Ja, tystnaden talar väl sitt egna språk egentligen men kanske är smart att berätta vad som händer och vad som hänt? Torsdag kväll (den 5:e april) hade jag en blödning och lite känningar men mest av allt hade jag kännt minskade fosterrörelser under dagen. Så vi åkte in. Det koplades på CTG-kurvor (band på magen som mätet hjärtljud på bebis samt sammandragningar) och den visade att det såg bra ut och att värkarna kom regelbundet. De kollade hur öppen jag var och 3 cm var svaret (10 är så öppen man ska vara) samt ett huvud långt, långt ner. Därefter ett ultraljud som visade att bebis sparkade på moderkakan vilket gjorde att jag kände mindre. De trodde på bebis inom en snar framtid.

Vi åkte och köpte mat, åt lite och sen skrevs vi in vid 23-tiden. Då fick jag bada vilket var skönt! Sen försökte jag mig på gåstolen men tappade kraften i benen när värkarna kom så jag bad om akupunktur. De satte akupunktur och den i sin tur hjälpte värkarna att komma igång ordentligt. Aldrig har 20 minuter kännts så långa som då. Nålarna togs ur och jag började få ont. Lustgas fick det bli. Nu började det trycka på. Göra ont. Efter ett tag bad jag om mer och lustgasen höjdes. Jag orkade inte mer än smärtan just då. Tidsperspektivet försvann och jag fokuserade bara på att klara smärtan. Fortfarande hanterbart. Sen ändrades smärtans karaktär. Det gjorde sjukt ont. Jag bad om något mer och när undersökningen gjordes visade det sig att jag var öppen 10 cm så det var ingen idé med epidural, för sent! Den hade ändå inte hjälpt i detta skede eftersom smärtan inte sitter på samma ställe när man är fullöppen. Krysta var det. Vilken lättnad att få krysta, innan kändes det som om man tvingades hålla kvar.

Så kom huvudet ut och det kändes som om hela underlivet sprack. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag bad dem att bara ta ut ungen. Fick då veta att jag vid nästa värk skulle trycka försiktigare, inte riktigt lika hårt och att det var det sista. Väntan på sista värken kändes som en evighet..! Så kom värken och jag krystade och plopp sa det och sekunden senare skrek det till. Om ens en sekund. Bebisen skrek tamitusan direkt!

Jag fick bebisen i famnen och fick själv kolla vad det var. Hade ju velat att sambon skulle säga men jag fick bebisen i famnen sådet var bara kolla. En flicka! Jag blev så otroligt chockad för jag hade väntat mig en pojke, räknat med en pojke. Oddsen för en pojke var större än för en flicka då det först och främst föds fler pojkar och sen har sambons släkt på pappans sida typ bara pojkar och det anses vara något som är lite "ärftligt".

Tio minuter efter flickan kom kände jag tryck igen. Då kom moderkakan. Enligt personalen gick förlossningen snabbt - med tanke på att jag var förstagångsföderska. Jag fick tre små bristningar vilket är lite - för att vara förstagångsföderska. Väl på BB kom mjölkproduktionen igång snabbt - för att vara förstagångsföderska och mjölken ändrade karaktär från råmjölk till mjölk väldigt fort - för att vara förstagångsföderska. Ja, vem har sagt att jag ska följa normen?!

Efter fyra dagar på BB men såriga bröst, pumpning och ersättning så kom vi hem. När bebisen var en vecka gammal bestämdes namn. Nu är bebisen nio dagar och vi börjar väl känna att livet rullar lite mer. Man har rutiner. Sambon har varit mer stöd än jag trodde han skulle vara. Inatt skulle han se hockey och då fick jag sova för han tog bebis. Nu på morgonen får jag istället bebisen och han får sova. Men vi försöker få tid ihop också.

Vi köpte ett paket blöjor från Pampers (Newborn) och de var superkassa! Hon kissar igenom dem till och med! Libero fick vi på sjukhuset och de är bra mycket bättre. Kanske testar vi huggies eller några egna märken på blöjor framöver men nu ska vi nog gå över på storlek två och vi fick ett paket tvåor av en kompis i tidig graviditet. De är lite stora men ungefär som pampers som är superbreda!

Nej, välkommen till världen bebis! På önskade datumet dessutom!