Det blev ingen hundansvarsfri helg. Missförstå mig rätt nu, jag älskar min hund men jag tycker det är skönt att VETA att hon får det hon behöver, varje dag! Tyvärr får hon inte det. En av sakerna jag tog upp med sambon när jag flyttade hit var just hur jag skulle klara av hunden. Vi skulle lösa det ihop, han har haft hund innan och vi skulle göra det gemensamt. Jag trodde på hans ord. Jag hade ingen annan i omgivningen som direkt var som mina tidigare hundvakter så det behövdes. Tyvärr har det inte funkat som tänkt och hunden testar mer gränser och skäller återigen massor. Det är frustrerande att veta att jag inte kan/orkar ta hunden, som faktiskt är ett ansvar jag tar på största allvar. Hon, hunden, är min älskade hund och jag vill ge henne allt hon behöver. Motion måste hon ha, hur ska hon annars klara av att en bebis kommer? Svartsjukan från en hund vill jag inte handskas med. Det löser sig säger sambon, hundar brukar klara av det...men jag har tagit över en hund och har ingen lust att ta chanser. Sen tror jag också att alla väl funtade hundara, utan problem, klarar övergången brilliant! Varför chansa när jag vet att min hund testar? Nu kom jag in på sidospår...blir så lätt på det sättet numera... Vi somnade osams i fredags. Han sov bra och gott som vanligt, inget samvete som håller honom vaken inte... Hade vi inte haft kompisen på besök hade vi inte sovit i samma säng är en sak som är säker. På morgonen pep hans väckarklocka för att han skulle upp. På kvällen/natten hade vi sagt att vi åker med och ser vad hockeyn kostar och då får kompisen avgöra om hon tycker att det är ett ok pris. Jag vet att kompisen gillar hockey så varför inte för hennes skull? Han sa även på kvällen att han skulle ta hunden på morgonen och så. Så kom morgonen och klockan ringde. Kompisen och jag gjorde frukost men sambon ville inte ha. Så satt vi och pratade men sambon gick inte ens upp. Så närmade sig klockan att hunden måste ut (vägrar ha längre nattvila än 12 timmar för hunden) och då fick jag gott klä på mig och gå ut. Sen närmade sig tiden att åka men sambon låg kvar i sängen. Frågade kompisen om hon tyckte det var okej att jag tog diskussion med sambon och hon sa att det var okej. Jag sa till honom att det var dags att åka men han svarade att han inte skulle åka. Då blev jag irriterad och sa att vi sagt det igår. Nej, det tyckte inte han. Jag meddelade honom om att han sagt att han skulle ta hunden på morgonen också men det sa han inte emot på. Men han skulle promt inte upp. Då meddelade jag honom att det var en sak om han bara lät det gå ut över mig men att han låter det gå ut över min kompis är fan inte okej! Så meddelade jag honom att han gott får göra detta för hennes skull så han fick gott klä på sig och gå upp! Dra på trissor, han gick upp! Vad han inte visste var att jag frågat hans bästa kompis flickväns kompis om priset och numera visste priset och att kompisen ville gå. På vägen fick kompisen migrän och vi kom sent till hockeyn vilket innebar att vi slapp betala! Tack tack! Sambon som skulle guida till hallen som ligger en bra bit hemifrån var sur och grinig. När jag körde på hans direktiv så frågade han vid ett tillfälle vart jag var på väg. Att jag inte exploderade då. Tolv timmars tjafs tär nog på vem som helst! Jag meddelade honom att jag följde hans guidning och han tyckte att jag borde veta vart vi skulle. Nej, sa jag. Vi kom fram tillslut och då bråkade han om huruvida jag ville betala parkering eller om det var för dyrt när jag bett honom betala. Jag blev så fruktansvärt sårad och arg att jag inte fann ord. Jag meddelade att jag inte hade tänkt åka alla dessa mil i onödan och sen åka hem. Han gick. Kvar satt jag med hundansvar och kompisen. Jag skämdes över att sambon inte ens kunde hålla god min mot kompisen som han brukar skoja friskt med men inte sa ett ord till på hela dagen. Inte ens god morgon! Vi visste inte vart vi skulle men hittade rätt tillslut. Satte oss och såg på hockey. Eller kompisen tittade och jag satt med mobilen. Kände inte för att se hockey. Träffade några vänner och syskon till sambons kompis som vi satte oss med. Meddelade att vi inte var helt ense när de undrade var sambon var. Jag tänker inte ljuga. Han lät detta gå ut över min kompis och då kan jag inte vara tyst. Jag gick inte in på detaljer och sa att vi är två i relationen så visst har jag också del i hur det är. Sen skulle vi åka hem och då tog kompisen initiativ att prata men han var inte mottaglig så hon och jag pratade gamla minnen och lyssnade på musik. Det var skönt. Jag har saknat musiken lite. Jag lyssnar inte tillräckligt ofta! Måste bättra mig på det!!! Leta fram mina cd-skivor. Inatt sover vi i samma säng men pratar knappt med varann. Vid ett tillfälle frågade sambon varför jag var arg och jag sa att jag visst inte var arg, vilket var sant...jag var ledsen, sårad, besviken och knäckt. Mitt förslag till honom nu är att vi inte ska sova ihop för att minska på pressen jag känner. Jag tänkte försöka leva livet som jag vill nu. Det får göra ont men hunden behöver mig och jag behöver ett liv. Jag har väldigt ont av fogarna till och från men det är max tre veckor kvar och det borde jag ju klara? Morgonen är värst men jag kan klara allt, om jag vill. Priset blir att se min hund lycklig och det betyder massor! Sen jag blev gravid har relationen till sambon förändrats. I början nådde jag illa och ville inte ha beröring på samma sätt, la helst hans hand på andra ställen än det som gav obehag. Sen dess säger han att han inte vågar röra mig. Vårt umgänge är verkligen noll. Frågar du mig om hur jag ser på framtiden så tror jag inte vi är ihop om ingen förändring sker. Sambon måste ta ner ansvar hemma, annars kan jag likväl göra detta själv!