Varning för gnäll.

Jag och sambon hade en gemensam sak planerat idag. Tvättstuga 13-16. Inte så svårt att fixa va? Sen skulle jag hämta min lillebror på förmiddagen och sambon hade lovat en kompis att hämta en bur. Så jag hämtar min lillebror ser till att han är där han ska den tid han ska och lägger tillsammans med sambon in tvätten i tvättstugan och sen åker han för att hämta buren. Jag har pyret och fixar lite hemma medan jag väntar på sambon. Två timmar senare har han inte kommit hem. Resan dit skulle ta 20 minuter vilket innebär en restid på 40 minuter. Ringer sambon och frågar vart han är. Han är kvar där borta och SNACKAR SKIT!? Att jag inte gick i taket. Jag vill bara gå och lägga mig för att inte vakna... Jag frågade honom om ansvaret för tvätten bland annat och sa att det är jag som får ta det...svaret jag fick var "eller så gör du något annat"

Så jag ska skita i tvätten? Skita i pyret? För pyret och tvätten är ANSVAR. Sen att jag sett till att rengöra ugnen för att jag väntade mig att sambon skulle komma hem så fort som möjligt för att DELA ANSVARET är inget han bryr sig det minsta om?! När tar han ansvar medan jag får göra något annat?! Jag blir så otroligt ledsen och arg och besviken. Tårarna bränner verkligen och jag känner att jag varken vill eller orkar detta mer.

Sambon hade som förslag att vi skulle göra något trevligt idag men min lust försvann. Man gör inte roliga saker om man inte tagit ansvar först. Så jag är den enda av oss som är berättigad att ha roligt om du frågar mig. Om inte så kommer jag ändå få göra dubbelt så mycket städning inför flytten. För sambon har nog glömt bort att ALLT ska vara klart om två veckor och det finns en bebis i hemmet och en sambo som vill kunna ha roligt utan att oroa sig för att allt ska hinnas i tid. Vi hann knappt när jag flyttade hit. Lite slarv fick det bli då. Hur ska det gå nu när en bebis är med i bilden?!

Gråt. Gråt. Gråt. Jag får bara lust att slå sönder något. Gråta. Kasta iväg något värdefullt så att det går sönder.