Nervös.


Rädd.


Förväntansfull.


Orolig.


Ont i magen.


Hoppas.


Längtar.


Vill.


Rädd.


Livrädd.


Vi har lagt bud, tidigare budgivare har börjat buda "försiktigare" så det finns hopp. Jag vill. Hoppas. Längtar. Tänka att få bo så nära mina vänner. Blir jobbigt att sambon ska veckopendla men jag kan få vara nära och träffa mina vänner. Än så länge är det bud över oss för vi valde att avvakta lite för att se hur de två "storbudarna" budar. Det verkar som om deras smärtgräns är nådd. Hoppas!

Första samtalet till förlossningen är gjort nu (FL). Jag har haft ont i högra delen av magen sen snart ett dygn. Ringde tidigare ikväll eftersom jag faktiskt känner mig handikappad av smärtan. Hjälp in och ut ur bilen, smärta av alla rörelser osv. Först trodde jag det va foglossningar och att jag får skylla mig själv som glömt bältet hemma. Men det är bara inse att det nog inte är det. Ringde och berättade om min smärta och de sa att jag ska hålla uppsikt eftersom det kan handla om en inflammerad blindtarm, inte helt ovanligt som gravid tydligen. Om inte så kunde det vara bebis som trycker mot tarmarna. På något sätt hoppas jag på det sistnämnda..? Om det fortsätter ska jag ringa förlossningen i staden jag nu befinner mig i för att åka in och kontrollera. Stolthet finns ju kvar och vettetusan om jag åker in i första taget? Kanske borde ringa fl i staden och kolla med dem?

Idag bär det av till gamla hemstaden. Jag väntar på att sambon ska komma hem från jobbet. Förr jobbade han massor och ibland såg man honom inte hemma. Nu har han flex och det är ju skönt. Tyvärr är sambon en tidsoptimist. I morse visste jag inte när vi skulle åka, när ska jag ha packat osv? Så jag frågade. Han skulle sluta vid tolv. Fem över tolv ska han bara... och sen ska han duscha... Han sa i morse att vi skulle komma iväg vid ett men fem i halv ett är han ännu inte hemma, har inte packat och vi har ingen färdkost med oss. Åh, så jag kan irritera mig på sånt! Hunden ska inte äta efter kl 21:00 idag. Påminn mig! Operation imorgon. Nyklippta klor och pälsen är kardad. Så ser hon ju välvårdad ut också. Första gången hon inte sprang iväg direkt efter kloklippningen idag! Tjoho! Framsteg!

Folk pratar om att packa förlossningsväskan och sådant redan. Det är elva veckor kvar till bebis ska komma, är det inte lite väl tidigt? Vi har kläderna redo, vagnen är beställd, babyskyddet (bilbarnstolen) är sambons brors gamla och de har sagt att om vi inte får den innan så kommer de till bb med den. Någon mat kan man ju inte packa ner redan nu och kläder som jag ska ha efter förlossningen är ju sånt jag vill gå omkring i hemma de närmaste veckorna..! Nej, det kommer när det kommer.

Gårdagens utbrott över kläderna gav faktiskt oväntat resultat. Nu finns kompisar som fått döttrar också och de ska ge sina "flickkläder". Nu är det ju så att vi har en jädra massa kläder så en rensning skulle inte sitta helt fel! Sortering låter smart också. Storleksmässigt alltså. Lägga i påsar á 50/56, 58/60 osv. Jaja, elva veckor är lång tid!

Tack lillebror för canonboken upplaga 5. Känns rätt roligt att få intresset väckt till liv igen!

Nu har vi kört ytterligare en omgång med de kläder som tillkommit här hemma. Förra gången fick vi en kartong med kläder från en gó vän som fick en son senast. Mycket blått. Något grönt och neutralt. Jag är tacksam för det är sjukt sött med babykläder! Vi har fått ytterligare en påse med kläder från en kompis som också fått en son, mycket blått var det där. När vi gick igenom gamla barnkläder från min barndomstid fanns mest från min lillebror (om man inte ville ha stickat...) som var...blått! Nu har jag vikt kläder från tvätten (inte det som var blött dock, det får hänga kvar) och jag säger bara en sak; JAG SPYR PÅ BLÅA BABYKLÄDER!!! Nu hoppas jag så in åt helvete att folk 1) att det blir en flicka så vi får lite rosa och lila kläder, eller 2) att folk, om det blir en pojke, inser att jag inte vill ha enbart blåa kläder på en pojke..!

Jag föll in i kategorin flicka väldigt tidigt. Mycket rosa och puttinuttigt. Jag minns inte att jag någonsin njöt av att ha klänning utan favoritplagget jag hade var ett par röd-blå-vita byxor som var könsneutrala. De byxorna var bra för man kunde springa, leka och klättra med dem. En fin klänning hade jag en skolavslutning, jättefin. Gick sönder första dagen. Man kunde inte hoppa över diken med den. Så var det med söta klänningar. Varför ska pojkar ha hundar, bamse och...blått?! Varför ska flickor har katter, prinsessor och...rosa?! Jag vill ha det bästa av två världar.

Skyll på hormoner eller mitt gedigna intresse för genus. Jag skiter i vilket. Detta har stört mig i flera år. Så länge att jag faktiskt har en universitetsuppsats om just olika syn på kön och könsroller. Sen har jag kanske inte lust att slänga kläder vi inte kommer ha särskilt länge men jag saknar att få sätta en egen prägel på bebis. Något som inte innefattar färger pga. kön eller dyligt. Bebis ska ha rosa. Bebis ska ha coola bilar. Bebis ska ha möjlighet att leka med bilar och dockor. Jag vill inte placera bebis i något fack. Men jag kommer göra det, omedvetet. Däremot kan jag alltid sträva efter att göra så bra jag kan utan att sätta bebis i flicka eller pojkefacket. Nu blev det senare än jag tänkt. Är sjukt trött så jag tänkte sova. Sambon somnade ifrån kvällsansvaret med hunden så jag måste ta ut henne också. Hoppas han ställt klockan och att han tar hunden i morgon bitti.

Om man flyttar till en ny stad så får man i regel nytt riktnummer. Har man bott i en stad i flera år så har man vant sig vid ett riktnummer. När man då flyttar, som jag numera gjort, så händer det att man terroriserar fel person när man ska ringa något viktigt samtal men inte får svar. Undrar vem jag terroriserade för att få tag i ett arbetsgivarintyg? I fel stad dessutom! Ja, ibland blir det fel...

Vill även förtydliga förra inlägget; Både jag och min sambo reagerade, och reagerar, kärringen som hälsade på hunden och folk som gör det utan att fråga. Vi anser båda att det är en självklarhet att man frågar först. Men det kanske bara beror på vår uppfostran? Vi frågade hans mamma och hon förstod inte hur man kunde hälsa på en hund utan att fråga. Det värsta är att jag vet att om något händet (att hunden biter eller liknande) så är det mitt ansvar, trots att jag inte gjort fel. Därför överväger jag nu att använda munkorg på hunden. För vem hälsar på en hund med munkorg? Min hund är underbar mot människor men inte mot andra hundar. Att lära henne att lyssna på kommandon i alla lägen ger en den trygg- och säkerhet som hon behöver för att må bra och inte känna sig osäker.

Med tydlighet är det världens underbaraste hund.

Helgen som var
Nu är vi tillbaka efter vår helgtripp. Jag har inte orkat särskilt mycket denna helg. Lite och dålig sömn har påverkat måendet också och jag har kännt mig låg. Synd för det var en helg jag hade hoppats på att känna lite mer glädje. Sambon fick sin hoj och var lycklig över detta, den är sprillans ny och mätaren står på 0. Jag fick träffa en av mina vänner i staden och dennes familj. Den andra familjen kunde vi inte träffa eftersom ena barnet blev dåligt och det medförde att de inte kom iväg så att de också var i stan då. Kändes tråkigt för vi har i princip åkt om varann konstant sedan ett halvår tillbaka.

My old town
På onsdag bär det av till min gamla hemstad. Nu börjar folk höra av sig om att ses och det är självklart superskoj men jag inser samtidigt hur kort tid tre dagar är. När ska jag ha tid att sova? Sova måste jag ju för att må någorlunda. Det är ju sömnen som ger grunden för dagen.

Kroppens språk
Min kropp har ett eget språk. Först gav den mig oro för missfall i flera veckor. Sen fick jag slappna av en stund innan depressionen kom med dunder och brak. När jag väl börjar känna lite ljusning och faktiskt kunna komma upp ur sängen på morgonen (innan 11) så kommer nästa grej. Foglossning verkar det vara denna gång. En dag på jobbet innebär sex timmar med trappor man ska gå upp och ned för, bil som man ska in och ut ur, glashala vägar man ska GÅ på (ramlat två gånger redan) och sedan vårdens välkända oergonomiska ställningar. Efter max två timmar är kroppen slut, det gör ont i ryggen (i princip hela ryggen), sätet och mot blygdbenet. Det känns som om ingen skulle tveka på att det är fogarna som bråkar. Nu måste jag försöka få tag i en läkare som kan sjukskriva mig från enbart jobbet, studierna vill jag slutföra. Studierna är ju inte fysiskt påfrestande heller. Men jag som trivs med brukarna känner mig jävligt låg för att inte kunna jobba, nu när jag väl fått jobb...

På tal om jobb så tänkte jag svänga förbi mitt gamla jobb när jag ändå är i gamla hemstaden i helgen. Jag saknar dem så otroligt mycket så det gör ont. Mina  underbara gamla kollegor. Kollegor man hade tjafs med, klagade på, irriterade sig på och sedan blev vänner med. Vi var kollegor som hade olika åsikter och tillvägagångssätt för att inte tala om våra olika synsätt men vi valde att försöka förstå varann. Men vi höll definitivt inte alltid med varann!

Hunden
Igår var hunden väldigt billig. Jag hade kunnat skänka bort henne med alla tillbehör (ganska mycket och påkostade saker) och mat för över en månad. Hunden skäller ibland på andra hundar (när hon kom så skällde hon alltid på andra hundar) men hon har alltid varit bra på vissa saker; om hon ska springa mot en annan hund så stannar hon på trotoarkanten för att skälla. Bilvägar går hon aldrig ut på. Men igår, när vi har halka på vägarna dessutom, tyckte hon att det var läge att ändra på det! Hon sprang rakt ut i vägen och jag såg hennes liv passera. Bilar från båda håll... De hann stanna. Bilen som kom i den filen hunden stod i stannade med 1-2 meter tillgodo. Jag såg hundens liv passera och hur vår familj som skulle vara sambo, jag, hund och bebis plötsligt inte var fyra längre utan tre... Jag hämtade hunden och var så arg att jag sa till sambon att ta henne. Man ska inte ta en hund när man är arg eller irriterad. Lättare sagt än gjort eftersom jag bara ville skrika och skälla på henne. Men vad hjälper det när hon väl är på plats? Inte ett jävla skit.

Fick skit från en (ursäkta uttrycket) jävla kärring igår också. Angående min hund, igen. Jag står och väntar på att sambon ska hjälpa min mamma till bilen och då är jag hård. Hunden ska sitta och vänta och absolut inte dra. Så fort hon drog så korrigerade jag ordentligt, jag var väldigt hård igår jämfört med hur jag brukar vara. Så tittade jag bort en stund och känner hur det drar i kopplet, rycker tillbaka och korrigerar hunden samtidigt hur jag ser en vilt främmande människa hälsa på min hund?! Hur kommer man ens på tanken att hälsa på en hund innan man pratar med ägaren? Hon påstår att det är jobbigt för hunden att stå där när det snöar och jag sa att det inte alls är jobbigt. Så säger hon "du kanske inte vill att man ska hälsa på hunden?" och jag svarade att "nej, inte förrän man kollat att det är okej med mig" (det är på mitt ansvar om hunden gör något, är det konstigt att jag vill ha koll på läget?) då säger hon högt att jag är...gnällig eller bitter..minns inte exakt vilket ord hon använde. Hon var sur ett tag till så när hon går förbi sambon hör sambon hur hon muttrar irriterat och kommer fram till mig för att fråga vad som hade hänt. Det enda han reagerar på är att hon hälsade på hunden utan att fråga. Hur kan man lära barn att alltid fråga först och sen bara glömma att man måste fråga även som vuxen?

Jag vill att min hund ska ha tydliga regler. Jag vill inte pjoska överdrivet mycket med min hund (självklart pjoskar jag! Under kontrollerade former...). Jag vill att hon ska sitta om jag säger "sitt", ligga om jag säger "ligg" gå fot om jag ger kommando och komma på inkallning (den första inkallningen, inte 25 inkallningar senare) och det kräver diciplin. Dessutom vet jag att hon mår bra av att ha tydliga regler, hon känner sig säkrare och blir således lugnare av det.

Kläder
Vi rensade lite bland mina gamla barnkläder igår. Några plagg blev det allt men inte så många. Första kartongen vi fick av en vän tvättade vi ganska direkt. Sen dess har vi fått en kasse med kläder och nu dessa gamla kläder. Vi uppskattar självklart allt vi får men igår sa sambon att det han känner är tråkigast är att vi inte känner att det är nödvändigt att köpa så mycket och att kläderna faktiskt är en del av identiteten och därför känns det tråkigt, men samtidigt skönt att slippa lägga så mycket pengar på kläder. Vissa kläder är ju "vår stil" medan andra kläder inte alls är sånt vi i första hand skulle välja men vi vill ju vara ekonomiska inledningsvis.

Samtal
Fick ett samtal under bloggskrivandet. Från barnmorskan. Nu ska jag träffa en läkare för att samtala eventuell sjukskrivning. Det ska bli riktigt skönt. Jag jobbar ikväll och nästa måndag, sen träffar jag läkaren på tisdagen. Den kvinna jag pratade med sa att det kan vara så att man behöver gå till sjukgymnast innan för att försäkringskassan (FK) ska godkänna sjukskrivningen. Om så är fallet är jag öppen för att sjukskriva mig och gå hos sjukgymnast samtidigt, men att jobba en hel helg med smärta lockar inte alls. Kvinnan sa att man inte brukar ifrågasätta när man jobbar inom hemtjänsten eftersom det ÄR ett tungt arbete. Håll tummarna!

Jag funderar lite på alla saker man måste ha. Det är mycket diskussioner kring alla måste ha nu när man skaffar barn. Speciellt bland blivande mammor. I mammagruppen på internet så finns både förstabarnsmammor och flerbarnsmammor. Det jag upptäckt är att flerbarnsmammor har sjukt mycket (och olika) åsikter om vad man ska eller inte ska ha. Det är inga rekommendationer utan måsten. Du måste ha många filtar, du måste ha..du måste ha... Vaddå måste? Jag måste inte ha en spjällsäng första halvåret. Jag måste inte ha tiomillioner filtar i hemmet. Jag måste ingenting! Hur klarade sig folk förr? Barnen spydde väl då också? Och utvecklades? Utan barnvagnar, babysitters, babygym och dyligt. Jag menar inte att sakerna inte underlättar för en barnfamilj på 2000-talet. Det är klart de gör. Men man måste se till den familj man är, JAG har inget behov av att mitt barn sover i en spjällsäng första tiden. Det är oviktigt för mig. Däremot har JAG behov av en vagn med hårdlift som gör att jag kan ta mig till olika ställen och känna att barnet kan sova i liften första halvåret (ungefärliga tider, alla barn är och utvecklas olika). Det är MIN åsikt. Jag vill inte ha roterande framhjul på vagnen, jag vill ha en emmaljunga osv osv. Men det är jag och min sambo som bestämmer sånt, tillsammans! Jag har fått ge vika på vissa saker. Barnsäng är vi inte helt överrens om, eller...vi har inga åsikter någon av oss och har inte fastnat för något. Spjällsäng får vi billigt av en kompis. Babysitter lånar vi och bilbarnskydd likaså. Men vi har valt att inte ha allt. Vi tar emot presenter, självklart men vi sållar bland dem också. Kompisen sa; Hämta allt, släng eller sälj det ni inte vill ha. Och varför kan det inte vara så?

Det enda jag känner att jag inte tagit ställning till ännu är bröstpump. Ja eller nej till bröstpump? Jag har ju mått så dåligt under graviditeten så det är inte säkert att jag kommer amma längre. Innan var det självklart för mig att amma. Men om jag fortsätter må dåligt så måste jag erkänna att jag hellre ger ersättning och får medicin som hjälper än ammar. Men jag vet inte. Så bröstpump är ett stort frågetecken.

En annan sak är babylarm. Jag vet inte riktigt. Varför egentligen? Är det inte så att företagen försöker skapa behov hos oss? Det är skönt att jag har en sambo som också vrider och vänder på eventuella behov av saker till bebisen. Vi vill inte börja med att skämma bort bebis, det kommer omgivningen göra ändå!

Min bror har privilegiet att arbeta med någon så attraktivt som kameratillbehör. Eller, jag vettetusan vad han jobbar med men han har tillgång till sånt som ska slängas för det är "pasé". Som denna bok exempelvis;

Jag äger en kamera liksom den på bilden (Canon EOS 550D) och tackar absolut inte nej till en bok som ska få mig att ta bättre bilder! Bara att tacka och ta emot. Varför får jag nu denna? Jo, femte upplagan har kommit så denna är ju bara skräp, eller?

Jag hatar inte att vara gravid, jag hatar att min sjukdom förstör det stora nöjdet av att få uppleva ett liv bli till. Just nu känner jag för att adoptera bort bebisen. Jag känner inga som helst band till det och bebisen skulle lika gärna kunna vara död. Det spelar ingen roll att detta varit min dröm så länge. Livet som gravid har redan förstört tillräckligt, vad skulle kunna bli bättre? Det är svårt att träffa vänner som gravid. Det är svårt att behålla vänner som deprimerad. Det är svårt att vara sambo med en gravid deprimerad. Det är svårt att leva som sambo med en depression och graviditet. Skulle jag bestämma mig med facit i hand så skulle jag aldrig bli gravid. Hade jag vetat vilken psykisk påfrestning det var så skulle jag faktiskt hellre inte funnits till. Tankarna finns att lämna allt för att återgå till mitt liv. Jag vill också göra roliga saker, ha möjlighet att ta en långpromenad utan att få ont, kunna åka på spa närhelst jag vill och jobba där jag vill. Jag skulle gärna umgås med mina vänner på gemensamma villkor och vara villkorslöst kär. Men jag hatar att vara gravid, för mig är det kopplat med depression. De ljusa dagar jag har är inte ens hela dagar, det är (om jag har tur) ljusa timmar. Men jag vet, jag borde älska att vara gravid...att inte ha så stor mage...att inte ha en depression. Jag borde älska att planera möbler, inredning och namn. Jag borde älska livet som gravid. Speciellt eftersom det är sånt jag tycker om att göra. Spekulera och möblera samt inreda... Men depressionen har tagit min lycka från mig.

Förlåt att jag bara gnäller i bloggen. Du har möjligheten att sluta läsa, jag måste stå ut med tankarna på att graviditeten förstört förhållandet till sambon och hunden samt orken till att leva och viljan att ha barn. För att inte tala om ekonomin. Varje dag är en påminnelse om detta meningslösa liv.

Jag mår inte bra idag. Det är många aspekter. Låt oss sumera; Jag är en dålig person.

"Jag lider av en sjukdom som gör att jag inte tar egna initiativ, som påverkar mitt sätt att agera, som får mig att dra mig undan från sociala saker såsom telefonsnack och nya träffar. En sjukdom som berövar mig glädjen över sådant som jag tidigare uppskattade och som tar bort det ämne min kropp behöver för att skratta, vara glad, nöjd, lugn och tillfreds med livet. Sjukdomen gör att jag grubblar o...ch mår dåligt över de vanliga symtomen av sjukdomen. Sömnen påverkas och ibland kan jag uppfattas som apatisk men egentligen är jag en av alla människor som lider av sjukdommen "djup depression" och som har svårt att ta mig ur det mörka hål som den medför. Detta drabbar mina nära och kära och den smärtan jag känner över att sjukdomen gång på gång får mig att såra är obeskrivlig."

Det värsta är att den inte syns vilket gör att jag blir en dålig människa istället för en sjuk person. Jag tänker inte skriva mer med risk för att låta som om jag är irriterad på folk eller så. Vissa uttalanden sårar och sitter kvar länge länge, en del av sjukdomen.

Jag ska inte ljuga. Mitt mående går ut över fler än mig själv. Min sambo och jag har tjafs mest hela tiden. Mina vänner orkar jag inte höra av mig till och hunden orkar jag inte ta långpromenader med. Jag känner mig tung och ful. Ingen gravidmage som skriker "jag är gravid" ändå ska jag föda om mindre än tre månader. Några i mammagruppen jag är medlem i har redan åkt in, några för att lite vatten gått andra med sammandragningar och några har faktiskt öppnat sig! Läkarna försöker självklart hindra födsel såhär tidigt. Men det får en att fundera över ens prioriteringar i livet.

Min sambo köpte en MC för nästan 100 000kr som jag berättade om. Han budade hem den "otroligt billigt" som han uttryckte sig. Lyckligtvis för hans skull så finns ju kontakter att tillgå för att låna pengar, utan ränta! Men när vi pratar bostad vill han ha så mycket vinstpengar i hand (på sitt sparkonto) som möjligt och han betalar hellre tillbaka den gamla handpenningen till sin privata bank än lägger pengar på den eventuellt kommande bostaden. När jag konfronterar är det inte så han menar och när jag lägger fram förslag om parterapi för att finna en bra kommunikation så ser han inte meningen med det. Ibland undrar jag hur hans liv förändrats sen vi blev tillsammans. För jag vet inte. I mitt liv har allt förändrats. Jag har blivit gravid. Jag behöver nya kläder. Jag mår illa. Jag har flyttat till en stad jag lovade att aldrig flytta tillbaka till. Jag har lämnat mina närmaste vänner i min gamla stad. Jag har mindre inkomst eftersom mitt extrajobb i gamla staden inte är direkt...pendlingsavstånd till. Milt sagt; Jag har det sämre ställt både socialt, ekonomiskt och fysiskt. Kanske är det inte konstigt att psyket inte riktigt orkar mer?

Jag är van vid att vara en underbar vän. En vän som ställer upp i vått och torrt, en vän som alltid har tid. En person som träffar sina vänner flera dagar i veckan. Som ler mycket. Skrattar mycket. Promenerar mycket och som tränar och mår bra. Men nu sitter jag här... i fängelset. Med sambon i bilen, sur på mig för att jag är arg på att vår kommunikation inte funkar och därför skriker. Kanske är det något annat också men jag vet inte, han brukar inte säga vad det är. Gissningsleken kan börja.

Självklart beskriver jag bara min sida. Självklart har min sambo bra sidor också. Men jag funderar på vad jag vill få ut i livet. Jag kanske inte vill ha en MC men jag vill också få ut något gott från livet.

Upp och ner
Livet har upp- och nedgångar. Check. Jag blev glad när jag insåg att mitt studiebidrag hade kommit. Desto värre var det när jag insåg att lägenheten vi skulle kolla på nästa vecka, som jag längtat efter och verkligen velat se på....den är såld! Nu orkar jag inte mer.

Febrig
Igår kände jag mig låg och sambon konstaterade att jag kändes lite varmare än vanligt. Nära till tårarna och många tårar blev det. Gråt över ovissheten om framtiden. Gråt om livssituationen. Gråt över saknaden av att träffa vänner. Gråt över saknaden av mitt gamla liv. Ja, en himla massa gråt. Jag fick tillslut sjukskriva mig och bestämde mig för att vara hemma även idag då jag fortfarande känner mig varm. Bebis verkar glad över lugnet eftersom den sparkar på en himla massa.

Kluven
Jag har saknat att jobba under en längre period nu och det är verkligen skönt att ha något inplanerat i kalendern. Men, alltid detta men... jag orkar inte riktigt hela passen. Jag har så otroligt ont efter att ha kört och stått upp hela kvällen. Upp, ner, stå, dra, dålig ergonomisk ställning, upp, ner, stå, dra... Det är svårt med trapporna och jag känner mig riktigt tung. På det så har det varit en rätt negativ stämning på jobbet, jag känner inte att jag kunnat få stöd från mina kollegor eftersom det är viktigare för dem att komma hem "tidigt" än hjälpa mig med de bestyr vi har på arbetet, som exempel. Ringer jag under passet finns inga svar på mina frågor och jag känner att det är rörigt. På en kväll har jag drygt 17 besök och det är in i bilen, ut ur bilen, upp och ner för trappor (tacka gudarna för de ställen där hiss finns!), hjälpa till med diverse hemtjänstuppgifter såsom på- och avklädnad, blöjor, toalettbesök, sänggående, mat och allt som hör vardagen till för människor. Det är tungt, inte så att jag klagar men ryggen gör och ryggen klagar jag på. Om jag skulle långtidssjukskriva mig så skulle jag behöva sjukskriva mig från studierna också och då blir inkomsten inte stor alls! Annars är alternativet att säga upp mig och enbart studera (ska göra både och nu) för det klarar jag ju av att göra då jag studerar på distans. Mest kluven är jag för att det inte riktigt känns bra. Alla uppgifter och sådant skulle jag klara av om det inte vore för det stressade schemat. Alla passen skulle jag orka med om det inte vore för att jag inte får ledigt när jag ska vara ledig utan förväntas byta pass istället. Detta påverkar mitt liv. Som sambon sa; "mig gör det ingenting" och nej, det påverkar ingen annan än mig själv.

Ryggen
Jag börjar misstänka foglossningar. Jag har ont i höften när jag vaknar, jag kan vakna av det när jag vänder mig. Utöver det så har jag ont förhållandevis högt upp i ryggen i höjd med skulderbladen (nedre delen av skulderbladen) när sambon masserade kunde han känna vart det gjorde ont för det kändes annorlunda. Det känns inte riktigt som om det är rätt när en amatör som inte har massagekunskap alls kan känna sig till vart jag har ont i ryggen någonstans. Något måste vara fel känner jag.

Psyket
Det är en nedåtgående spiral det här med mitt mående. Nu mår jag återigen väldigt dåligt och känner mig väldigt låg. Jag saknar den gamla hemstaden i dessa lägen. Jag saknar att ha mina vänner nära. Att handla ihop, äta ihop och inte behöva prata i telefon bara. Jag är less på telefonen nu! Jag vill ha folk att träffa. Beröring, skratt, ögonkontakt, en riktig röst och att bara ha tid för varandra... Klart att jag uppskattar tiden med min sambo men jag tyngs av att han är den enda jag har här. Jag har försökt skaffa kompisar i form av blivande mammor men det är ju helt nya relationer. Man är inte alls lika bekväm i de relationerna. Vännerna vet man ju vart man har. Sambon är inte jättesugen på min gamla stad och jag trodde aldrig att jag skulle sakna staden men jag saknar vännerna. När jag flyttade hit skulle det vara tillfälligt, jag skulle också jobba och plugga och umgås med mina vänner. Vänner som jag inte sett skymten av i princip. Visst är det skönt att bo nära familjen men jag står dem inte så pass nära att det är jätteviktigt. Jag vill ha ett mål om vart vi ska bo för här vill jag inte bo kvar. Ser bara nackdelar, sist jag bodde i staden vi bor i nu så mådde jag också psykiskt dåligt, inte såhär dåligt men väldigt dåligt. Jag tror helt enkelt inte jag klarar av det klimatet som är. Alla städer har en egen prägel och attityd, denna passar inte mig. Min gamla stad verkar passa bättre.

Bild från http://andersfrihamn.wordpress.com

Ibland känns det som om det vore bättre om jag blev inlagd på psyk. Allt jag säger och gör blir ju ändå bara fel. Folk tar illa upp och jag tar illa upp och folk blir sårade, jag blir sårad. Folk släpper det och jag...jag ligger och grubblar och grubblar och kan inte sova. Klandrar mig själv. Blir arg på mig själv. Blir ledsen. Det är så små saker men det kommer ändå. "Tänk om den tycker att jag är hemsk för att jag..." inte kan träffas den dagen eller ta det passet eller har tid att prata i telefon. För att jag drar mig undan. För att jag inte klarar av att ta initiativ. Jag känner mig som en dålig partner. En dålig vän. En dålig kollega. En dålig människa. Trots detta vet jag att jag aldrig ljuger om vissa saker. Har starka principer om hur man är som vän. Men jag känner inte att jag lever upp till det. Jag känner inte att jag trivs med den jag är och jag tror inte att folk kan tycka om en person som inte tycker om sig själv. Därför borde ju folk inte tycka om mig, ellerhur?

Dagen bjöd som vanligt på många tårar. Tårar över allt och ingenting. Men främst för att den här jävla sjukdomen berövat mig min graviditet. En tid som ska vara positiv. En tid av glädje. Glädje jag inte känner någonting av. Förhoppningar som jag missat. Visst ska allt inte vara guld och gröna ängar och många graviditeter är jobbiga, fysiskt. Det är betydligt enklare att hålla humöret uppe när kroppen gör ont än när själen gör ont. Min själ smärtat något otroligt. Nu är det kväll och jag hade önskat att jag kunde ha en ljus stund innan jag somnade, man sover liksom bättre då. Men jag har återigen en dip neråt. Åååh, jag är så trött på detta.

Ofta får man berättat för sig att man ska söka hjälp. Att man ska kontakta än den ena och än den andra. Jag har både remitterats till psyk och fått "hjälp" (medicinering och erbjudande om två månaders samtalskontakt två månader efter remissen), jag har pratat med min barnmorska och jag har försökt mig på mediciner. Den bästa medicinen är att få träffa vänner. När vi åker till min gamla hemstad så bor vi hos en av mina närmsta vänner. Det betyder så mycket att få handla ihop, dricka te ihop och gå ut med hundarna tillsammans. Jag har insett att jag saknar den trygghet jag hade i min gamla hemstad. Som det känns just nu skulle jag kunna lämna min sambo för att få leva nära mina vänner igen. Jag saknar dem så det gör ont i hjärtat. Det finns ett tomrum i mitt hjärta. Jag har föreslagit att sambon ska veckopendla till jobbet och att vi ska flytta dit, trots att våra planer tidigare var långt bort från den staden. Vad är det som händer med mig egentligen?

Önskar
Jag önskar att man kunde få lite mer av det man ville ha. Att man slapp kämpa så in i helvete mycket. Sen tio år tillbaka har jag velat ha barn, har bara inte träffat den jag vill ska vara pappa till barnet förrän nu. Sen när man väl blir gravid ja då ska man tydligen må skit? Psykiskt också. Men nog om det, måendet har varit relativt bra den sista tiden. Nu söker vi bostad och det är inte det enklaste i vår stad. Bra pris, inte allt för mycket renoveringsbehov och helst skulle vi väl flytta innan bebisen kom. Men det är väl en dröm som inte lär slå in. Och gör den det så vettetusan. Mitt mod och mitt hopp börjar tryta. Det tog några månader för sambon att komma till skott med sökandet och nu hittar vi ingenting. Vi funderar på om det var dumt att säga nej till första lägenheten, den var ju trots allt "billig" att renovera. Jäkligt korkat kanske. Att jobba som jag gör börjar också ta på mig. Jag har velat jobba länge, få träffa folk och så men arbetsplatsklimatet känns inte som det bästa just nu. Tre arbetsdagar är gjorda och den jag känner bäst för är hon som lärde upp mig. De jag jobbar med vill mest bara hem och anser att jag ska åka på larm för att jag bor nära jobbet. Det känns sårande eftersom jag faktiskt är ny. De går bara iväg trots att listor ska signeras and so on...

Jag känner mig låg och det känns jobbigt.

Nästan som kaka på kaka
Nästa helg blir det en resa för att hämta sambons nya mc. Den mc han så länge drömt om. Lyckligtvis finns mc:n i en stad där jag har vänner. Olyckligtvis kan vi inte bo hos någon av dem (det är långt dit). Lyckligtvis har sambon vänner en timmes resväg därifrån och lyckligtvis är de hemma så vi kan bo där. Olyckligtvis skulle jag jobba där. Lyckligtvis kunde jag byta passet. Olyckligtvis ska vi på visning på söndagen så det blir ett kort besök. Vi får se hur mycket tid vi får över till vänner och besök den dagen och som det känns just nu har jag bara lust att skita i allt samtidigt som jag vill åka iväg och göra sånt här. Helgen därpå blir det gamla hemstaden så det blir resa på resa, nästan som kaka på kaka. Det ser jag fram lite mer emot eftersom det är planerat så vet vi vart vi ska bo och jag har pejl på vad man kan göra i staden och hunden ska till veterinären. Om det skulle vara något så vet jag att jag har hundvakt också. Så underbart.

Respekt
En av mina kollegor uttalade sig idag och ansåg att jag skulle låta min hund göra som den vill i hundmöten. Hon hälsade på min hund som stod och väntade med sambon utanför jobbet utan att ens hälsa på sambon först. Hon påstod sig vara hundtränare. Jag anser att det är bullshit när man hälsar på en hund sådär. Sambon blev chockad och gjorde ingenting och jag blev arg på att jag inte var där så jag kunde stoppa hunden från att hälsa. Hon ska inte hälsa förrän personen hälsat på ledaren, min hund ska inte vara ledaren i min flock! Som hundtränare borde personen i fråga veta det? Har ni sett en ledarhund som får hälsa på människor fritt? Nej, jag trodde väl inte det. Jag har så svårt att släppa denna situation och jag borde ju sova men det är inte lätt att komma till ro när man känner att man rasar mot personer. MAN HÄLSAR INTE PÅ EN OKÄND HUND! Låter det sjukt? Dumt? Idiotiskt? För jag tycker det låter både sjukt,  dumt och idiotiskt att hälsa på en okänd hund...

Oväntat men ändå väntat
Idag ringde min sambo. Ett samtal jag väntat mig få tidigare om det skulle komma men visst, blev inte jätteförvånad över beskedet; Han har köpt en ny motorcykel. Jag bara älskar att han lägger ut nästan hundratusen kronor på en motorcykel som ska betalas och hämtas inom fem dagar... Visst är jag glad för min sambos skull, han har trånat efter denna mc i snart ett år, men jag kan inte annat än se den ekonomiska aspekten. Jag passade på att säga att vi då kanske måste sälja lägenheten snabbare också och det är han med på och ojsan hoppsan vad med lägenhetsvisningar vi ska gå på nu. Härligt att det händer saker! Vi överväger att sälja bostaden först och eventuellt bo tillfälligt om vi inte hinner få tag i något. Lägenheten är värderad och vi kommer gå plus så det känns riktigt bra!

Försäkringskassan
Denna djungel av papper! Nu läste jag igenom mina papper igen och jag ska ha en annan blankett! Suck. Jag ringde till försäkringskassan och förstod ingenting av deras alternativ, bra att man kunde få prata med växeln. Blev placerad i kö. Plats 40 "vi besvarar ditt samtal så fort vi kan" jo, tjena tänkte jag och inom två minuter var det min tur. Positivt överraskad är väl rätt uttryck? Nu har jag beställt rätt blankett så den ska fyllas i, arbetsgivarintyg och kopia på anställningsavtal ska begäras. Ska beställa intyg på att jag studerar denna termin också. Kanske dags att plocka fram böcker och studiehandledningarna till kommande kurser? Börjar ju på måndag tydligen.

Operation
Hunden har rätt sköra tänder har vi upptäckt. Hon har tappat/fått dragit alla småtänder på nedre tandraden och nu är en av tänderna på övre tandraden trasig och måste dras. Jag har dragit lite på det eftersom jag inte är nöjd med veterinären i nya staden och för att det kostar så fort de små djuren ska sövas. Nu ska vi ju till min gamla hemstad om två veckor och de hade tid för min älskade hund. Jag sa att jag helst ville ha dem eftersom jag är nöjd med dem och inte med den jag har här. De blev glada. Men det är ju sanningen och den bör de få höra. Hoppas att pengarna hinner komma innan dess, annars blir det sparkontot men då vet jag att det kommer komma studiebidrag åtminstone.

Lägenhet
Nu har det satts lite mer press på att hitta lägenhet. Vi har tittat på en del som ligger i hela länet men med bra kommunikationer till staden. Vi har även pratat om att skaffa en till liten skruttbil så att ingen av oss blir låsta eftersom vi kommer ha längre till och från ställen. Vårt mål är att flytta innan bebisen kommer men jag tror det kommer ske i samma veva som bebisen kommer med tanke på vad värderaren sa till oss om tider och sådant. Helst ser jag väl att vi flyttar in innan bebisen kommer, då kan jag också vara med och jag tycker om att vara delaktig i flyttar. Det är lite specialitet! Jag är en bra person som roddar arbete och lådor till rätt plats. Men klart det kommer gå ändå. Synd att vi inte kollade tidigare. Sen ska vi på samtal med banken, de verkade inte allt för positiva till att låna ut pengar till oss som var under det belopp vi kommer få för lägenheten. Tydligen kan de skräddarsy lånelöften så håll tummarna. Annars kanske vi kan ordna handpenningen utan att ta topplån och då kanske de samtycker..? Skatten för sambon blir bättre om han står på lägenheten. Hon vi pratade med om lånelöftet började prata om sambolagen och att gå till jurist för att ta bort den om han skulle köpa själv. Då sa jag till henne att sambolagen gäller liktförbannat om sambon köper lägenheten själv och vi flyttar in tillsammans! "Ja, jo... det gör den ju" Tror inte hon var medveten om mina juridiska kontakter! Alltid roligt att veta bättre än såna där personer som ska veta saker och gissar sig till svaren istället för att säga att de ska kolla upp något (de borde ju ha informationen i datorn?).

Lyckligt ovetande om att hon ska sövas och att en tand ska dras inom kort.

Liten gnutta hopp
Igår var vi iväg för att se på en lägenhet. På bilderna var den helt underbar. Beskrivningen var; nyrenoverad lägenhet... bla bla bla. Jag sa i bilen på väg dit att jag var rädd för att bli besviken och att jag hoppades massor på lägenheten. Det första vi möts av är en trappa som är i behov av renovering. Sen behövs det tapetseras/målas i hallen. Talklister var trasiga och på sina ställen saknades list. Målningen i rummen hade skett ovanpå tapet, inte bara en gång utan flera så att det hade släppt i kanterna. Det var även färg på dörr- och fönsterlister. Köket var det som var nyrenoverat och där saknades en sockel som borde funnits ovanför ett skåp upp till taket. Priset hade ökat till vårt budgettak när mäklaren ringde och frågade oss. Vi sa att om den gått för utgångspriset så...kanske. Men en ökning på 90 000 kändes inte bra. Musten gick ur mig efter visningen. Vi ska tvingas bo i en 1,5:a med en bebis och hund. Ingen plats för spjällsäng eller vagga. Sambon bryr sig inte lika mycket som jag. Men jag har börjat avsky denna lägenhet. Det känns som ett fängelse.

Jag vill kunna planera lite inför bebis nedkomst. Vilken bvc (barnavårdcentral) ska man tillhöra? På BVC börjar man en mammagrupp och det hade varit roligt att få träffa mammor i samma område som en själv, inte behöva åka 10 mil för det. Lägenheten igår låg drygt 9 mil från vår nuvarande bostad och vi har BM i intilliggande kommun.

Samtal från psyk
Igår fick jag också samtal från psyk. Jag hade ringt och bett om en annan terapeut som kunde finnas även efter förlossningen - om jag skulle få återfall. Eftersom jag anses vara högprioriterad pga graviditeten så får jag extra snabb hjälp. Trodde jag ja...och min bm som remitterade mig. De ringde för att säga att jag kunde få gå hos samma person som de erbjöd tidigare, en person som har inplanerad ledighet om två månader. En månad innan förlossningen. Hon rekommenderade mig att höra av sig till min kommun och den psykiatriska mottagningen jag tillhör (enligt henne och inte enligt tidigare bm). På något sätt gick musten ur mig igår. Jag vet att sjukvården kan krångla, men allvarligt?! Jag har fått dåligt bemötande förr men inte såhär! Nu får jag inte ens en gnutta hopp.

Tjafs
Allt detta resulterar självklart i att jag mår ännu sämre och att sambon inte har jättemycket kunskap om psykiska tillstånd gör inte saken lättare. Morgonen började med tjafs. Jag har numera tre nätter med riktigt dålig sömn och kan inte annat än hoppas att denna natt blir bättre. Jag har ju medicin för ångest som ska få en att slappna av men erfarenheten säger att man blir VÄLDIGT skakig av sån medicin och imorgon ska jag jobba. Så dagen började i skrik och tårar. Frustration och...jaa, vad ska jag säga? Jag känner att läget är hopplöst.

Idag
Idag känner jag att läget är hopplöst. Vi har fint väder och jag mår skit. Sambon och jag har tjafsat. Vi vill inte ha det såhär. Jag vantrivs i fängelset (lägenheten) orkar inte göra vanliga saker såsom städning och hundpromenader. Jag vill bara ligga ner och gråta. Längtar tillbaka till min gamla hemstad där jag skulle kunna träffa folk och få vara aktiv. Jag vet att det ger mig ork. Men nej, nu avskyr jag jobbet för att det hindrar mig från att åka. Jag avskyr hela världen och ingenting kan få det att bli bättre. Jag känner mig slängd mellan enheter i vården. Jag har visserligen en BM som verkligen försöker hjälpa mig men vi blir motarbetade. Jag känner mig som världens bästa kompis som inte har något positivt att komma med och livet känns bara så jävla ovärt.

Vänner
Sen jag blev gravid har jag varit mer asocial. Jag mådde illa i början och med hjälp av tabletter klarade jag mig igenom dagarna men tabletterna gjorde mig riktigt trött och jag orkade inte med allt runt omkring. När jag väl orkade rent fysiskt åkte jag på en rejäl depression och orkade inte mentalt. Små söta kommentarer då och då från vänner och sambo har fått mig att orka stå kvar. Vännerna är underbara. Nu är vi i slutet av graviditeten och jag har ännu inte njutit av att vara glavid. Vi får väl se om kroppsliga åkommor kommer nu, börjar känna av något som jag tror kan vara foglossning.

Vännerna har hjälpt på andra sätt också. Jag är i princip den sista som får barn i vännerkretsen och det har sina för- och nackdelar. Den största nackdelen är mammaledigheten, jag blir ju typ ensam mammaledig! Men fördelarna är kläder och prylar. Vi har fått en hel butik med kläder känns det som. Kanske ska de snart rensas till storleksordning inför bebis nedkomst. Men vi har också fått fördelen att få annat stöd såsom bärsjal, babysitter, fogbälte och dyligt. Saker som vi kanske inte riktigt känt att vi hade råd med annars.

Önskar
Jag önskar att man kunde köpa allt man ville ha utan att behöva tänka på vad det kostar. Men tyvärr är mina önskesaker dyra när det kommer till bebis. Jag vet att jag vill ha en större lägenhet så vi har mer plats för bebis, en säng hade ju varit underbart att ha till bebisen exempelvis. Men verkligheten är att vi bor som vi gör och det begränsar. Det kanske finns en ljusning i det hela, vi får se. Jag hoppas på ett "delsvar" redan ikväll. Om så är fallet kanske en dröm slår in. Jag hoppas så in i norden! Jag vet att jag är hemlighetsfull men...det kommer!

Barnvagn
Vi beställde en barnvagn för ungefär en vecka sedan. En Emmaljunga City Cross. Dagen efter såg jag en annan vagn på Emmaljungas hemsida som hade lite andra fördelar som vi fått veta är bra. Självklart påverkas man av vännernas åsikter men de skiljer sig ju något otroligt! Den ena säger att man ska ha vändbart styre, nästa säger att det är onödigt. En säger att framhjulen ska vara rörliga medan nästa person inte vill ha det alls. Vi var överrens om en sak; Inga rörliga framhjul! Jag ser nackdelarna i att sitta på bussen och den rör sig. Låsningen av framhjulen är inte alltid så bra heller (om de ens går att låsa). Körde en för några år sedan pga. barn i släkten och var inte förtjust alls i det. Sambon hade samma åsikt men inte samma erfarenheter.

En annan sak vi var överrens om var att inte köpa en svart/könsneutral vagn bara för att vi inte vet könet. Jag hade lite mer att säga till om när det kommer till färgen eftersom jag kommer vara hemma mer än Sambon. Sambon ville inte ha "min färg" rakt igenom (rosa) så fotsacken till vagnen blev en annan färg. Jag ville ha en snygg väska som funkade till det mesta så skötväskan blev i samma färg som fotsacken.

Ska väl berätta mer om köpet nu... Jo, vi hittade en Emmaljunga Cerox. Ceroxen hade vändbart styre som vi blivit rekommenderade. Den var dessutom några hundralappar billigare än City Crossen och vi hade näst intill bestämmt oss för Ceroxen men ville "klämma och känna" på den. Vi fick åka till en annan del av stan till en butik som hade den inne. Vid första anblicken tänkte vi att "denna blir det" sen började vi se nackdelar... Handtaget innebär många smådelar som gör att den oftare lämnas in på service och det märkte vi när vi skulle testa hur det var att byta håll, den klickade inte riktigt i utan man fick hjälpa till åt ena hållet. Den var 0,7kg tyngre men eftersom den inte har reglerbar fjädring (vilket City Crossen har) så kändes den tung och svårmanövrerad. Shoppingkorgen under var betydligt mindre men vagnen i sig var större. När vi fällde ihop vagnen var Ceroxen uppskattningsvis 3 dm längre och uppskattningsvis 1 dm bredare. Det blev vändpunkten. City Cross går att kombinera på fler sätt om syskon kommer (man kan ha syskonsits på exempelvis) tidigt och eftersom den kändes lättare och bättre på många sätt så fick vi åka tillbaka till vår butik och beställa vagnen - igen.

Bild från Emmaljunga.se; City Cross, PP Black/Pink

Fotsacken och väskan blir som sagt en annan färg. De ser ut såhär;

 

Bilder från Emmaljunga.se; Fotsack och skötväska sport; PP Capri Black

Lite tur ska man ha!
Vi hade tur också. Kedjan vi köpte vagnen hos hade kampanj. Om man köpte vagn för 5000kr eller mer så fick man tillbehör för 1000kr vilket innebär att vi betalade 160 kr för fotsack och skötväska. Inte helt fy skam. Som om det vore nog? Nej nej, vi hade 10 % på vagnen också eftersom vi blev medlemmar. Rabattsumman blev därför 1590kr och med quadroliften vi köpt tidigare har vi nu sparat 2590 om jag inte räknar helt fel. Man tackar!

Hittils i helgen
Helgen har bjudit på upp och nedgångar. Igår blev det tjafs. I kombination med dålig kommunikation och graviditetshormoner så blir det bra mycket mer katastrofalt än utan hormonerna. Men dagen har varit riktigt bra. Vi tog oss till och med en fika. Ååh, så jag längtat efter att ta en fika! Saffransbiscotti hade de också, mums mums mums! Undrar om det är svårt att baka själv?

Igår gjorde vi en supergod måltid; mangokyckling. Riktigt god. Hittar inget recept på internet men massa andra kopior av maträtten. Får försöka skriva ner receptet någon dag, finns i vår kokbok om inte annat! Ikväll ska vi äta lussebullar och se på film. Jag är helt slut efter två dagar flängande efter barnvagn och andra möbler.

Barnsaker
Det vi saknar nu är en babysitter och vi funderar på hur viktig den egentligen är. Erfarenheter mottages gärna. Min mamma har sagt att vi får välja vilken säng vi vill och att de står för den. Vi har börjat fundera på utrymme och praktiska tankar och funderar på att ha hårdliften som säng de första månaderna. På så sätt kan vi ha bebisen brevid sängen och jag kan lätt komma åt att amma. En vän ska vi köpa en billig spjällsäng från men den kommer vi inte kunna använda förrän vi gjort ändringar i hemmet/flyttat för vi har för liten lägenhet. Mobil till vagnen ska vi få av min lillebror så en mobil till sängen vore väl smart, men vilken säng liksom? Jag funderar på huruvida vi kanske kan prata med min mamma om att sponsra med något annat eller hur vi ska göra. Vi funderade också på resesäng men första månaderna fungerar ju som sagt hårdliften. Vi är inga fan av att ha för mycket saker. Varje gång vi köper något frågar vi oss om vi verkligen behöver det, det blir mer ekonomiskt så. Byte av blöjor kommer inledningsvis ske på golv och på ytor vi har, jag vägrar låta ett skötbord ta plats i lägenheten, det är trångt nog som det är..! Plus att det säkraste stället att byta blöjor på är just på golvet.

Annat
Köpte ett par mammajeans idag också. De var nedsatta med 50% (tack, tack) och inte riktigt den färg jag ville ha men man får inte vara kräsen på rean! De levde upp till andra önskemål (tighta och funkar med mina skor rätt storlek) så de fick duga. 200kr kostade de. BB-setet är komplett nu också. Strumpor och mössa saknades, body och byxor var redan inhandlade.

Nej, nu är det fika, mys och film. Det blev ett långt inlägg och nu orkar jag inte skriva mer!

Bil
Efter en himla massa turer med tårar igår kom sambon fram till mig, kramade mig och frågade om jag ville ha bilen imorgon (idag) för att kunna göra något roligt under dagen. Jag vet inte vad jag ska göra men jag har bilen och sambon sa till mig i morse att jag skulle passa på och göra något roligt under dagen. Såna här dagar saknar jag vännerna extra mycket. Jag har ju möjligheten att ta mig framåt men vem vill vara med mig för närvarande?
Graviditet
Jag läser många bloggar och eftersom det är en baby-boom i vänskapskretsen har jag följt deras bloggar under graviditeten. Sen blir det självklart lite mamma-gruppsbloggar men inte som jag slaviskt följer. I bloggarna skrivs ofta om det som är bra, hur spännande det ska vara att få barn och om det nu är något negativt så är det kroppsligt och då finns sympatin där. Foglossningar har de flesta gravida och ingen säger ett knyst om man säger att man har det. Vissa blir sjukskrivna av foglossningarna och de har riktigt ont och blir i princip handikappade i livet. Jag har inga foglossningar. Tidiga sammandragningar (SD) är sådant som också drabbar gravida och som kan göra att risken för tidigt BF ökar. Vattnet kan egentligen gå tidigt också. Det är mycket som kan hända. Men jag har inga fysiska besvär. Jag har inte ens en mage som är ivägen. Jag har gått upp 4 kg sen inskrivningen och det mesta är nog brösten som ökat något sjukt i storlek.

Vagn
Igår åkte vi för att betala handpenning och ändra i vår order av vagn. Det gick bra tyckte vi. Tills vi satt på vägen hem och insåg att rabatten inte var dragen och en annan rabatt infaller först den 5:e. Det var självklart för sent att ringa eller åka dit så jag får hoppas att jag kan åtgärda det idag. Blir bara så arg på mig själv som inte kollar upp det, som tar för givet att allt ska funka. Kan jag så tar jag bort beställningen och gör om den med sambon i helgen, så får vi andra rabatten. Kan vi inte kombinera dem så är den andra rabatten bättre, om du frågar mig. Tittade även i Emmaljunga-katalogen och såg en annan vagn med ett annat chassi, måste prata med sambon om detta. Den fanns i "rätt färg" så ja...vi måste nog kolla på den. Gaah, jävla djungel. När man väl trott att man var klar?!

Hormoner
Jag är inte dummare än att jag inser att jag är en vandrande hormonbomb. Jag vet att jag blir extra ledsen. Extra arg och så på grund av graviditeten (hormonerna). Idag satte jag mig i affären och grät. Varför? För att sambon drack drickan jag köpt när jag var törstig och tyckte han att jag kunde vänta. För att sambon inte kunde svara när jag ställde en fråga. För att sambon inte kom på någon ny mat som vi kunde äta. För att sambon inte tröstade mig. För att jag inte kom på någon mat. För att jag inte hade något recept när jag väl kom på mat. Jag kan gråta för allt.

Barnmorskebesök
Idag var vi hos barnmorskan som ska ta upp mig i psykteamet och då främst det bemötande jag fått från psyk (de är tydligen med på mötet). Hon tog blodtryck, järnvärde, sockervärde och ett s.k. sd-mått som är ett mått från toppen av blygdbenet till toppen av livmodern, 23cm var det och bebis är då åt det lite lägre hållet men ändå bra inom normalkurvan. Ett mått är inte så mycket att gå på dock så vi får se om bebis förhåller sig till kurvan. Vi skrev även in ett preliminärt sjukhus att föda på.

Mat
Jag är tillbaka i hemmet. Det är stökigt. Jag är omotiverad. Jag vill inte bo kvar. Har fått mersmak för stor lägenhet. Vaknade med ångest och...jag skiter i att jag ska äta för två, jag äter inte tillräckligt. Såg en lista på hur jag skulle äta om jag var mindre än jag är, men gravid, och jag får inte i mig hälften av det ens..! Jag funderar på hur många kalorier jag stoppar i mig varje dag, det kan inte vara bra. Kanske dags att göra en kostdagbok och analysera den?

Idag
Idag känner jag mig hemsk. Jag känner mig som en dålig sambo. Dålig människa. Dålig gravid. Dålig matte och allmänt jävla dålig. Värdelös. Som jag skrev så vaknade jag med ångest. Detta trots att jag sov bättre än på länge. Ibland, rätt ofta, funderar jag på om det verkligen är så jävla smart att skaffa barn. Jag kommer säkert bli en jävligt kass mamma. Förut har jag aldrig tvivlat på mammarollen, jag har kaxigt sagt att jag vet att jag kommer bli en bra mamma men jag tvekar nu. Jag tvekar för att jag inser hur mycket hormonerna gjort med mig och om det räcker med lite hormoner för att jag ska må såhär så vettetusan om jag ens är värd att ha vänner... Jag känner mig helt enkelt värdelös.

Fredag
Fredagen började med ett besök på psyk. Jag gick efter tio minuter, glad över att inte behöva betala för besöket (frikort). Jag kände att förra besöket hos denne överläkare var tungt eftersom jag upplevde att hon inte riktigt lyssnade på mig. När hon frågade hur jag upplevde den "hjälp" jag blev erbjuden så berättade jag att jag upplevde att bemötandet gått dåligt till från början och att det inte varit bra alls med hur lång tid jag fått vänta, varit tvungen att kontakta akut-psyk osv. Då frågar hon mig om jag kan skylla det på henne..? Jag kom med konstruktiv kritik inledningsvis och hon tar det personligt?! Då kom hormonerna fram och jag sa att nej, det kan jag självklart inte utan jag tycker att det gått dåligt till från början (upprepning av tidigare) och att det inte varit några problem om jag bara ville ha medicin men nu var inte fallet så. Jag vill ha hjälp. Då avbryter hon och berättar att hon just erbjudit mig hjälp med en terapeut (som hon hade pratat med i torsdags, mitt första besök hos henne var tre veckor tidigare) och att jag kunde få byta medicin.

Tyvärr blev jag riktigt arg på henne. Men hon sa att hon aldrig träffat någon så illa som mig, som inte kunde se något direkt ljus i tillvaron (jag som trodde det var vad som symboliserade en depression?!). Då blev jag förbannad och sa att hon då inte kunde träffat så jävla många. Hon förklarade att hon arbetat inom psykiatrin länge och bla bla bla. Jag sa att jag tar detta med terapeuten och att om jag ska träffa en läkare igen så vill jag inte ha henne varpå hon sa att "det passar mig väldigt bra också". Hon ville nog ha sista ordet och jag lät henne få det. Klädde på mig ytterkläderna och gick ut från rummet. Tio minuter orkade jag höra på hur katastrofalt dålig jag är och "icke mottaglig för hjälp" jag är. Jag skickade en remiss. Jag åkte in på psyk. Jag bad om hjälp. Jag bad om KBT och att få sådan medicin jag vet fungerar. Det är inte första gången jag får diagnosen depression, jag tycker att de borde lyssna på mig och mina erfarenheter av sjukdommen, men nej.

Efter besöket åkte vi till min gamla hemstad. Vi träffade en kompis och dennes familj (sambo och barn), deras barn somnade i min famn vilket kändes underbart! Sen åt vi gott (vi hade lite hemma som vi tog med oss och de köpte vad som behövdes utöver det) och pratade massor. Fick även med oss ett babygym hem. Därefter slänge jag mig in i en affär för att försöka få tag i anka eftersom kompisen vi skulle fira nyår med inte fått tag i det trots att denne beställt! Fick tillslut tag i anklår och det fick duga tyckte vi. Vi åkte till vännen, pratade massor och sen la vi oss att sova.

Lördag
På lördagen tvättade vi. Handlade mat och donade lite i lugn och ro. Hunden är rädd för smällare så jag skällde ut några ungar mellan 5-11 år som smällde mitt på dagen. Hotade med att ringa polisen också, då gav de upp och bröt sönder smällarna och gick därifrån. Vem fan ger ungar smällare och tändare när de är så små?! Sen var det bara till att droga hunden. Stesolid fick hon i år. Hon kunde knappt gå, vinglade och ramlade om hon skulle göra något snabbt (det är en snabb hund vanligtvis). Vid tolvslaget var hon så drogad att hon njöt av fyverkerierna, kompisens hund (som vanligtvis inte bryr sig om fyverkerier) blev däremot lite nojjig. Vår hund stod på balkongen och tittade på fyverkerierna med en glatt viftande svans, omöjlig att få in. Berättar mer om själva nyår senare!

Söndag
På söndagen kom kompisens syskon förbi med en fem veckor gammal bebis. Lite bebisgos och långfrukost blev det allt. Det drog ut på tiden och vi fick skynda oss för att hinna träffa en annan kompis som var på besök i samma stad (som bor i en annan stad än vi vanligtvis) så vi träffade familjen och barnen deras en snabbis innan vi begav oss hemåt igen.

Nyårsfirande
Nyårsfirandet blev väldigt trevligt med en trerättersmiddag och gott sällskap. Vi följde menyn bortsett från att ankbrösten fick bli anklår. Citrussåsen vi gjorde var helt fantastiskt god, receptet finner ni här. Vi gjorde bara citrussåsen från receptet. Panacottan blev god som vanligt och att ha egenplockade hallon till var lite annorlunda! Lite surare och syrligare men definitivt gott! Det blev ett lugnt firande av det nya året och det passade mig helt utmärkt. Då är man inte bakfull dagen efter utan har energi kvar. Nu ska vi till kompisen igen i slutet av månaden. Det är tur att vi har en bil som inte drar så mycket, men självklart blir det en kostnad att åka. Förhoppningsvis har jag fått lite pengar till nästa resa så att sambon inte måste betala allt! Tyvärr vill jag behålla bloggen förhållandevis anonym så inga bilder på mig, sambon eller vänner läggs ut. Kvar blir dessa fina bilder som jag tog;

Smällare på nyår.


Såhär vacker blev ovanstående. Den var en sån "dubbelsmällande fyverkeripjäs"