Var hos BM idag. Eller, inte min BM för hon var sjuk. Fick istället träffa en annan BM, samma BM som höll i "mammagruppen" för oss blivande mammor. Jag var sjukt besviken och grät utav bara den efter det mötet så hade väl inte allt för höga förväntningar när jag fick prata med henne istället. Så frågade hon hur jag mådde och då började jag gråta, sen grät jag och grät, grät lite till och grät. Hon tyckte jag skulle ringa mobila enheten och jag sa att jag orkar inte. Så hon ringde dem åt mig och sa att de skulle ringa upp. Sen åkte jag för att säga hej till Sambon och blev kvar så pass att vi åkte hem tillsammans. Mobila enheten ringde upp under eftermiddagen, när vi var på väg hem rättare sagt. Så det var bara till att inse att tårkanalerna inte alls var tömda.

Imorgon ska jag åka till sjukhuset och träffa en doktor. Ska vara där tidigt, 9.30 rättare sagt. Jag som inte ens brukar vara uppe ur sängen vid den tiden, hur ska detta gå? Mer än så orkar jag inte just nu... Några vänner har hört av sig via sms och frågat om vi ska prata men jag orkar inte idag. Känner mig hemsk men jag orkar inte, är så trött. Dessutom blir det bara fel när jag pratar med folk, jag kan inte riktigt ge och ta i samtalen och då är jag kort för att inte ta allt för mycket och då blir det fel. Egentligen vill jag bara gråta. Så jag inväntar starkare tider då jag orkar både ge och ta.

Läste att mellan 10-20% av alla gravida eller nyblivna mammor har psykisk ohälsa. Det innebär att jag är långt ifrån ensam. Ändå anses detta vara tiden då jag ska njuta som bara den. Jag borde vara glad. Men när han på mobila enheten frågade hur jag kände om bebis så kunde jag inte säga annat än att jag faktiskt inte är särskilt glad över bebis, jag önskar ofta att bebis inte fanns så jag slapp känna såhär. Det känns hemsk men så är det.

Nästa vecka ska jag på återbesök/uppföljningssamtal hos min barnmorska. Så ser verkligheten ut just nu.