Idag blir pyret tre veckor. Alla verkar fira varenda vecka med sina barn. Vi firar inte på det sättet. Vi mest bara konstaterar att ytterligare en vecka har gått. Vi gör inget annat än det vanliga och pyret växer sjukt mycket. 17 dagar gammal hade hon vuxit tre cm. TRE CENTIMETER!? På sjutton dagar? Det är nästan två millimeter om dagen!!! Sjukt är det!

Jag har tappat en av mina uppsamlingskoppar till brösten så jag får köra med en när det krisar. Brösten kliar något enormt just nu. Försöker sluta mjölkproduktionen. Pumpar så lite som möjligt men ändå så pass att jag inte får mjölkstockning. Svårt att finna en bra balans. Hittils ingen möjlkstockning. Två dagar. Pratade med barnmorskan igår och hon tyckte jag gjorde det på rätt sätt. Tömmer inte brösten helt heller utan tar bara det som trycker på och läcker. Enligt en site så kan man tömma med värme för att inte på något sätt stimulera produktionen. Exempelvis i duschen eller doppa brösten i varmt bad. Mjölken går dock till spillo då och jag ser ju helst att pyret får bröstmjölk men amningen är inte värd mitt välmående.

Man märker att man blivit mamma när allt kretsar kring barn. Just nu är det en invänjningsperiod då allt, verkligen allt, kretsar kring pyret. Nappflaskor, ersättning, amning, sömn, inställda resor osv osv.

Idag började jag packa lite inför flytten som äger rum om en månad. Det ska bli roligt att få flytta! Mycket men roligt. Skönt att få träffa kompisarna, få stöd och så. Tråkigt att lämna de nya kontakterna visserligen och sambons familj. Men eftersom han jobbar kvar på sitt jobb så kanske man kan ta bilen upp nån gång när han jobbar och på så sätt hälsa på.

Vi har fått lite rutiner här hemma. Det mesta är än så länge kaos. Men sambon tar hunden morgon och kväll på en kissrunda medan jag tar hunden på en längre promenad på dagen när pyret sover. Igår satte jag mig på en bänk och lyssnade på naturens ljud. Det gav lite energi. Man får försöka finna energin när pyret sover. Inte så lätt alla gånger. Men det går!

Jag uppskattar när sambon kommer hem från jobbet, tar pyret och jag får laga mat. Jag har alltid tyckt om att laga mat men att få släppa mitt stora ansvar som mamma för en stund gör matlagningen extra speciell! Jag ber om ursäkt för att jag fått en tråkig mamma-blogg. Men det är skönt att få skriva av sig lite, blir nog roligt att läsa sen!

Jag funderar på om det finns något sätt att pumpa och ge ersättning som minskar produktionen? Hur ofta ska man pumpa då? För går det inte att dra ner produktionen snabbt så vill jag inte ha mjölk längre. Då vill jag ta medicin och avsluta. Inatt läckte jag igenom två omgångar. Sista gången gav jag upp och försökte sova vidare, dyngsur från bröst till navel. Det sitter säkert någon med för lite produktion som inte förstår mitt problem men jag hade gärna gett bort den mjölken till dem med för lite mjölk! Hade hellre haft för lite mjölk och     kompletterat med ersättning än att ha det såhär. Pyret vill inte ha bröstet för det verkligen sprutar mat i munnen på henne, det blir för mycket! Jag har konstant sprängfyllda bröst (jag som för ett par dagar sedan hade lite mjölk i några dagar..? Liiite överproduktion är en sak men såhär mycket? Finns inte lagom längre?) samt läckande bröst... Nej, pest eller kolera. Lagom är tamitusan bäst. Från och med nu ger jag bara flaska. Köper hem ersättning och pumpar så sällan som möjligt. Minskar inte produktionen till nästa möte hos BM så ber jag om hjälp med att avsluta produktionen. Man kan sälja sin bröstmjölk men det innebär ju ytterligare en procedur och det vet jag inte om jag orkar med? Kan ju ringa och kolla upp det iaf...

Pyret har fått flaska sen i morse och verkar bra mycket mer nöjd än igår!

Nu har jag bestämt mig. 1½ dygn av amning var tredje timme á la 1h/tillfälle ger inte mycket sömn. Jag orkar inte helt enkelt. Amning tar extra energi jag har behov av sömn och mat men får gott välja antingen eller. Det orkar jag inte. Jag är helt slut nu. Tårarna rinner varje dag, jag känner mig värdelös. Tryckte i pyret ersättning två gånger igår, hon spydde tillslut men hon blev åtminstone mätt! Nu låter det kanske hemskt men deras mättnadskänsla kommer inte riktigt i tid och därför blir det så. Ska ringa till barnmorskan, vet inte om det är den på bvc eller vem man ska prata med? Ska ringa och fråga i alla fall om hur vi går tillväga. Pyret mår inte bra av att jag inte mår bra så det får bli såhär, lyssna på min kropp. Nästa barn kanske funkar bättre, då har man vanan inne av vissa andra saker som man inte har nu. Vi hoppas på det..

Neeeej, det är INTE värt det. Inte ett skit! Igår var en okej amnings-dag men de är få. Jag bryter ihop. Det gör ont. Det är stressande. Det gör mer ont. Det läcker... nej... BLÄ! Jag är inte den som ger upp i första laget men här gör jag nog det. Ska ringa barnmorskan och prata med henne om detta. Usch, tvi och blä. Igår var en okej dag med lite smärta och amningen synkade resorna och så... men idag..  nää! *gnäll gnäll*

Det är vackert när andra ammar men plågsamt att amma själv. All heder till de som upplever amning som mysigt. Jag gör det då inte ens när pyret får bra grepp!

Jag har en överproduktion av mjölk. För några dagar sen räckte inte mjölken alls. Men likförbannat har jag ett överflöd - nattetid!!! På dagen verkar det lugna ner sig (utom igår då...) men på natten öser det ut. Jag  vaknar 1-2 timmar innan pyret och det RINNER ut mjölk från brösten. Väcker jag pyret vaknar hon likförbannat 1-2 timmar senare för att äta... Det ökar alltså bara produktionen. Förut vaknade jag en gång/natt för att pumpa och lagom tills pumpningen var slut så vaknade pyret och skulle ha mat, då fick hon flaskan. Inatt vaknade jag två gånger innan jag gav upp. Gick in i duschen och tyckte synd om mig själv, lät sambon ta pyret. Ut ur duschen och....dropp, dropp, dropp... Hur fräch känner man sig när man droppar mjölk på golvet? Tredje gången och klockan var inte ens åtta?! Ena gången pumpade jag, andra gången ammade jag och tredje gången blev det uppsamlingskoppar för jag orkar inte mer. Det stimulerar ju bara och när pyret skriker så rinner det mer! När jag ammar blir hon blöt om benen för en frottéhandduk räcker inte, det går igenom... Blä, så less jag är! Liten överproduktion är tamitisan okej men såhär? Nee... igår läckte jag igenom skydden man har i BH:n så mjölk finns det gott om... Suck. Ringa amningshjälpen kanske?

Jag trodde för i övrigt att amning skulle kännas någorlunda positivt men just nu ser jag bara det positiva i att pyret får i sig min mjölk eftersom den innehåller rätt näring, i övrigt finns inget bra. Satt igår och funderade på om det gick att enbart pumpa och ge flaska och hur länge det håller i sig. Kan man få en bra produktion och inte överproduktion om man gör så? Mycket frågor... min sömn blir ju störd dubbelt så mycket när jag vaknar av läckande bröst! Sova 2-3 timmar, läcka. Pumpa/amma. Lägga sig ner. Pyret vaknar. Mata. Byta blöja. Natta. Lägga sig. Vakna 2 timmar senare. Samma procedur... Fyra timmars sömn är lyx. Trots att pyret till och med har en sovstund á la fem timmar så spelar det ingen roll, jag får likförbannat vakna av läckande bröst..!

De sista dagarna har det kännts som om mjölken sinat lite så jag pumpar lite extra för att öka produkttionen.. Två timmar efter pumpnin/amning har 75% av mjölken återproducerats. Intressant om du frågar mig! Vi hyr en pump från sjukhuset och i dagsläget kan jag bara säga att jag önskar att jag hade köpt en pump! Elektrisk sådan. Medela är att märke vi fick mycket från i gratisboxarna men jag hade ingen aning om hur stort märket var! Och bra...

Beställde en bärsjal av märket aldoria  i veckan och fick den redan dagen efter. Tyvärr var jag inte helt nöjd med den "hårda" sjalen och ringde för att fråga om jag fick byta till den "mjuka". Mjuka, eller trikåsjalar är de som rekommenderas till nyfödda. De hårda klarar mer vikt men jag känner att den kommer användas mest första halvåret och då måste det kännas rätt. De hårda klarar mer vikt och när barnet blir tyngre är de inte svajjiga vilket trikåsjalarna kan upplevas som när barnet är tyngre. Men jag har bestämt mig för att trikåsjal ändå är det som behövs. Så nu ska jag byta den naturvita långsjalen till en grå trikåsjal. Den naturvita var tydligen slut. Jag som hade önskat att få bära på pyret i helgen så man var lite mer fri, men nästa vecka! Ska slå in paketet och skicka tillbaka det till försäljaren.

Det blir mycket bebisskrivande nu men jag har inte riktigt kommit in i rutiner ännu så det är så det ser ut... Jag känner att det händer aningen mer. Hemmet är renare än vanligt och vi gör mer ihop. Sambon upplever det annorlunda dock. Han tycker inte vi fått något vettigt gjort under dessa två veckor. Jag håller inte med. Men å andra sidan så ammar jag, jag pumpar och går ut med hunden. Sambon är med på några promenader, tar några promenader och tar pyret ibland. Jag är dock den som tar pyret mest och sambon är den som sover mest. Kanske är det faktum att han har möjlighet att sova och sen blir det inte så mycket tid till annat som gör att han känner så? Men han reflekterar inte över sånt på samma sätt. Han förstår inte riktigt vikten av planering med barn. Visst kan man åka överallt och vilken dag som helst men man får tänka på att amma innan samt byta blöja och därefter kan man åka och det tar mer tid. Men jag har i regel koll på läget numera. Det är skönt. Jag förstår hur stressad sambon känner sig för jag upplevde den stressen förr, han är inte den som säger en fast tid vilket jag var innan. Nu behöver jag få en tid för att kunna planera om jag ska med, annars blir det inte gjort. Frustrerande för sambon, lite payback för mig. Idag vill han hämta sin hoj och i torsdags insåg han väl planeringens vikt för han skulle hämtat den redan då men då var det amning och trafik och besök som gjorde att tiden inte räckte till. Idag har vi en planerad tid och extratid ifall amning skulle behövas. Tänk om sambon skulle kunna börja förstå hur jag tänker och kommunicera om hur han tänker?

Nu ska jag kyla in pump-maten och sen kolla till pyret och sambon. Jag har tagit en långdusch och sminkat mig idag! Tjohoo! Känner mig fräch!

Jag hoppas det är en ny rutin vi fått in jag och sambon... Jag ammar vid middagstid sen tar han pyret (oftast sovandes) för att jag ska få sova ifred. Jag vaknar igen när hon ska ammas men har kunnat sova utan att oria mig. Sen ammar jag och då gör sambon sig iordning och lägger sig. Ibland spelar han på mobilen, ibland somnar han direkt...hans val! När pyret ätit får hon bli lite extra trött så lägger jag henne och somnar själv. Jag vaknar igen på morgonen av att brösten läcker, då väcker jag pyret och ammar. Sen vilar vi lite innan jag går upp och pumpar. Bra rutiner, om du frågar mig! Hur funkar det när sambon börjar jobba igen? På tisdag!!! Då ska jag vara ensam alltså?!

Vissa dagar vill man bara ge upp. Medan andra dagar tycker man att det är det bästa som hänt en. Ja, barn såklart. Vaknar på natten när kroppen säger att det är dags...vill ju inte väcka sambon då så försöker i regel hålla mig tills pyret vaknar men ibland måste jag gå upp och pumpa för brösten läcker! Det är superäckligt. Den där härliga känslan av att kunna amma har inte infunnit sig ännu. Pyret suger sönder bröstvårtorna och det är mer skorpor och blåsor än bröstvårtor. Därför har vi en pump. Sen har jag fått testa amningsnapp och den avlastar visserligen men hon får inte i sig tillräckligt för att hålla sig mätt på det hon får.

Dolly Parton har lagt sig och tuttarna är numera som "de ska vara" vilket känns konstigt. Jag inbillar mig att mjölkproduktionen styrs av storleken på tuttarna. Inte desto större - desto mer utan ju mer dolly parton de är, ju mer mjölk! Jag har hellre liiiite överproduktion av mjölk än för lite.

Jag har kollat på vårtformare från medela som jag tänkt testa så att pyret kan amma normalt. Jag vill ju amma och de få gånger som det faktiskt funkat har det varit underbart. En gång förra veckan så funkade det nästan hela dagen! Tror ni jag var glad då?! Oh, ja!

Jag förstår att folk inte vill amma. Jag kan däremot inte förstå att folk inte vill ge det en chans! Men alla är vi olika. Jag hoppas kunna amma inom kort. Vissa dagar känns det dock omöjligt och jag vill bara sluta. Idag vill jag så gott det går amma!

Ja, tystnaden talar väl sitt egna språk egentligen men kanske är smart att berätta vad som händer och vad som hänt? Torsdag kväll (den 5:e april) hade jag en blödning och lite känningar men mest av allt hade jag kännt minskade fosterrörelser under dagen. Så vi åkte in. Det koplades på CTG-kurvor (band på magen som mätet hjärtljud på bebis samt sammandragningar) och den visade att det såg bra ut och att värkarna kom regelbundet. De kollade hur öppen jag var och 3 cm var svaret (10 är så öppen man ska vara) samt ett huvud långt, långt ner. Därefter ett ultraljud som visade att bebis sparkade på moderkakan vilket gjorde att jag kände mindre. De trodde på bebis inom en snar framtid.

Vi åkte och köpte mat, åt lite och sen skrevs vi in vid 23-tiden. Då fick jag bada vilket var skönt! Sen försökte jag mig på gåstolen men tappade kraften i benen när värkarna kom så jag bad om akupunktur. De satte akupunktur och den i sin tur hjälpte värkarna att komma igång ordentligt. Aldrig har 20 minuter kännts så långa som då. Nålarna togs ur och jag började få ont. Lustgas fick det bli. Nu började det trycka på. Göra ont. Efter ett tag bad jag om mer och lustgasen höjdes. Jag orkade inte mer än smärtan just då. Tidsperspektivet försvann och jag fokuserade bara på att klara smärtan. Fortfarande hanterbart. Sen ändrades smärtans karaktär. Det gjorde sjukt ont. Jag bad om något mer och när undersökningen gjordes visade det sig att jag var öppen 10 cm så det var ingen idé med epidural, för sent! Den hade ändå inte hjälpt i detta skede eftersom smärtan inte sitter på samma ställe när man är fullöppen. Krysta var det. Vilken lättnad att få krysta, innan kändes det som om man tvingades hålla kvar.

Så kom huvudet ut och det kändes som om hela underlivet sprack. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag bad dem att bara ta ut ungen. Fick då veta att jag vid nästa värk skulle trycka försiktigare, inte riktigt lika hårt och att det var det sista. Väntan på sista värken kändes som en evighet..! Så kom värken och jag krystade och plopp sa det och sekunden senare skrek det till. Om ens en sekund. Bebisen skrek tamitusan direkt!

Jag fick bebisen i famnen och fick själv kolla vad det var. Hade ju velat att sambon skulle säga men jag fick bebisen i famnen sådet var bara kolla. En flicka! Jag blev så otroligt chockad för jag hade väntat mig en pojke, räknat med en pojke. Oddsen för en pojke var större än för en flicka då det först och främst föds fler pojkar och sen har sambons släkt på pappans sida typ bara pojkar och det anses vara något som är lite "ärftligt".

Tio minuter efter flickan kom kände jag tryck igen. Då kom moderkakan. Enligt personalen gick förlossningen snabbt - med tanke på att jag var förstagångsföderska. Jag fick tre små bristningar vilket är lite - för att vara förstagångsföderska. Väl på BB kom mjölkproduktionen igång snabbt - för att vara förstagångsföderska och mjölken ändrade karaktär från råmjölk till mjölk väldigt fort - för att vara förstagångsföderska. Ja, vem har sagt att jag ska följa normen?!

Efter fyra dagar på BB men såriga bröst, pumpning och ersättning så kom vi hem. När bebisen var en vecka gammal bestämdes namn. Nu är bebisen nio dagar och vi börjar väl känna att livet rullar lite mer. Man har rutiner. Sambon har varit mer stöd än jag trodde han skulle vara. Inatt skulle han se hockey och då fick jag sova för han tog bebis. Nu på morgonen får jag istället bebisen och han får sova. Men vi försöker få tid ihop också.

Vi köpte ett paket blöjor från Pampers (Newborn) och de var superkassa! Hon kissar igenom dem till och med! Libero fick vi på sjukhuset och de är bra mycket bättre. Kanske testar vi huggies eller några egna märken på blöjor framöver men nu ska vi nog gå över på storlek två och vi fick ett paket tvåor av en kompis i tidig graviditet. De är lite stora men ungefär som pampers som är superbreda!

Nej, välkommen till världen bebis! På önskade datumet dessutom!

Innan jag blev gravid hade jag hittat en kurs i QiGong som jag ville gå. Däremot får man inte gå på QiGong där om man är gravid.
Innan jag blev gravid fick jag ett jobb som jag skulle påbörja. Jag fick sparken efter en vecka, med anledningen; magkänsla.
Innan jag blev gravid tänkte jag börja rida igen, något som inte rekommenderas att man börjar med när man är gravid (har man ridit innan är det fullt okej).

När man blir gravid ska man helst inte göra för drastiska förändringar i träning och sådant. Så träningen fick läggas åt sidan. Vem anställer en gravid? Jobb fick också läggas åt sidan. Studierna blev min räddning. Men att sitta hemma och studera på distans hela dagarna kändes tungt i en ny stad. Jag valde att bli medlem på några internetsidor för att träffa nya människor men det gick inte så bra. Så  under mitt år i denna stad har jag haft väldigt mycket motstånd.

Just nu saknar jag mitt liv. Det liv jag hade innan jag flyttade alltså. Inte nödvändigtvis livet som icke-gravid. Men livet med vänner och stöd. Umgänge och fika. Rutin. Jobb. Ja...allt som jag faktiskt älskade. För jag älskade mitt liv förut. Självklart fanns negativa saker i livet, minna inneboenden tex. Men jobb, skola och vänner vägde upp det. Jag saknar det.

Nästa gång barn är på gång så är det kanske mer planerat...men då önskar jag att sambon kunde få vara gravid. Det jobbigaste med att vara gravid har varit den psykiska påfrestningen. Depression och kommunikation. Att dessutom få foglossning har inte underlättat. Vi har pratat om fler barn. Hur det nu kommer sig? Jag har inget Emot att ha fysiska problemen. De hanterar jag nog rätt bra. Men må så psykiskt dåligt när samhället inte är byggt för psykisk ohälsa är inte lätt. När det kommer till krämpor har jag börjat säga vad folk vill höra istället. Grannen sa häromdan att det var jobbigt att tvätta (jag hade tvättkorgen i handen) och då hängde jag bara på... Att jag tycker det är skönt att faktiskt kunna tvätta är ingenting jag tog upp för då hade hon letat efter något annat jobbigt. Så här jag l!insett att folket fungerar. Men prata psykisk ohälsa är tabu! Nej, nästa gång får sambon ta graviditeten, samhällets fördomar och kommentarer så ska jag leva loppan!

Ja, jag känner mig inte så peppad. Jag är sådan som kan mala på rätt länge i en diskussion om jag upplever att personen inte förstår. Alltså...om personen inte visar med kroppsspråk, mimik eller ljud att den förstår så fortsätter jag dra exempel eller ändra synvinkeln eller så... Igår sa sambon att han tycker det är förvirrande och att han inte vet vad han då ska kommentera för att det blir för mycket. Kanske är det mer komplext än en liten småsak? Jag tycker ofta han verkar tro att det handlar om småsaker och gillar inte att dra exempel medan han oftast vill ha exempel... När jag drar exempel så kan det låta "och allt detta för en choklad?" om det tex är en choklad-situation som triggat bråket/tjafset/diskussionen. Men han sa också att problemet mellan oss var att jag blir irriterad. Annars visste han inte. Jag inbillar mig väl att vi har svårt att kommunicera, att jag inte förstår honom och han inte förstår mig är inget problem. Buttg inte kan mötas halvvägs är inget problem. Han tyckte att jag skulle göra mer av det jag ville om jag ville. Så jag borde åka till mina vänner i gamla hemstaden då? Då blir förlossningen där. Då var det inget han önskade. Jag vill ha en fungerande dialog där jag känner mig lyssnad på. Det behöver inte bli så som jag föreslagit men jag vill få bli lyssnad på! Diskussionen handlade om så mycket mer men frågar du honom så tycker han nog att den handlade om mindre för problemet vi har är som sagt att jag blir irriterad medan jag upplever att det är vår bristande kommunikation, att vi inte gör roliga saker ihop längre, att jag känner att jag gör allt hemma (olika prioriteringar, återigen kommunikation) men det ser inte han... Hur ska det gå med en bebis? Om det inte går innan så lär det ju inte ändras. Jag fick ta långpromenaden med hunden igår för det hade hon inte fått någon på flera dagar. Vissa raser klarar sig utan men inte en hund med Bordercollie i sig. Den behöver arbeta. Så jag fick gott trotsa smärtor och gå ut. Sambon sa att han hade tänkt gå ut och att han hade tänkt att det redan skulle vara klart vid den tidpunkten. Han frågade varför jag tog långpromenaden och jag svarade att jag måste om det ska bli gjort. Då tycker han att jag tagit för givet att han inte kommer göra det. Grejen är att jag under tre veckor skrivit vad jag tycker är viktigt att få gjort varje dag och att hunden aktiveras varje dag är en sådan sak men det är mer regel än undantag att hon inte blir aktiverad (iaf en timmes promenad) så jag vet att det inte händer om jag inte säger något. Och jag vill inte behöva säga till varje dag, då får jag trotsa smärtan och gå ut. Hade jag vetat detta hade jag skickat med hunden till bästa kompisen, som ändå har hund och går ut på lång varje dag. Men jag visste det inte då. Dumt nog trodde jag ju att vi skulle kunna lösa de problem som uppstår när jag bär en tung kropp som gör ont. Folk säger att det blir bättre sen när bebisen kommer. Hur kan det då bli bättre? Ja, han kanske tar bebis ibland men hushållet då? Fortsätter det vara mitt ansvar med hund, hushåll och bebis?

Jag försöker verkligen tänka positivt men nu börjar jag bli less på att sova dåligt och vakna utan orsak. Börjar bli less på hormonerna och längtar som tusan efter att kunna aktivera mig igen. Det är ett tag kvar men varje dag som gravid är en dag längre. Folk åker in och föder stup i kvarten i vår grupp. De flesta med BF efter mig. En person hittils har gått över tiden (vad jag vet, alla är ju inte aktiva). Så oddsen för en tidigt förlossning är dåliga. Imorgon lär det kännas ännu jobbigare då jag ska hälsa på vännen som fick barn för...två veckor sen?! Tiden har gått fort! Jag försöker planera saker för att må bra men det är svårt när man mest pratar med gravida som åker in. Jag är självklart glad för deras skull men jag mår inte så bra av detta nu. Är självklart inställd på att kunna gå över tiden men vissa dagar känns kämpigare än andra.

Jag längtar till flytten också. Mindre än två månader kvar. Kommer jag kunna lyfta? Flyttstäda? Hur kommer bebis vara? Kollik? Lugn? Ingenting går att planera. Sambon förstår inte vad som tynger mig i frågan men jag älskar att ha full rulle. Det ska rulla på, en sak efter en annan. Vila gör man när man är klar. Jag har inget direkt att göra mer än anpassa mig efter andra. Det känns tungt ibland. Ganska ofta. Jag önskar att någon kunde fråga om vi skulle äta lunch ihop, om jag ville fika eller bara ses. Visst ska jag träffa en kompis idag och en imorgon och besikta bilen idag och så... men jag saknar att göra något meningsfullt i livet. Jobba. Ha en anledning att gå upp på morgonen. Inte bara vakna av sambons klocka och veta att han inte kommer gå upp förrän flertalet snooze... Ja, idag är jag  bitter! Sex dagar kvar till BF. Max 20 dagar kvar...

Idag är jag riktigt trött. Vädret har gått fram och tillbaka de senaste dagarna och det tar verkligen på kroppen. I natt vaknade jag en gång och hade svårt att somna om och på morgonen hade jag riktigt ont i ryggen. Jag kan inte sitta framåtlutad längre för det är riktigt obehagligt vilket gör det svårt att sitta och äta. Att sitta lätt bakåtlutad är jobbigt också för ryggsmärtan. Men jag har börjat se målet. Jag hoppas föda tidigare men räknar med full övertid. Vilket innebär att jag har en bebis om tre veckor. 21 dagar är en tid som är överskådlig. Sambon verkar också inse att det närmar sig. Han har fått problem med sin nya MC och hade kollat upp lite med försäkringar och garanti sen ringde han och kollade med mig om när vi kunde kolla på det! Han började med att säga att det inte skulle ta så lång tid och rättade sig sedan och sa "det tar max...." Det är framsteg i vår kommunikation. Han har en bil också som han vill fixa, den skulle inte ta så lång tid att fixa sa han och när jag bad honom lägga om det i timmar så blev det en veckas jobb! Det är mycket tid för en bil om du frågar mig. Men han har det ju som intresse och för honom är det inte mycket tid då. Därför är kommunikationen viktig. Anyway så frågade jag om vi kunde ta det när han var hemma för jag hade också några saker jag ville fixa och om vi kunde kolla på det samtidigt. På så sätt blir ju inte en nöjd och en missnöjd. Han sa också att han ville ha MC:n gjord så fort som möjligt men att man inte vet med bebisen. Han lät nästan lite nojjig över att inte hinna med allt han vill innan bebisen kommer. Det tyckte jag var roligt att höra. Idag ska jag kolla om vi kan tvätta tidigare och sen ska jag måla lite mer på sängen och kanske två lager om jag orkar? Om jag gör två målningar idag behöver jag bara fylla i konturerna imorgon och då är den klar!

Jahopp, saker och ting närmar sig nu och jag vet inte om jag är beredd men det blir man väl aldrig? I mammagruppen jag deltar i på internet kommer alla möjliga nojjor upp och vissa saker förstår jag mig inte på. Lyckligtvis har jag skaffat mig en vän via gruppen och vi kan sitta och klaga på dessa människor ihop och peppar varandra. Det är härligt! Vi har en mamma som födde sin förra tidigt och nu har hon gått längre än med det barnet och upplever det som övertid?! Inte nog med det, hon hade en "tyst öppning" förra gången och oroade sig för det hela gårdagen. Inatt oroade hon sig igen och åkte in. Varför sitta och oroa sig på internet? Nästa person frågar vad vi i gruppen tror om att hon gjord hinnsvepning, haft sex två gånger igår och fått slemmig, lite småblodig flytning samt menssmärtor. Jag tror inte det är så uppskattat att jag svarar att jag tror att hon har smärtorna pga. hinnsvepningen och att hon haft sex två gånger (ingen bevisad effekt) och att hennes slempropp släppt. Slemproppen kan återbildas och kan släppa flera veckor innan förlossningen men det vet inte dessa mammor? Och i regel är de mammor som irriterar oss mest faktiskt inte förstagångsföderskor! Men sen jag började prata med den tjejen jag pratar med känns det lite roligare, vi kan skratta åt dem och skämta om dem samt dra lite råa kommentarer. Det är skönt att veta att någon annan än jag faktiskt  inte delar med sig av sitt sexliv, sina slemproppar och detaljerad oro. Jag pratar inte ens sex med mina vänner för det är intimt tycker jag, än mindre offentligt på internet! Integritet?

Inatt kom en ny kommentar, en uppmaning till alla som fött barn att lägga upp bild på sina barn och presentera barnet lite helst skriva en förlossningsberättelse också. Kan man få vänja sig vid rollen som mamma innan man går in på internet och skriver om förlossningar och laddar upp bilder för människor som egentligen är helt okända? Nej, jag är glad att jag fortfarande kan förstå skillnad på privatliv och internet, även om gränserna ibland överskrids och är luddiga...

Ibland är det så otroligt små saker som behövs. I morse skulle sambon jobba tidigt men bestämde sig för en mysmorgon istället. Vi skiljdes åt så sent som tio och han är nog glad över sin flextid!

Helgen har bjudit på bråkande fogar och en ilande känsla i ryggen. Misstänker att saker och ting är på G men vågar inte hoppas. Bebisen gnider huvudet neråt och även om BM sa att bebis var djupt fixerad så verkar huvudet kunna komma längre ner! Visst ger det en trygghetskänsla men det är inte skönt.

Tidigare brukade jag göra detox två gånger per år och jag tror nog kroppen är van vid det för i höstas och nu är jag inställd på att köpa frukt och jag är glad över alla fina priser på frukten som gör att det nästan är billigae med frukt än godis! Färsk ananas 10kr st tex?! Två paket jordgubbar för 20 kr och mango för runt tian! Frukt man annars inte köper för att det är dyrt.

Det diskuteras nu ständigt saker som kan sätta igång förlossningen och många pratar om

• Hallonbladste (www.hallonbladste.se)
• Starka kryddor (ingefära, curry, cayene...)
• Ananas (färsk, köttet som är närmast stammen)
• Färdknäpp (sex, orgasm och mannens sperma 3in1)
• Trappor och pilatesboll
• Massera bröstvårtorna

Ja, listan kan göras lång. Själv gör jag ingenting på tvång. Visst gillar jag stark mat så det går ner, liksom innan. Ananas är billig och jag har ätit det sen de bra prisena kom, men jag vräker inte i mig... Resten tänker jag inte ens försöka! Det som inte är normalt i  mitt liv testas inte, men visst skojar vi om att åka på guppiga vägar, ha sex och äta allt som ska sätta igång för att slippa gå över tiden, men seriösa är vi då inte. Sådär sugen på att gå över tiden är jag inte heller. Vill helst slippa gå på nästa möte hos BM (= BF+1) men jag är inställd på att gå...

Dock är jag nyfiken på hur det är nu. Har tappen utplånats något? Är jag öppen något? Men jag stressar inte. Och jag trodde att jag skulle vara värst av mina vänner, åka in stup i kvarten. Min graviditet har nog varit tvärtemot deras...de har varit lugna i början och oroliga i slutet, nu börjar jag bli lugn efter nio månaders oro. Det enda jag oroar mig för är att inte tycka om barnet. Jag tror det kommer vara svårt att ta till sig barnet direkt. Jag vet att det kommer dock men sa det till sambon och han trodde att han skulle tycka om bebis direkt. Aldrig är vi lika..!

Det blev ingen hundansvarsfri helg. Missförstå mig rätt nu, jag älskar min hund men jag tycker det är skönt att VETA att hon får det hon behöver, varje dag! Tyvärr får hon inte det. En av sakerna jag tog upp med sambon när jag flyttade hit var just hur jag skulle klara av hunden. Vi skulle lösa det ihop, han har haft hund innan och vi skulle göra det gemensamt. Jag trodde på hans ord. Jag hade ingen annan i omgivningen som direkt var som mina tidigare hundvakter så det behövdes. Tyvärr har det inte funkat som tänkt och hunden testar mer gränser och skäller återigen massor. Det är frustrerande att veta att jag inte kan/orkar ta hunden, som faktiskt är ett ansvar jag tar på största allvar. Hon, hunden, är min älskade hund och jag vill ge henne allt hon behöver. Motion måste hon ha, hur ska hon annars klara av att en bebis kommer? Svartsjukan från en hund vill jag inte handskas med. Det löser sig säger sambon, hundar brukar klara av det...men jag har tagit över en hund och har ingen lust att ta chanser. Sen tror jag också att alla väl funtade hundara, utan problem, klarar övergången brilliant! Varför chansa när jag vet att min hund testar? Nu kom jag in på sidospår...blir så lätt på det sättet numera... Vi somnade osams i fredags. Han sov bra och gott som vanligt, inget samvete som håller honom vaken inte... Hade vi inte haft kompisen på besök hade vi inte sovit i samma säng är en sak som är säker. På morgonen pep hans väckarklocka för att han skulle upp. På kvällen/natten hade vi sagt att vi åker med och ser vad hockeyn kostar och då får kompisen avgöra om hon tycker att det är ett ok pris. Jag vet att kompisen gillar hockey så varför inte för hennes skull? Han sa även på kvällen att han skulle ta hunden på morgonen och så. Så kom morgonen och klockan ringde. Kompisen och jag gjorde frukost men sambon ville inte ha. Så satt vi och pratade men sambon gick inte ens upp. Så närmade sig klockan att hunden måste ut (vägrar ha längre nattvila än 12 timmar för hunden) och då fick jag gott klä på mig och gå ut. Sen närmade sig tiden att åka men sambon låg kvar i sängen. Frågade kompisen om hon tyckte det var okej att jag tog diskussion med sambon och hon sa att det var okej. Jag sa till honom att det var dags att åka men han svarade att han inte skulle åka. Då blev jag irriterad och sa att vi sagt det igår. Nej, det tyckte inte han. Jag meddelade honom om att han sagt att han skulle ta hunden på morgonen också men det sa han inte emot på. Men han skulle promt inte upp. Då meddelade jag honom att det var en sak om han bara lät det gå ut över mig men att han låter det gå ut över min kompis är fan inte okej! Så meddelade jag honom att han gott får göra detta för hennes skull så han fick gott klä på sig och gå upp! Dra på trissor, han gick upp! Vad han inte visste var att jag frågat hans bästa kompis flickväns kompis om priset och numera visste priset och att kompisen ville gå. På vägen fick kompisen migrän och vi kom sent till hockeyn vilket innebar att vi slapp betala! Tack tack! Sambon som skulle guida till hallen som ligger en bra bit hemifrån var sur och grinig. När jag körde på hans direktiv så frågade han vid ett tillfälle vart jag var på väg. Att jag inte exploderade då. Tolv timmars tjafs tär nog på vem som helst! Jag meddelade honom att jag följde hans guidning och han tyckte att jag borde veta vart vi skulle. Nej, sa jag. Vi kom fram tillslut och då bråkade han om huruvida jag ville betala parkering eller om det var för dyrt när jag bett honom betala. Jag blev så fruktansvärt sårad och arg att jag inte fann ord. Jag meddelade att jag inte hade tänkt åka alla dessa mil i onödan och sen åka hem. Han gick. Kvar satt jag med hundansvar och kompisen. Jag skämdes över att sambon inte ens kunde hålla god min mot kompisen som han brukar skoja friskt med men inte sa ett ord till på hela dagen. Inte ens god morgon! Vi visste inte vart vi skulle men hittade rätt tillslut. Satte oss och såg på hockey. Eller kompisen tittade och jag satt med mobilen. Kände inte för att se hockey. Träffade några vänner och syskon till sambons kompis som vi satte oss med. Meddelade att vi inte var helt ense när de undrade var sambon var. Jag tänker inte ljuga. Han lät detta gå ut över min kompis och då kan jag inte vara tyst. Jag gick inte in på detaljer och sa att vi är två i relationen så visst har jag också del i hur det är. Sen skulle vi åka hem och då tog kompisen initiativ att prata men han var inte mottaglig så hon och jag pratade gamla minnen och lyssnade på musik. Det var skönt. Jag har saknat musiken lite. Jag lyssnar inte tillräckligt ofta! Måste bättra mig på det!!! Leta fram mina cd-skivor. Inatt sover vi i samma säng men pratar knappt med varann. Vid ett tillfälle frågade sambon varför jag var arg och jag sa att jag visst inte var arg, vilket var sant...jag var ledsen, sårad, besviken och knäckt. Mitt förslag till honom nu är att vi inte ska sova ihop för att minska på pressen jag känner. Jag tänkte försöka leva livet som jag vill nu. Det får göra ont men hunden behöver mig och jag behöver ett liv. Jag har väldigt ont av fogarna till och från men det är max tre veckor kvar och det borde jag ju klara? Morgonen är värst men jag kan klara allt, om jag vill. Priset blir att se min hund lycklig och det betyder massor! Sen jag blev gravid har relationen till sambon förändrats. I början nådde jag illa och ville inte ha beröring på samma sätt, la helst hans hand på andra ställen än det som gav obehag. Sen dess säger han att han inte vågar röra mig. Vårt umgänge är verkligen noll. Frågar du mig om hur jag ser på framtiden så tror jag inte vi är ihop om ingen förändring sker. Sambon måste ta ner ansvar hemma, annars kan jag likväl göra detta själv!