Fy en sån bitter människa jag känner mig som. Men jag känner inte igen mig själv?! Jag är trött grinig och tråkig. Känner mig som den värsta kompisen/mamman/sambon någonsin. Jag känner inte igen mig själv ens... Vart är den glada tjejen jag brukade vara? Någon stans känner jag mig begränsad. Inte av pyret men av sambon?! Han är en egen person med egna intressen som han utövar så fort han kan och upplever sig få tillfälle. Men jag har Inget jag brinner för på samma sätt... Jag har inte möjlighet att göra saker för att förverkliga mig själv spontant. Han har ofta bestämt sig för något roligt samma dag och där står jag med frågan i halsen när han säger "jag hade tänkt åka hoj idag"...jaha? Och vem tar pyret då, frågar jag. Men trots detta menar han att vi har samma möjligheter. Nej, det har vi inte!!! Men jag försöker berätta, förklara, förtydliga...men det går inte... Jag vill planera men det vill inte han. Hans spontana liv tar kål på mig och den lilla bit av mig som finns kvar. Hos min kompis blev det bättre men inte bra nu är vi hos hans kompis och som vanligt hör han inte ens när jag säger hans namn...han tar inte pyret själv eftersom reaktionstiden är så dålig (när han kör bil eller hoj är den dock jättebra. Jag har börjat tveka på om jag vill leva med min sambo. Jag upplever inte att vi kan finna en mellanväg som passar båda. Främst för att han inte pratar. Frågar jag något kan det ta lång tid innan svaret kommer och om han inte tycker sig ha ett svar så står han där, tyst.