Pyret sover. Jag däremot vaknar. Kan inte somna om. Är så trött. Hela kroppen gör ont.

Jag är Kluven till hösten numer. Jag älskar årstiden. Lukterna. Färgerna. Svalkan. Kläderna. Mörkret. Ljusen (myset). Jag älskar varm choklad. En kopp te. Rödrosiga kinder. Långa höstpromenader. Det är skönt att inte störas av solen när man ska sova. Osv. Men jag tycker det är jobbigt med alla klagomål som förstör mitt humör. Alla som tycker illa om hösten, bara för att. Som högst tycker de illa om mörkret, hittills har jag inte träffat någon som ogillar värmeljus och doften av varm choklad. En annan sak som hör hösten till är god och sjukt billig mat. Soppor och grytor. Julen kommer snart också. Jag ser fram emot den. Men jag är kluven. Varför måste folk gnälla så mycket över det vi inte kan förändra? Sinnesrobönen är visserligen en bön vilket inte riktigt är på min icke-troende nivå men jävligt bra. Anledningen till min anonyma blogg är att folk ska slippa större delen av mitt gnäll, så jag kan leva livet istället.

Vi har egentligen bara ett problem. Vi pratar inte samma språk. Jag pratar om vad jag vill förändra för att uppnå något bra. Sambon...är tyst av sig. Jag tycker om att diskutera och leva effektivt. Sambon säger att han inte hindrar mig men för att leva effektiv med familj krävs att man kan uppnå mål. Jag vill inte att det alltid ska släpa med något. Är trött på det. Sambon gillar arga snickaren och fattar inte hur familjerna kan hamna så långt ner. Jag förstår. För vår kommunikation kan se likadan ut. Jag vill göra inre rekond av bilen, sambon säger att vi kan göra själva. Frågar vid senare tillfälle om när det ska göras. Sambon säger att jag likväl kan göra. Jag gör inte för han har sagt att det kan vi göra. Jag gör inte för att jag kan inte sånt. Jag gör inte för att om han säger att det är går att göra så har han ett ansvar; det görs. Han vet att jag brukar vilja lära, han säger ofta att jag är som ett barn när det kommer till sånt. Varför lär han mig inte? Jag frågar och han säger att han inte visste att jag inte kunde. Varför ville jag gå till en firma? Sambon och jag talar inte samma språk men ibland blir han arg för mitt behov av utvecklande svar. Liksom jag blir arg för att han inte kan utveckla utan att jag ber om det!! Det känns som om jag måste så mycket. Jag vill ha tid över till annat men tystnad tar tid. Det bästa i livet nu är att komma i god tid till jobbet. Vi har aldrig varit i god tid. Det är inte sambons grej, även om det är bestämt så blir det aldrig så, hans åsikter visar sig. Numer har jag även gett upp en del och blivit slapp och slö och han irriterar sig på det?! Borde jag bry mig? Jag har sagt att han ska se till att vi får prata med någon om han vill rädda oss. Vi är inte värda något om det är såhär. Jag längtar tills jag får glädje igen. Sambon frågade mig hur mitt liv ser ut om tre år och jag kunde inte ens se pyret vara tre år i mitt stilla sinne. Jag vet inte, mitt nu är för kaos för att spåna in i framtiden...men jag tar mig upp, jag vet. Förr eller senare.

Idag är en tung dag. Jag orkar inte. Vägrar gå ur sängen. Tjafsen är ofta nu. Njutningarna få. Jag vet inte om det är värt att vara två när det ser ut såhär. Känner mig ensam men med mer disk, tvätt, matlagning och städning. Klart vi båda gör saker men inte alls i samma utsträckning. Fick frågan hur länge jag skulle ligga kvar i sängen. Tills vi hittat en lösning kanske är rätt svar? Nu är det jag som jobbar och drar in pengarna. De kommer läggas på andra saker. Nu har jag "makt" och slipper känna mig maktlös och ovetande. Mitt sparkonto är så en tjugondel av sambons. Rättvist? Jag fick veta summor idag. När jag gått omkring och kämpat för att få mitt sparkonto att överstiga de fyra siffror som är så springer sambon med sex siffror...

Jobb. Familj. Hund. Lite mycket just nu. Känner sån saknad av vänner att umgås med. Vill ha det där...speciella. Komma hem till folk på middag. Komma hit folk på middag. Förra veckan hade vi fredagsmys hos oss. Vi hade så rent och fint så jag bara kunde njuta. Älskar när vi har det fint hemma. Sambon har inte samma syn på städning som jag och jag vägrar göra allt själv men hemmet förfaller tyvärr då. Jag fortsätter kämpa, trots att jag lovat mig att inte kämpa. Det tar för mycket energi. Nya jobbet är speciellt. Jag har INGEN förståelse för att man drar ner så mycket på människor och vård/omsorg. Men bit i sura äpplet och förbättra. Vissa kollegor skulle behöva sig en tankeställare men oj så trevliga de är mot chefen på apt (arbetsplatsträff (möte))... Pyret sover i regel ok men min sömn...lag vaknar flera gånger per natt. Pappalediga sambon slipper ta nätterna, mamman tar natt och jobb för suckarna är jobbigare än att ta pyret. Oavsett vilket är sömnbristen pest. Men det där sura äpplet var det...!