Min mammakompis fick sitt barn igår/inatt. Var barn och hundvakt på kvällen. Nu är vi hundvakt. Trodde inte det fanns hundar som denna. Jag är helt slut. Hade glömt hur det är att ha en ny hund i hemmet. Det går nog att jämföra med barn. Bortsett från att barn faktiskt sommar tillslut! Hundar är mer påfrestande... Vi får se vad kli tycker sen så slipper alla föräldrar säga något. Men att bli väckt, veta att något är fel och inte veta vart eller vad som är fel är inte roligt. Min hund brukade skälla flera gånger per natt, då behövde jag rusa upp och korrigera henne, få henne lugn och tyst inom några sekunder. Inatt har vi extrahunden på en liten plats, avgränsad med en kartong. Han går omkring, är orolig, hihiap inte, gnäller, försöker ta sig ut. Lyckas ta sig ut. Tar sig in på toaletten. Rotar i soporna. Tar ut alla använda trosskydd och biter sönder i hela lägenheten. Sambon sover gott ändå. Jag har börjat fundera på om detta med barn verkligen är så bra? Jag försökte väcka sambon för att hunden var ute men han sov gott ändå. Vem tror ni kommer vakna av bebisen? Vem tror ni kommer sova oavsett vilka ljud som är? Jo, sambon. Jag är så otroligt rädd för det som komma skall. Allt eget ansvar som jag hade trott var delat ansvar. All trötthet som jag vet kommer och inget stöd från sambon rent praktiskt. För han kan ju inte se det som behövs innan? Det krävs för mycket av mig för att väcka honom, jag kommer vara klarvaken själv. Jag vet inte om jag gjort rätt faktiskt. Jag är så sjukt rädd för att känna mig som en hemmafru. Ser inte alls fram emot mammaledigheten. Alla säger att jag kommer älska det men jag är tveksam. Att vara ensam. Ha ensamt ansvar. Inte kunna gå ut hur som helst. Laga mat. Promenera hunden. Städa. Se allt som inte sambon bryr sig om. Nej. Jag vill inte. Känns som om jag kanske inte ska ha barn trots allt. Känns inte bra alls. Jag vill inte ha så mycket eget ansvar. Vill ha delat ansvar ju. Vi har inte en jämställd relation. Kanske mer jämställd än andras för att jag inte bara gör utan säger till men att säga till är också jobbigt, jag vill ju att det ska flyta på. Kompisarna tvekar på mitt val av sambo, det gör lgi ledsen och osäker. Kämparglöden försvinner liksom.