Alla motgångar har blivit svåra att ta sig ur. Jag börjar bli en riktigt bitterfitta. Att ständigt stå utan jobb är frustrerande för någon som  tycker om att arbeta. Studierna känns värdelösa om jag ändå aldrig får ett jobb. Vänner känns onödigt att hälsa på eftersom de ändå aldrig hälsar på mig. Det känns onödigt att ringa det känns onödigt helt enkelt. Jag har längtat så länge efter kärleken. Nu har jag den men det känns inte helt bra. Det känns som om mitt liv tagits ifrån mig och det jag har kvar är en efterlängtad graviditet som jag inte kan glädjas åt riktigt och en sambo som älskar mig. Vi har problem i relationen också och att då stå och tänka att vi åtminstonde har kärleken känns tungt. Jag vill inte tänka såhär. Jag vill inte vara någon bitterfitta. Jag vill inte ha massa kommentarer om hur det är att vara i min situation. Min situation må vara lik någon annans men den ÄR inte någon annans, den är min. Med min bakgrund så innebär det att jag kanske inte reagerar på samma sätt som andra. I vissa situationer.

Jag fick lite extra hopp när jag skrev lite i mammagruppen så nu har jag sökt jobb. Min tanke är att vara hemma tills jag slutar amma och därefter kanske sambon tar över. Jag hoppas få jobba lite igen, jag saknar att jobba. Speciellt efter ett år utan jobb. Jag hoppas att det går smidigt. En ny kategori i bloggen kanske vore smart. "Hopp" ska den nog heta. Där ska stå vad jag hoppas på. För nu vågar jag inte riktigt hoppas på saker, håller det inom mig och skapar ännu mer kaos än det redan är. Jag måste börja tro på saker. Finna ljuset. Jag måste. Men jag behöver hjälp. I helgen var det renovering hos svärmor. Jag tog tag i uppgiften att damma av i renoveringsrummet. Det kändes så bra och blev så fint och så mycket skräp som slängdes sen! Det var befriande.

Kanske borde jag ta mig till min mammas källare och rensa där. Slänga saker. Det är befriande. Lägga det gamla bakom sig. Blicka framåt. Jag hoppas. Men jag vill också att folk ska förstå att det inte är något bara. Jag gråter av tanken på att inte kunna skriva ner tre bra saker om varje dag. Jag känner mig fortfarande tyngd av att överläkaren sa att jag var det värsta hon sett. Men jag måste hitta ljuset nu. Ett ljus i tunneln. Min botten är nådd och jag måste upp för att kunna andas igen.