hon. Stadigt har hon suttit ett tag. Hon gallskriker dock och gnäller mest hela tiden. Det är inte mycket effektiv vagn-tid hon har men stadig ändå! Eftersom hon gnällt så mycket så har vi testat en sak. Jo, i helgen när sambon var hemma skulle vi till affärn och handla, då testade vi framåtvänt. Vilken hit! Utan gnäll hela promenaden (förutom första delen av promenaden då hon gnällde innan vi vände vagnen)... Det är bara inse faktum. Mitt barn är inte som alla andra barn. Eller som BVC:s drömbarn... mitt barn utvecklas i sin egen takt. Alla andra barn verkar rulla runt på golvet. Kan pyret skita i det så gör hon gärna det. Hon har hellre en bitleksak sittandes på golvet eller i sängen och tuggandes. Ja, det är mitt pyre det. Varför följa en färdig mall när man kan göra en egen?

Läste om den nyblivna veckans blogg-mamma vars dotter hade kolik men det var inte jobbigt utan bara lite påfrestande..? Jag har aldrig hört någon säga att kolik inte är fruktansvärt, hemskt och sjukt jobbigt men om hon inte tycker det så. Ibland önskar jag att alla såna mammor fick en släng av pyrets första tid på jorden. För visst klarar man sig igenom det men jag kommer aldrig glömma hur jobbigt det var. Visst fanns det ljusa stunder men det var jobbigt också. Jag minns en gång då vi åkte till stan för att ta en glass och pyret bara accepterade kullerstensåkning...numer avskyr hon det. Numer avskyr hon vagnen. Som hundägare med barn och kass rygg är dessa bärpromenader ingen höjdare. Vagnen är också jobbig. En gång har hon accepterat att bli buren på ryggen. Men visst är det underbart ibland men ibland är det faktiskt förjävligt! Precis som livet är; inte alltid så jävla perfekt! Men bra nära.

Jag förstår mig inte på detta liv. Jag menar... mamma blir man tydligen 100%...hur mycket vi än talar om att man ska fortsätta leva och göra saker så...jag tar med mig pyret till mina kompisar. Sambon åker hoj, utan pyret. Sambon åker till jobbet, utan pyret. Jag förväntas vara hemma, med pyret. När jag säger att jag söker jobb får jag konstiga blickar och kommentarer som "redan?"... JA, redan. Jag avskyr att bara gå hemma, inte få något gjort. Jag avskyr att det förväntas av mig att jag ska vara hemma. Städa, tvätta, diska, laga mat.... Jag avskyr att min sambo inte ser skiten. Jag avskyr att vår parterapi verkar bortglömd. Jag vill inte jobba på mina saker om vi inte kan prata ihop oss.Jag avskyr verkligen detta liv. Sambon vill att jag ska ha möjlighet att göra det jag inte brukar när han kommer hem. Jag brukar inte kunna njuta av att umgås med pyret för jag vet att när hon ätit måste jag äta, sen måste hunden ut och sen måste det plockas här hemma för ännu är det flyttkaos. Pyrets rum börjar få lister först idag. Jag målade rummet i juni. Listerna köptes förra veckan. Allting går så förbannat jävla långsamt och jag AVSKYR DET!!! Jag får ångest av detta jävla långsamma liv. USCH! Jag var på semester med en kompis och våra mornar såg så jädra annorlunda ut. Nu hade vi visserligen bed and breakfast och frukosten blev serverad men pyret väckte oss. Hon tog hundarna, jag tog pyret. Vi fixade oss. Vi åt frukost och pratade om vilka planer vi hade under dagen och sen gjorde vi oss iordning och åkte. Tio var vi iväg. Idag vaknade vi och jag matade pyret och sen gjordes frukost och sen fixades det och sen var pyret gnälligt och då gjorde vi oss iordning till ljudet av gnäll och sen åkte vi iväg, jag hängandes över stolen för att pyret skulle få vila. Klockan elva. Allt detta slow motion tar kål på mig. Jag blir stressad. Jag mår dåligt. Jag gråter. Vi flyttade in spjällsängen till rummet nu och då skulle vi flytta vår säng någon decimeter... hur lång tid tar det? Inte lång tid alls. Två dagar senare är det fortfarande inte gjort! Det är så små saker men det betyder så mycket. Vi har en bäddmadrass som flyttar på sig under natten, är den tillbakaflyttad? NEJ! Vem gör det om kvällarna? Har sambon lagt sig så blir det inte ens gjort..? Min sambo gör saker. Men vi tänker annorlunda och jag prioriterar vissa saker högre. Kommunikation skulle lösa våra problem. Han skulle få offra sig lite och jag skulle få offra mig lite. en jag vet inte riktigt vad jag ska offra och varför? Jag vill ju ha något tillbaka om jag ska offra något..?

Det finns så många som inte vet vad skillnaderna är på saker. En person undrar hur folk kan vara så okunniga att de inte vet hur man kokar potatis. Jo, vi äter så sällan potatis i Sverige numer kan jag förklara. Men att folk inte vet skillnaden på margarin och smör?! Folk är såna fett-sökare men vet inte skillnaden?! Margarin är magert (aha, ser ni ursprungsordet?) medan smör är den äkta varan... Jag tycker inte folk är inkompetenta bara för att de inte vet men att ge sig in i diskussioner med attityden att veta bättre och påstå att det finns ett margarin som heter smör?! Då är man ute och cyklar...

Vanligtvis älskar jag att laga mat. Jag sprudlar av energi. Jag älskar livet trots alla motgångar. Men sen förra hösten har jag inte orkat eller velat göra mat. Jag ser goda recept men gör dem inte. Jag tänker nya recept men kommer inte till spisen. Jag vill inte äta. Inte laga mat. Jag är trött. Trött på att förespråka tre fasta mål per dag. Trött på att aldrig få livet att rulla. Pyret föddes i våras men jag och min matlagning dog innan dess. Aldrig är min mat efterfrågad. Ingen vill komma hit. Ingen bjuder in sig. Ingen säger ja till inbjudan. Alla tror att de är ivägen. Jag har tappat min motivation. Det är inte motivation nog att göra mat för att jag ska må bra. På nu ligger jag här. Helt utslagen. Utan energi. Utan tålamod. Och förespråkar ännu att göra egen mat. För om du skulle veta vad det skulle betyda att få middagsbesök så hade du bjudit in dig. Hos oss äter vi potatis kött och sallad när sambon är hemma. Hjärndöd mat. Det enda jag orkar. För jag orkar inte försöka. Jag orkar inte med ytterligare måltider utan "åh, vad gott" för jag erkänner, jag är beroende av respons. Jag är effektiv men beroende av respons och jag hatar det. Jag sätter ju mig själv längst ner. Att jag gillar maten är inte skäl nog att äta mat? Eller ens göra den. Jag önskar att min sambo hade delat min passion för mat. Eller inte varit så kräsen. Eller att kompisarna slutade tro de var ivägen. Förut bodde vi många mil härifrån och då önskade folk att jag bodde närmare så vi kunde ses men nu bor vi för långt ifrån. Eller så vill folk inte tränga sig på. Jag hatälskar denna stad. Egentligen visste jag detta för så har det varit förr men jag trodde på förändring..jag hoppades att det alltid skulle vara som när det är bra.

Idag är pyret smågnällig. Ingenting duger. Det är verkligen tålamodsprövande. Har redan gråtit i telefon med sambon som ska åka hoj efter jobbet. Han jobbar ju i gamla hemstaden så han kan inte komma hit direkt efter. Denna vecka är en sån där vecka som jag gärna tagit semester från mammarollen, sovit ut och fixat här hemma men det går inte. Istället får jag köra napp, sjal, sele, vagn, sitter,leksak, golvet...om och om igen, det kanske funkar gång sexhundrasjuttio?

Vi har haft namnkalas för pyret. Istället för dop. Det kom ett tiotal personer och det var trevligt. Jag hade bakat bröd och tårta så hade vi en tipspromenad också. Vi fick mest pengar men även önskade böcker. Vi har hintat om att vi vill ha pengar. På så sätt kan pyret kanske ha råd med sitt liv såsom lägenhet och eventuellt körkort och så. Vi tycker att det är bättre än massa onödigt skräp.

En grupp jag var med i går i kras för en medlem skrev att hon inte öppnat inkasso-brev, då tyckte vissa att det var oansvarigt medan andra tyckte att de som sa att det var respektlöst att ifrågasätta hennes beteende eftersom de borde stötta henne. Nu har de sistnämnda startat en egen grupp med tema respekt. Själv skulle jag säga att det är sinnessjukt att inte kunna ha koll på ekonomin! Jag avskyr hur fattiga vi är numer men vi betalar våra räkningar först!!! Nej, om det är respekt att stötta de som skiter i sina räkningar så vill jag inte vara med. Gick ur tidigare grupp för ett tag sen men har kontakt med några, enligt mig, vettiga. Folk som betalar sina räkningar och har vett att säga ifrån

Jag trivs bra när det bara flyter. Nu har jag bakat två uppsättningar bröd till lördagens namnkalas för pyret. Igår blev det handling och en omgång bröd. Detta borde väl ändå räcka? Sen blir det en tårta, kanske några cupcakes om jag vill ^^ Har hunnit måla spjälsängen en omgång till så nu är det en kortgavel och finlir. Det blir inte snyggt. För är det en sak jag insett är det att spjälsängar ska spraymålas! Men den blir rätt färg och vafan gör det om det runnit lite färg här och var? Om hundra år bryr sig inte en jävel! Hoppas kunna få ihop en gästsäng också för tydligen får vi gäst i helgen. Men det är i samma rum som jag målar spjälsäng. Kanske är bra att måla lite vägg där tapeten släppte när vi målade taket. Det är pyrets rum som kommer agera gästrum. Där ska skötbyrån troligtvis stå så vi kan få in spjälsängen i vårt rum. Den lilla barnsängen hon har börjar snart bli för liten. Egentligen går den att dra ut men den är för låg så fort hon kan sitta, vill inte ha en unge som faller över kanten. Däremot älskar jag sängen så jag hoppas pyret kommer ha den framöver igen. En ny bärsjal gjorde jag igår också, är så sjukt nöjd!!! Ja, idag mår jag bra!

Pyret sover hela nätter så jag borde inte klaga. Men när ska jag hinna måla spjälsängen om hon inte sover ordentligt på dagen? När ska jag diska, laga mat och äta? Gå på toaletten i lugn och ro? Jag stressar sönder mig. Hon vill inte vara själv direkt. Aktiveras till tusen. Babygym? Max två minuter... Babysitter? Ja, med något i handen, när den ramlar ut blir vi sura... Jag kan inte slappna av med en grinig bebis. Ett tag gick det bra, nu är vi tillbaka i grinigheten igen. Min misstanke är tänder, det gör inte pyret mer mysig för det. Hon sover inte mer heller...