reaktion

Fy en sån bitter människa jag känner mig som. Men jag känner inte igen mig själv?! Jag är trött grinig och tråkig. Känner mig som den värsta kompisen/mamman/sambon någonsin. Jag känner inte igen mig själv ens... Vart är den glada tjejen jag brukade vara? Någon stans känner jag mig begränsad. Inte av pyret men av sambon?! Han är en egen person med egna intressen som han utövar så fort han kan och upplever sig få tillfälle. Men jag har Inget jag brinner för på samma sätt... Jag har inte möjlighet att göra saker för att förverkliga mig själv spontant. Han har ofta bestämt sig för något roligt samma dag och där står jag med frågan i halsen när han säger "jag hade tänkt åka hoj idag"...jaha? Och vem tar pyret då, frågar jag. Men trots detta menar han att vi har samma möjligheter. Nej, det har vi inte!!! Men jag försöker berätta, förklara, förtydliga...men det går inte... Jag vill planera men det vill inte han. Hans spontana liv tar kål på mig och den lilla bit av mig som finns kvar. Hos min kompis blev det bättre men inte bra nu är vi hos hans kompis och som vanligt hör han inte ens när jag säger hans namn...han tar inte pyret själv eftersom reaktionstiden är så dålig (när han kör bil eller hoj är den dock jättebra. Jag har börjat tveka på om jag vill leva med min sambo. Jag upplever inte att vi kan finna en mellanväg som passar båda. Främst för att han inte pratar. Frågar jag något kan det ta lång tid innan svaret kommer och om han inte tycker sig ha ett svar så står han där, tyst.

Kommentarer
Postat av: Lisa

Men du, det där låter inte alls bra!? Nog för att man är olika som personer, men när man har ett barn (alt en bäbis) måste man lära sig att omprioritera - båda två. Det är inte enbart mamman som ska göra avkall på allt som gör henne lycklig och välmående, pappan får minsann kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och byta blöjor även han. Inte bara när det passar honom, utan i vardagen, varje dag. Man kan inte leva singelspontant när man har barn, det funkar inte. Eller jo, det gör det. Om man har nån man kan lassa över allt på. Men hur rättvist är det i en relation? Varför ska bara den med "superintresset" få må bra? Det gör mig arg. Faktiskt. Stå på dig, du är bra! @->--

Svar: Det går så fruktansvärt i vågor just nu. De säger ju att första året är svåraste året med barn och då separerar flest människor. Jag förstår varför. Jag exploderar i tristess och står och stampar och känner att inte ett jävla skit händer! Och vad kan jag göra med en skrikande unge på höften? INGET! Suck. Nu sover ungen på mig också...handikappad ab
magdoo.blogg.se

2012-09-19 @ 15:48:47
URL: http://www.lathundarna.blogg.se
Postat av: Lisa

Det låter ju som om ni har en hund av större modell, köp en skrinda? På med tjocka kläder på trollet, packa fikakorgen och låt jycken jobba nån timme innan kaffepaus på nån mysig plats, kanske rent av en lekplats så dotra lilla kan få leka en liten stund. Har ni en sån där klassisk matstol från IKEA är det bara att plocka bort benen och sätta ner sitsen i skrindan, så sitter kotten på plats. Vill kotten sova får man väl bära stolsdelen en liten bit och fikakorgen förvandlas till kudde. Så kommer ni ut och gör nåt alla 3, kan ta det i er egen takt, jycken blir nöjd av jobbet den får göra, ongen får frisk luft och du får promenera bort lite frustration. Bara ett förslag :)

Svar: Åh, det låter underbart men min gamla tant är 10,5 år och inte helt pigg längre.. :/ Jag behöver bara komma i fas. Få vara ensam och få ur känslor (träna). Det är tungt att dra så stort lass med hem, familj osv. när sambon är borta större delen av veckan... :/ Man vill liksom passa på att umgås när man väl är tillsammans! På måndag... *räknar ner dagarna*
magdoo.blogg.se

2012-09-25 @ 20:11:18
URL: http://lathundarna.blogg.se

Dela med dig av dina tankar:
Lite tips:
fet - *din text*
understruken - _din text_


Ditt namn:
♥ Kom ihåg mig ♥

Din mail: (frivillig/publiceras ej)

Din blogg: (frivillig/publiceras)

Kommentar:

Trackback