Just nu går vi på familjerådgivning eller parrådgivning... 1400kr/tillfälle. Så hittills 2800kr fattigare. Jag hoppas verkligen. Det finns billigare rådgivning men för mig var det viktigt att ha KBT och det är dyrt. Lagom inför jul sådär. Kul... Men hoppas gör jag. Har känt mig lite låg sista tiden. Mycket hemma och på jobbet. Jag har inte nått bra helt enkelt. Jag hoppas på förändring men min luft har nästan gått ur mig. Jag känner lite hopplöshet som smugit sig på. Kanske kommer upp igen? Men jag är trött på motgångar nu. Trött på att inte bli uppringd eller att folk vill träffas och umgås. Visste att det fanns en fara i att få barn. Alla finns inte kvar då. Beteenden förändras. Man själv förändras. Men jag hade aldrig trott att jag skulle känna mig så ensam. Det är så få som vill träffa mig. Alla verkar vilja träffa pyret. Jag är inte så intresserad av att träffa folk bara för att de ska träffa och gulla med pyret... Då är jag hellre hemma själv. Bästa kompisen ringer aldrig, enligt systern vill hon inte störa. Jag skiter i vilket. Vi frågar ofta om vi ska ses men får ofta svaret att hon ska iväg till något. Alltid ursäkter. Aldrig förslag. Vi ska fira jul med den familjen. Barnens jul kallas den visst. Jag trivs inte alls med det. Vi bestämde redan förra året att vi skulle fira med dem. Men då skulle det vara annorlunda. Det skulle vara en sån mysig jul då man umgås. Jag önskar nästan att vi hade firat jul där förra året och detta år kunde vi gjort en egen jul. Vissa saker känns inte roliga i år. Och vad köper man vill sitt eget pyre? Vi köper ju allt efterhand? Vad ska pyret få på "hennes" jul, som hon inte har? Som inte är onödigt? Vi vill inte ha för mycket skräp till pyret...vi vill inte ha massa saker. Hon kan utvecklas genom andra sätt! Känner mig nästan lite bitter.

Samma tid som förra året börjar tjafsen... Jag börjar bli så trött. Sambon frågar vad problemet är. Jag får inte sova. Jag känner att jag är den enda som lagar mat utan inspiration numer eftersom min mat sällan blir uppskattad. Jag är den som städar. Jag jobbar. När ska jag få bebistid? Jo, på nätterna! Då får jag ta hennes vaknande, oftast. Om jag ber om avlastning är det suck och slow motion så pyret skriker mer och jag vaknat. Vår kommunikation är död. Jag är så trött och frustrerad att allt jag gör är skriker. Sen tycker sambon att man kan borsta av saker från axlarna och bara gå vidare. Men han blir ju inte den som städar, fixar jobbar, sover dåligt osv...klart man kan släppa då. Jag är trött och bitter, jag erkänner.

Efter ett par dagars okej sovande börjar det nu igen. Orolig sömn. Dundrande huvudvärk. Öm kropp. Behöver jag säga mer än att jag är trött? Jag vill kunna vakna på morgonen och känna mig utvilad!!! Pyret sover hela nätter och har så gjort länge. Visst har det krånglat ibland men i regel sover pyret 11-12 timmar per natt. Jag sover runt sex timmar och kan garantera att jag är i behov av mer! Tålamodet tryter, orken försvinner och lusten ska vi inte tala om. Jag är besviken på min omvärld och irriterad nästintill konstant. Mest för att jag inte mår bra.

Jag har en arbetsplatå just nu. Jobbet känns tungt. Jag känner mig omotiverad. Livet i övrigt känns roligare att leva. Jag som brukar älska arbetslivet?! Så mycket motstånd, så lite tid. Jag känner mig tyngd. Tanken på att inte jobba ger mig ångest, jobba vill jag. Men detta jobb, just nu, är tungt. Mycket är man inte överens om, det är tungt. Arbeta ihop ett nytt arbetslag från något som inte fungerar. Alla vill göra på sitt sätt. Kör över är metoden som gäller. Hur ska vi bli eniga då? Jag tror visst det blir bättre snart men det går så långsamt... Det är väl så i vården.

Jag förstår inte vad som är så svårt att förstå inom vården. Allt ska göras så komplicerat, det ska kritiseras tills ingen har självkänsla kvar. Sinnessjukt. Har jag valt rätt jobb egentligen? Gruppboende? Serviceboende? Vad är skillnaderna? Dokumentation? Lite ledsen blir jag. Idag är dessutom en skitdag. Men hur får man kommunikation att fungera? Jag funderar ofta på om det är jag som gör fel. Om jag inte kan kommunicera... Göra mig förstådd...

Kanske att vi kommit med en lösning på hur det ska vara? Men nu är det julångest. Det är tydligen barnens jul i år. Något vi inte är bekväma i. Vi vill att julen ska vara en tid att umgås och äta gott. Nu överväger vi (läs jag) att göra en egen jul så som vi vill ha julen. Kalle. God mat. Trevligt sällskap. Spel kanske? Mysigt helt enkelt. Det svåra är att säga ifrån där vi skulle firat, det är bestämt sen ett år tillbaka att vi skulle fira med dem...