Otur.
Jag ska inte göra saker idag. Tror ni inte jag åker på en bot idag? Såklart. Så nu har man fått sin första bot bara för att man inte har något perspektiv på vilken dag det är längre... Nu har jag gett upp tanken på att försöka få saker att funka idag. Tänker försöka mig ut i det fina vädet idag, inställd på att ha sjukt ont i fogar och allt sådant sen. Men vad spelar det för roll? Har ju ont oavsett!
Hade besök hos BM idag och nu verkar det som om huvudet är fixerat. Hon kunde inte säga 100% eftersom bebisen ligger så långt in. Än en gång råkade BM säga att "hon" ligger långt in. Blir jättenojjig av tanken. Vill ju ha ett friskt barn helst och vet inte vart detta flick-tänk kommer från!!!
Hjärtljuden låg normalt, som alla andra gånger. Värderna likaså. Det verkar bli ett friskt barn helt enkelt! Så som läget ser ut just nu. Men allt kan man ju inte se eller känna så vi får se... 31 va SF-måttet. Allt var svårt att känna idag. Hon fick leta länge för att hitta SF och bebis huvud och så.. men men. Vi är också introducerade för vår kommande kontaktperson på BVC. Det känns ju bra. Skönt att veta vem man träffar sen och så.
Hade besök hos BM idag och nu verkar det som om huvudet är fixerat. Hon kunde inte säga 100% eftersom bebisen ligger så långt in. Än en gång råkade BM säga att "hon" ligger långt in. Blir jättenojjig av tanken. Vill ju ha ett friskt barn helst och vet inte vart detta flick-tänk kommer från!!!
Hjärtljuden låg normalt, som alla andra gånger. Värderna likaså. Det verkar bli ett friskt barn helt enkelt! Så som läget ser ut just nu. Men allt kan man ju inte se eller känna så vi får se... 31 va SF-måttet. Allt var svårt att känna idag. Hon fick leta länge för att hitta SF och bebis huvud och så.. men men. Vi är också introducerade för vår kommande kontaktperson på BVC. Det känns ju bra. Skönt att veta vem man träffar sen och så.
Prickar på dominobrickor.
Igår lämnade jag gamla hemstaden och begav mig hemåt. Till en stad jag en gång i tiden sa att jag aldrig skulle tillbaka till. Min födelsedstad. Uppväxtstaden. Staden jag inte trivs i. Passar bra på en semester men inte mer än så, om du frågar mig. När jag började se att vi närmade oss staden känns det tungt. Hade dessutom pratat med sambon tidigare och han lät mest som om han njöt av att vara själv så jag tyckte att jag kunde stannat en vecka till och sen komma hem. Dessutom hade jag frågat om det var stökigt hemma och anat i svaret att så var fallet. Jag är så less på vår stökiga lilla lägenhet!
Så kommer jag in på stationen. Sambon som vanligtvis brukar möta mig vid bilen mötte mig på perrongen. Den allt för sällan romantiska sambon hade dessutom köpt sin andra bukett blommor någonsin, till mig. Så där står han med blommor och choklad och jag gråter för att jag inte ville tillbaka till staden. Känner man sig dum då? Han blir självklart ledsen och jag blir arg på mig för att jag är ledsen över att lämna staden jag trivs i och mår bra i och där jag har mina vänner. Klart jag blir glad över blommorna och chokladen. Det är ju så jag vill ha det men inte tror att jag kommer få eftersom sambon inte är sån. Men jag grät över att behöva vara tillbaka. Det hade slagit mig att det var min sista ensamma semester och den kändes för kort! Sista gången som jag kunde umgås med mina vänner ensam utan en bebis hängandes i tutten. Och jag insåg att jag skulle gå hemma fortsättningsvis också.
Sen blev det en diskussion på kvällen om semester- kontra föräldradagar. Sambon funderade på att ta ut föräldradagar som semester och jag frågade om det var för hans egna semester vilket han inte ansåg spelade någon roll. Försökte förklara att föräldraledighet tar man när man är med sin familj. När han tar föräldraledigt förväntar jag mig avlastning! Det blev irriterat och sen lugnade det sig och vi bestämde oss för att mysa ihop.
I morse körde jag Sambon till jobbet eftersom jag ska ha bilen idag. När jag kom hem igen hittade jag den där "perfekta platsen" på gatan. Platsen alla vill ha men som alltid är upptagen. Så jag ställde mig där och hann bara stänga av motorn innan det kom en sopbil. Ut kommer en gubbe och hämtar kärlen, medan jag går ut ur bilen för att ta ut hunden ur bilen så börjar han skälla ut mig för att jag står ivägen för deras arbete. Frågade då om han menar att jag ska anpassa min parkering efter deras jobb och då svarar han ja?! För min del så anser jag att de då kan anpassa sina sophämtningstider till en dagen under veckan då det är städdag och ingen bil får stå på gatan! Jag funderar allvarligt på att ringa företaget och klaga för jag tycker inte att det var trevligt gjort alls..! Nog för att han har ett arbete med lite kundkontakt och kanske hade han en bad day men yrkesproffesionalitet, är det enbart något vi som arbetar inom vård, omsorg och skola ska tillämpa? Nej, in med honom i en källare där han får måla prickar på dominobrickor!!!
Så kommer jag in på stationen. Sambon som vanligtvis brukar möta mig vid bilen mötte mig på perrongen. Den allt för sällan romantiska sambon hade dessutom köpt sin andra bukett blommor någonsin, till mig. Så där står han med blommor och choklad och jag gråter för att jag inte ville tillbaka till staden. Känner man sig dum då? Han blir självklart ledsen och jag blir arg på mig för att jag är ledsen över att lämna staden jag trivs i och mår bra i och där jag har mina vänner. Klart jag blir glad över blommorna och chokladen. Det är ju så jag vill ha det men inte tror att jag kommer få eftersom sambon inte är sån. Men jag grät över att behöva vara tillbaka. Det hade slagit mig att det var min sista ensamma semester och den kändes för kort! Sista gången som jag kunde umgås med mina vänner ensam utan en bebis hängandes i tutten. Och jag insåg att jag skulle gå hemma fortsättningsvis också.
Sen blev det en diskussion på kvällen om semester- kontra föräldradagar. Sambon funderade på att ta ut föräldradagar som semester och jag frågade om det var för hans egna semester vilket han inte ansåg spelade någon roll. Försökte förklara att föräldraledighet tar man när man är med sin familj. När han tar föräldraledigt förväntar jag mig avlastning! Det blev irriterat och sen lugnade det sig och vi bestämde oss för att mysa ihop.
I morse körde jag Sambon till jobbet eftersom jag ska ha bilen idag. När jag kom hem igen hittade jag den där "perfekta platsen" på gatan. Platsen alla vill ha men som alltid är upptagen. Så jag ställde mig där och hann bara stänga av motorn innan det kom en sopbil. Ut kommer en gubbe och hämtar kärlen, medan jag går ut ur bilen för att ta ut hunden ur bilen så börjar han skälla ut mig för att jag står ivägen för deras arbete. Frågade då om han menar att jag ska anpassa min parkering efter deras jobb och då svarar han ja?! För min del så anser jag att de då kan anpassa sina sophämtningstider till en dagen under veckan då det är städdag och ingen bil får stå på gatan! Jag funderar allvarligt på att ringa företaget och klaga för jag tycker inte att det var trevligt gjort alls..! Nog för att han har ett arbete med lite kundkontakt och kanske hade han en bad day men yrkesproffesionalitet, är det enbart något vi som arbetar inom vård, omsorg och skola ska tillämpa? Nej, in med honom i en källare där han får måla prickar på dominobrickor!!!
En helg ihop.
Åkte till gamla hemstaden i torsdags. Umgåtts med vänner och tagit det lugnt med hunden och kompisens hund. Sen kom sambon ner i fredags eftersom vi skulle åka till SPA på lördagen. Vi åkte iväg på lördagen och först lämnade vi hunden hos en annan kompis för att sen dra oss till SPA. Vi fick låna kompisens bil. Väl på spa checkade vi in och tog sedan en promenad och åt lunch. På rummet fanns frukt- och chokladfat (självklart hade jag beställt det) och det tryckte vi i oss när vi kände att maten lagt sig.
Vi vilade en stund och skulle sen kolla om det fanns plats på yogan men alla pass under vår vistelse var bokade vilket gjorde att jag, naturligtvis, grät. För mig var det så självklart att träna när vi kom. Jag kan inte göra allt men jag ville göra något eftersom jag redan är begränsad när det kommer till behandlingar (får inte ta vissa behandlingar pga. graviditeten). Sambon tröstade. Sen gick vi ner för att se om det fanns någon restplats på det extrainsatta (men fullbokade) passet. Där stod två damer och sa att det skulle gå tidigare från yogan för att gå på QiGongen. Instruktören sa att de fick välja pass för att det är inte okej att gå under ett yoga-pass. Damerna tyckte att det inte skulle märkas men under ett hathayogapass lär man märka det (avslappningsyoga). Skulle de först ställa en klocka och sen öppna dörren..? De dividerade lite och sa att de aldrig gjort qigong och ville nog testa det, då sa jag att vi tar deras platser och sträckte mig efter deras yogamattor och filtar. Så fick vi plats på yogan. Nu upptäckte jag hur begränsad man är med en mage. Vanligtvis är jag kort i muskler och har svårt att göra vissa rörelser men nu var det katastrofalt, böja sig fram och nudda golvet? HAHAHA, inte en chans! Vila på rygg? Ja, en stund...men sen ligger en bebis över lungorna och man kan inte andas. Men det var skönt att få röra sig. Sa till sambon att jag nog skulle få sota för att röra mig så mycket men jag prioriterade en dag av lättnad och glädje.
Vi tog oss en tur ner i badet där det fanns havsvattenbad, kallvatten, bubbelpool och sötvattenpool samt tre olika bastu. Vi bastade mest i ångbastun vilket var underbart! Vissa säger att man inte ska basta under graviditeten men min barnmorska säger att vi känner när det blir för varmt. Jag litar på henne. Skönt var det.
Middagen var god, såklart. Maten på det stället tycker jag är underbar! Tyvärr hade de en maträtt som jag jättegärna ville ha men inte kunde äta eftersom man som gravid ska undvika mögelostar... Men den andra maten var god! det var buffé så det fanns massor av gott. Natten var tung, det gjorde ont i fogarna och jag sov inte bra. Men jag visste ju att det skulle vara så med tanke på hur jag hade agerat under dagen. Vid fem gav jag upp och när sambon vaknade låg vi och pratade en stund. Sen somnade vi om en stund. Frukost...hotellfrukost är bland det bästa jag vet. SPA-frukost är gudomligt!
Jag gjorde en ögonbrynsplockning på SPA:t och sen checkade vi ut och tog en promenad i det fina vädret. Sen åkte vi tillbaka mot kompisen som fyllde år igår (söndag). Vi gav henne en chokladprovning i vår hemstad vilket gör att hon får komma bort från det som nu är tufft för henne och få lite perspektiv på livet.
Nu ska jag försöka fånga dagen. Denna helg var verkligen vad vi behövde i vår relation och jag hoppas på fler såna tillfällen då vi tar oss en helg ihop.
Vi vilade en stund och skulle sen kolla om det fanns plats på yogan men alla pass under vår vistelse var bokade vilket gjorde att jag, naturligtvis, grät. För mig var det så självklart att träna när vi kom. Jag kan inte göra allt men jag ville göra något eftersom jag redan är begränsad när det kommer till behandlingar (får inte ta vissa behandlingar pga. graviditeten). Sambon tröstade. Sen gick vi ner för att se om det fanns någon restplats på det extrainsatta (men fullbokade) passet. Där stod två damer och sa att det skulle gå tidigare från yogan för att gå på QiGongen. Instruktören sa att de fick välja pass för att det är inte okej att gå under ett yoga-pass. Damerna tyckte att det inte skulle märkas men under ett hathayogapass lär man märka det (avslappningsyoga). Skulle de först ställa en klocka och sen öppna dörren..? De dividerade lite och sa att de aldrig gjort qigong och ville nog testa det, då sa jag att vi tar deras platser och sträckte mig efter deras yogamattor och filtar. Så fick vi plats på yogan. Nu upptäckte jag hur begränsad man är med en mage. Vanligtvis är jag kort i muskler och har svårt att göra vissa rörelser men nu var det katastrofalt, böja sig fram och nudda golvet? HAHAHA, inte en chans! Vila på rygg? Ja, en stund...men sen ligger en bebis över lungorna och man kan inte andas. Men det var skönt att få röra sig. Sa till sambon att jag nog skulle få sota för att röra mig så mycket men jag prioriterade en dag av lättnad och glädje.
Vi tog oss en tur ner i badet där det fanns havsvattenbad, kallvatten, bubbelpool och sötvattenpool samt tre olika bastu. Vi bastade mest i ångbastun vilket var underbart! Vissa säger att man inte ska basta under graviditeten men min barnmorska säger att vi känner när det blir för varmt. Jag litar på henne. Skönt var det.
Middagen var god, såklart. Maten på det stället tycker jag är underbar! Tyvärr hade de en maträtt som jag jättegärna ville ha men inte kunde äta eftersom man som gravid ska undvika mögelostar... Men den andra maten var god! det var buffé så det fanns massor av gott. Natten var tung, det gjorde ont i fogarna och jag sov inte bra. Men jag visste ju att det skulle vara så med tanke på hur jag hade agerat under dagen. Vid fem gav jag upp och när sambon vaknade låg vi och pratade en stund. Sen somnade vi om en stund. Frukost...hotellfrukost är bland det bästa jag vet. SPA-frukost är gudomligt!
Jag gjorde en ögonbrynsplockning på SPA:t och sen checkade vi ut och tog en promenad i det fina vädret. Sen åkte vi tillbaka mot kompisen som fyllde år igår (söndag). Vi gav henne en chokladprovning i vår hemstad vilket gör att hon får komma bort från det som nu är tufft för henne och få lite perspektiv på livet.
Nu ska jag försöka fånga dagen. Denna helg var verkligen vad vi behövde i vår relation och jag hoppas på fler såna tillfällen då vi tar oss en helg ihop.
Jag vet inte.
Det var en sådan himla bra dag så jag hade inget negativt att säga om den. Sen kom vi hem och jag ställde frågan som BM ville att vi skulle ta upp i relationen;
Hur ser din drömförlossning ut?
Jag vet inte
Vad förväntar du dig av förlossningen?
Jag vet inte
Vad har du för tankar om förlossningen?
Jag vet inte, det känns som om jag egentligen är onödig eftersom allt handlar om kvinnan/dig
Nu är det jag som inte vet hur jag fortsätter konversationen utan att känna mig sårad och ledsen. Efter en del gnäll och skäll och sådant som jag egentligen ville undvika men kände mig för kränkt för att klara av att hålla inne så frågade han om jag var sur. Nej, jag är ledsen. Svarade jag kort. Varför? Jo, för att jag trodde att jag skulle ha ett stöd under förlossningen men det stöd jag skulle ha verkar ju inte förstå meningen med att vara stöd..? Förstår inte hur viktigt det är...
Förstår du inte att jag känner mig ledsen?
...jo, men jag hade inte känt samma sak
Nu poängterade jag att han då inte var full av hormoner och om han var i samma situation så skulle han nog tamitusan känna mer åt det hållet än något annat! Måltiden blev ju inte lyckad direkt. Tjafs. Bråk. Gräl. Jag är så trött på detta. Det som håller mig kvar är rädsla. Egentligen är jag rädd för att jag håller mig kvar. Att det är dumt att jag håller mig kvar. Att jag kanske skadar mig själv mer än nödvändigt genom att hålla mig kvar. Jag ser inte hur han försöker? Jag önskar att vi kunde kommunicera men jag är trött på tystnad och "jag vet inte". Jag har jobbat i många år med funktionshindrade men aldrig med någon som inte vet. Inte bryr sig. Släpper saker innan det ens är diskuterat... ALDRIG. Vad är detta? Vi träffades, pratade och pratade och pratade. Bodde på distans så vi pratade massor. Nu står jag här. Inte en själ att träffa och prata med.
Vill du ens vara med på förlossningen?
Ja
Varför?
... för det är mitt barn också!
När jag påstår att jag då kan behöva ha med någon mer på förlossningen som kan vara stöd för MIG så är han oförsående. Klart han ska vara mitt stöd.
Vad ska du göra på förlossningen?
Vara ett stöd som du vill ha..?
Hur ska du veta vilket stöd jag vill ha?
Du får väl säga vad du vill ha för stöd?
Jag tycker jag sagt vilket stöd jag vill ha. Och jag anser att han har ett ansvar att fråga också! Det är inte självklart att han ska vara med på förlossningen... Och jag funderar på om det ens är självklart att jag kan räkna med honom i hushållet? Hunden fäller och jag har rengjort golvet varannan dag. Egentligen behövs det varje dag men jag har annat att göra, skola till exempel. Har han gjort något åt golvet? Nej. Jag gör fika till föräldragruppsträffarna. Jag ordnar för middagen (ett undantag denna vecka, morgonen efter ett tjafs så förberedde han genom att ta ut från frysen), jag gör matlådor så att det finns tillräckligt. Jag jag jag! Jaa, han tar kvällspromenaden med hunden men jag tar morgonen och mitt på dagen. "Du är ju ändå hemma". Mina studier då? Om jag får ta en paus för att ta ut hunden kan han väl likväl göra det på sin rast?! Han lever ett jävla lyxliv och jag har sagt till honom att jag är trött på att vara som en morsa! Såhär var det inte i början..? Vad hände? Kan det bli bra eller ska jag ge upp?
Hur ser din drömförlossning ut?
Jag vet inte
Vad förväntar du dig av förlossningen?
Jag vet inte
Vad har du för tankar om förlossningen?
Jag vet inte, det känns som om jag egentligen är onödig eftersom allt handlar om kvinnan/dig
Nu är det jag som inte vet hur jag fortsätter konversationen utan att känna mig sårad och ledsen. Efter en del gnäll och skäll och sådant som jag egentligen ville undvika men kände mig för kränkt för att klara av att hålla inne så frågade han om jag var sur. Nej, jag är ledsen. Svarade jag kort. Varför? Jo, för att jag trodde att jag skulle ha ett stöd under förlossningen men det stöd jag skulle ha verkar ju inte förstå meningen med att vara stöd..? Förstår inte hur viktigt det är...
Förstår du inte att jag känner mig ledsen?
...jo, men jag hade inte känt samma sak
Nu poängterade jag att han då inte var full av hormoner och om han var i samma situation så skulle han nog tamitusan känna mer åt det hållet än något annat! Måltiden blev ju inte lyckad direkt. Tjafs. Bråk. Gräl. Jag är så trött på detta. Det som håller mig kvar är rädsla. Egentligen är jag rädd för att jag håller mig kvar. Att det är dumt att jag håller mig kvar. Att jag kanske skadar mig själv mer än nödvändigt genom att hålla mig kvar. Jag ser inte hur han försöker? Jag önskar att vi kunde kommunicera men jag är trött på tystnad och "jag vet inte". Jag har jobbat i många år med funktionshindrade men aldrig med någon som inte vet. Inte bryr sig. Släpper saker innan det ens är diskuterat... ALDRIG. Vad är detta? Vi träffades, pratade och pratade och pratade. Bodde på distans så vi pratade massor. Nu står jag här. Inte en själ att träffa och prata med.
Vill du ens vara med på förlossningen?
Ja
Varför?
... för det är mitt barn också!
När jag påstår att jag då kan behöva ha med någon mer på förlossningen som kan vara stöd för MIG så är han oförsående. Klart han ska vara mitt stöd.
Vad ska du göra på förlossningen?
Vara ett stöd som du vill ha..?
Hur ska du veta vilket stöd jag vill ha?
Du får väl säga vad du vill ha för stöd?
Jag tycker jag sagt vilket stöd jag vill ha. Och jag anser att han har ett ansvar att fråga också! Det är inte självklart att han ska vara med på förlossningen... Och jag funderar på om det ens är självklart att jag kan räkna med honom i hushållet? Hunden fäller och jag har rengjort golvet varannan dag. Egentligen behövs det varje dag men jag har annat att göra, skola till exempel. Har han gjort något åt golvet? Nej. Jag gör fika till föräldragruppsträffarna. Jag ordnar för middagen (ett undantag denna vecka, morgonen efter ett tjafs så förberedde han genom att ta ut från frysen), jag gör matlådor så att det finns tillräckligt. Jag jag jag! Jaa, han tar kvällspromenaden med hunden men jag tar morgonen och mitt på dagen. "Du är ju ändå hemma". Mina studier då? Om jag får ta en paus för att ta ut hunden kan han väl likväl göra det på sin rast?! Han lever ett jävla lyxliv och jag har sagt till honom att jag är trött på att vara som en morsa! Såhär var det inte i början..? Vad hände? Kan det bli bra eller ska jag ge upp?
Väntan och tankar.
Jag minns när man satt och räknade veckor för att komma förbi 12-veckorsgränsen. Sen satt man och väntade på rörelser i magen. När man kände rörelserna väntade man på de veckor då de flesta barn överlever. Nu sitter man här. Känner rörelser varje dag. De flesta barn överlever om förlossningen skulle starta. Missfallsrisken är kraftigt minskad. Nu är tanken att jag ska sitta och vänta på att bebisen ska komma. Men jag känner mig lugn. Bebisen får gärna vänta till datumet den är beräknad.
Igår träffade jag grannen i trappen, berättade att vi skulle åka iväg i helgen och hon frågade om jag verkligen vågade åka nu när jag är så långt gången. Det kändes tråkigt. Det är 7 veckor kvar till BF och normalt säger man +/- 2 veckor. Jag vill inte tro att bebisen ska bli tidigare än normalt. Och ifall det skulle bli så innebär det att jag får ta ett annat sjukhus och föda på, jag kan inte förvänta mig det dock..! Träffade även grannen när jag varit och lämnat tvätten, då kom hon in med sin barnvagn i trappen. För att lämna barnvagnen måste hon gå ner en halvtrappa och jag erbjöd mig att hjälpa till. Först sa hon lättat "ja, tack" och sen sa hon "...eller, nej. Jag klarar det själv" och bad mig flytta på sig så hon fick köra ner vagnen steg för steg i spiraltrappan. Jag kände plötsligt en stor förståelse för hur vissa funktionshindrade känner sig. Jag kan hjälpa med en vagn. Ja, jag har ont ibland men psykiskt så måste jag få göra saker för att inte känna mig onödig.
Positivt är iaf att jag fårr beviljat fullt studiestöd fram till BF. Fick beslutet idag. Tidigare fick jag ju gå ner i tid pga. sjukskrivningen men nu är det alltså löst.
Igår träffade jag grannen i trappen, berättade att vi skulle åka iväg i helgen och hon frågade om jag verkligen vågade åka nu när jag är så långt gången. Det kändes tråkigt. Det är 7 veckor kvar till BF och normalt säger man +/- 2 veckor. Jag vill inte tro att bebisen ska bli tidigare än normalt. Och ifall det skulle bli så innebär det att jag får ta ett annat sjukhus och föda på, jag kan inte förvänta mig det dock..! Träffade även grannen när jag varit och lämnat tvätten, då kom hon in med sin barnvagn i trappen. För att lämna barnvagnen måste hon gå ner en halvtrappa och jag erbjöd mig att hjälpa till. Först sa hon lättat "ja, tack" och sen sa hon "...eller, nej. Jag klarar det själv" och bad mig flytta på sig så hon fick köra ner vagnen steg för steg i spiraltrappan. Jag kände plötsligt en stor förståelse för hur vissa funktionshindrade känner sig. Jag kan hjälpa med en vagn. Ja, jag har ont ibland men psykiskt så måste jag få göra saker för att inte känna mig onödig.
Positivt är iaf att jag fårr beviljat fullt studiestöd fram till BF. Fick beslutet idag. Tidigare fick jag ju gå ner i tid pga. sjukskrivningen men nu är det alltså löst.
Denna värld...
Denna värld är som den är när den inte blev som den skulle. Min skola likaså. Fick ett mail från läraren i första kursen för terminen; komplettering och hon var bitter! Läst uppgiften för fler personer och ingen av dem ser riktigt hur hon menar utan att specificera. Jag kan ta en komplettering, det är skolans sunkiga sätt att agera jag ogillar. Det är så otroligt olika i kurserna. Hon tyckte inte om mitt sätt att skriva arbeten på. Fick också mail från en annan lärare i sista kursen (läser bara två kurser denna terminen) och hon skrev att det var en fröjd att läsa mina arbeten och såg fram emot nästa arbete..? Något är konstigt eftersom jag faktiskt skrivit på samma sätt och svarat på frågorna som står i beskrivningen. Ja, man skulle ju önska att de var lite mer...eniga om hur skolan skulle skötas och arbetena skulle skrivas... det har varit problem sen jag startade skolan förra året men nu orkar jag inte lägga energi på ruttna lärare längre. Går kompletteringen igenom så är det bara kursen med läraren som gillade mitt arbete kvar. Två teman ska in innan jag är klar med utbildningen! Önska önska önska!
Ännu en sak...
Det är mycket att tänka på när man blir gravid. Man är beredd på illamående, trötthet och ökad kroppsbelastning och sådana åkommor som kan komma. De har man nästan räknat med. Vad man inte är beredd på är all tid som går åt till sånt man inte förstår ett skvatt av!
Ett vanligt upplägg är att man;
1. Har ett möte i v. 5-8 som kallas för hälsosamtal. På hälsosamtalet berättar en barnmorska hur viktigt det är att sluta röka, äta nyttigt och motionera. BM ställer hälsofrågor, ger millioner blanketter om kost, rökning, motion och sånt under graviditet och säger sen att de inte gör något förrän inskrivningssamtalet.
2. Inskrivningssamtalet är i v. 10-12, den tiden i graviditeten då de flesta missfall redan ägt rum. Nu tar man blodprov, kollar blodvärden och blodgrupp, urinprov, vikt och blodtryck. Nu får man en bok som man förväntas läsa.
3. Ultraljud. Sker mellan v. 16-20 och vanligtvis i v. 18 med lokala skillnader i vad som är vanligast.
4. I vecka 20 är det en mammaträff/mammasamtal. Vissa har den i grupp och andra som ett vanligt BM-besök. Förvänta er inget givande samtal där man diskuterar fram och tillbaka om det är i grupp. Det är ett informationstillfälle!
5. Nu börjar man mäta magen! Måttet kallas för SF-mått, nya blodprov tas och man lyssnar på bebisens hjärtljud och tar blodtryck. Du får ett moderskapsintyg som ska skickas in till försäkringskassan (så fort som möjligt, de är inte snabba!)
6. Nu brukar föräldragruppen börja! Vissa har ett långt möte, vissa har en kväll i veckan i några veckor. Det skiljer sig. Min uppfattning och upplevelse är att detta är mer givande eftersom man här har möjlighet att påverka innehållet. Det blir inte upprepning av det man läst om utan fokus på era frågor. Här brukar pappan bli mer delaktig och förstå allvaret. Bli inte förvånad om pappan plötsligt förstår att ni snart ska få barn och du sitter och tänker att det är långt kvar...
7. V. 29. Man fortsätter mäta magen, ta blodtryck, blodprov och lyssnar på hjärtat.
8. Nu börjar det roliga. Barnmorskebesök varannan vecka. Man mäter blodtryck, känner hur barnets huvud ligger, lyssnar på hjärtat ibland tar man blodprov man mäter magen. Vid denna tidpunkt kan du knappt andas eftersom barnet trycker på lungorna. Nu är det dags att kolla upp lite huruvida du är sambo eller gift eller inget av dem. Som gift kan du släppa tankarna på vem pappan är, annars kan det vara skönt att ha gjort faderskapsbekräftelsen innan bebisen är född. Annars går man och gör det efter födseln.
Kanske vill du utöver detta gå någon form av träning? Kolla upp det tidigt. Exempelvis gravidyoga eller vattengympa. Vissa kan träna som vanligt genom hela graviditeten. Går du på Qigong eller yoga så kolla upp vad du ska undvika för rörelser. Vill du att din partner ska vara med på BM-besöken? Boka så många tider som möjligt i god tid! En annan sak är gravidförsäkring. Kolla upp det runt v. 10. Alla försäkringar täcker olika och har olika krav men det är värt att kolla upp! Gratis eller en försäkring som kostar? Vad ska den täcka? Jag valde folksam som täcker från v. 10 eftersom jag var så rädd för missfall. Kolla på barnförsäkringar och teckna en redan på BB, så fort som möjligt!
Bra att tänka på; Någonstans i mitten, när du har mest ork. Kolla på vagn, bilbarnstol och dyligt. Kolla noga och tänk på vad du behöver. Lite kläder att ha till BB och första tiden kan vara roligt också. När är beräknat förlossningsdatum? Vad är det för väder då? Tänk på att mode inte alltid är att föredra. Anpassa sakerna till din livssituation. Har du hund som behöver mycket promenad är det kanske inte praktiskt med roterbara hjul på vagnen (kan vara krångligt i skogen). Ska du ha en ren liggvagn eller en ligg- och sittvagn? Ska du ha en lift till? Alla begrepp förstår du när du tittar i affärerna och frågar.
Det är mycket begrepp och saker som ska göras under en graviditet. Man lär sig begreppen och man inser snart att man kan äta allt med måtta och inte behöver oroa sig (fast du kommer oroa dig i resten av ditt liv från plusset). Läs bara saker med pålitliga källor. Det skrivs mycket skit på internet! Fråga din barnmorska. Fråga, fråga, fråga!
En sak till; Graviditeten är inte rolig. För de aldra flesta är det fysiskt jobbigt men även utan fysiska besvär kan den vara psykiskt jobbig. Det är ytterst få som har den där perfekta graviditeten som det pratas om i tidningar och de man ser på stan.
Mitt bästa tips; Glöm inte er relation. Kanske vill du inte ha sex, din partner vill inte ha sex, du kanske känner obehag vid beröring på magen, av att ligga på något speciellt sätt och er relation förändras. Prata med varandra (ja, du kommer skälla ut partnern flera gånger om! och partnern kommer lessna flera gånger om) Ni kommer önska att ni gjorde abort. Ni kommer sakna ert liv. Men försök prata med varandra. Framtid. Visioner. Uppfostan. Allt som kan föra er närmare varandra. Prata. Och om det är jobbigt, ta tag i det i tid! Vänta inte.
Ett vanligt upplägg är att man;
1. Har ett möte i v. 5-8 som kallas för hälsosamtal. På hälsosamtalet berättar en barnmorska hur viktigt det är att sluta röka, äta nyttigt och motionera. BM ställer hälsofrågor, ger millioner blanketter om kost, rökning, motion och sånt under graviditet och säger sen att de inte gör något förrän inskrivningssamtalet.
2. Inskrivningssamtalet är i v. 10-12, den tiden i graviditeten då de flesta missfall redan ägt rum. Nu tar man blodprov, kollar blodvärden och blodgrupp, urinprov, vikt och blodtryck. Nu får man en bok som man förväntas läsa.
3. Ultraljud. Sker mellan v. 16-20 och vanligtvis i v. 18 med lokala skillnader i vad som är vanligast.
4. I vecka 20 är det en mammaträff/mammasamtal. Vissa har den i grupp och andra som ett vanligt BM-besök. Förvänta er inget givande samtal där man diskuterar fram och tillbaka om det är i grupp. Det är ett informationstillfälle!
5. Nu börjar man mäta magen! Måttet kallas för SF-mått, nya blodprov tas och man lyssnar på bebisens hjärtljud och tar blodtryck. Du får ett moderskapsintyg som ska skickas in till försäkringskassan (så fort som möjligt, de är inte snabba!)
6. Nu brukar föräldragruppen börja! Vissa har ett långt möte, vissa har en kväll i veckan i några veckor. Det skiljer sig. Min uppfattning och upplevelse är att detta är mer givande eftersom man här har möjlighet att påverka innehållet. Det blir inte upprepning av det man läst om utan fokus på era frågor. Här brukar pappan bli mer delaktig och förstå allvaret. Bli inte förvånad om pappan plötsligt förstår att ni snart ska få barn och du sitter och tänker att det är långt kvar...
7. V. 29. Man fortsätter mäta magen, ta blodtryck, blodprov och lyssnar på hjärtat.
8. Nu börjar det roliga. Barnmorskebesök varannan vecka. Man mäter blodtryck, känner hur barnets huvud ligger, lyssnar på hjärtat ibland tar man blodprov man mäter magen. Vid denna tidpunkt kan du knappt andas eftersom barnet trycker på lungorna. Nu är det dags att kolla upp lite huruvida du är sambo eller gift eller inget av dem. Som gift kan du släppa tankarna på vem pappan är, annars kan det vara skönt att ha gjort faderskapsbekräftelsen innan bebisen är född. Annars går man och gör det efter födseln.
Kanske vill du utöver detta gå någon form av träning? Kolla upp det tidigt. Exempelvis gravidyoga eller vattengympa. Vissa kan träna som vanligt genom hela graviditeten. Går du på Qigong eller yoga så kolla upp vad du ska undvika för rörelser. Vill du att din partner ska vara med på BM-besöken? Boka så många tider som möjligt i god tid! En annan sak är gravidförsäkring. Kolla upp det runt v. 10. Alla försäkringar täcker olika och har olika krav men det är värt att kolla upp! Gratis eller en försäkring som kostar? Vad ska den täcka? Jag valde folksam som täcker från v. 10 eftersom jag var så rädd för missfall. Kolla på barnförsäkringar och teckna en redan på BB, så fort som möjligt!
Bra att tänka på; Någonstans i mitten, när du har mest ork. Kolla på vagn, bilbarnstol och dyligt. Kolla noga och tänk på vad du behöver. Lite kläder att ha till BB och första tiden kan vara roligt också. När är beräknat förlossningsdatum? Vad är det för väder då? Tänk på att mode inte alltid är att föredra. Anpassa sakerna till din livssituation. Har du hund som behöver mycket promenad är det kanske inte praktiskt med roterbara hjul på vagnen (kan vara krångligt i skogen). Ska du ha en ren liggvagn eller en ligg- och sittvagn? Ska du ha en lift till? Alla begrepp förstår du när du tittar i affärerna och frågar.
Det är mycket begrepp och saker som ska göras under en graviditet. Man lär sig begreppen och man inser snart att man kan äta allt med måtta och inte behöver oroa sig (fast du kommer oroa dig i resten av ditt liv från plusset). Läs bara saker med pålitliga källor. Det skrivs mycket skit på internet! Fråga din barnmorska. Fråga, fråga, fråga!
En sak till; Graviditeten är inte rolig. För de aldra flesta är det fysiskt jobbigt men även utan fysiska besvär kan den vara psykiskt jobbig. Det är ytterst få som har den där perfekta graviditeten som det pratas om i tidningar och de man ser på stan.
Mitt bästa tips; Glöm inte er relation. Kanske vill du inte ha sex, din partner vill inte ha sex, du kanske känner obehag vid beröring på magen, av att ligga på något speciellt sätt och er relation förändras. Prata med varandra (ja, du kommer skälla ut partnern flera gånger om! och partnern kommer lessna flera gånger om) Ni kommer önska att ni gjorde abort. Ni kommer sakna ert liv. Men försök prata med varandra. Framtid. Visioner. Uppfostan. Allt som kan föra er närmare varandra. Prata. Och om det är jobbigt, ta tag i det i tid! Vänta inte.
Bara funka.
En tuff helg med mycket tjafs. Gråt och annat jobbigt. Jag tror vi löst det mesta nu men det känns tungt. Reagerar på samma saker som förut men det blir så mycket starkare. I lördags trodde jag faktiskt att vi inte skulle leva ihop ens vid förlossningen. Vi hade bråkat konstant i nästan ett dygn, sov inte ihop eller så. Att det uppstod andra problem i familjen under samma tidpunkt gjorde att det kapitulerade. Vi har haft problem ett tag och snart är det dags för familjeterapi/parrådgivning vad det nu heter. Det jobbigaste har varit att det tog tid innan tid bokades och när vi väl bokade tid fick vi en tid först tre veckor senare. Den krockade med vår resa och vi fick boka om den till en vecka senare. Nu börjar man känna att det närmar sig. Det blir många tjafs. Dagarna blir längre och tjafsen allt jobbigare.
Det blir inte så mycket bloggande längre eftersom blogg.se inte funkar så bra med android. Antar att man ska ha någon app men det orkar jag inte med. Skulle vara bekvämare om det bara funkade. Liksom allt annat.
Trots allt som sker under graviditeten så vill jag ha fler barn. Jag kan inte riktigt tänka mig ett barn ens nu. Alla i gruppen jag är med i pratar om skräck och längtan efter förlossningen och längtan efter bebisarna. Jag längtar fortfarande efter en graviditet. En stor mage och den där glädjen. Jag är inte rädd för förlossningen men den känns avlägsen, inte på riktigt. Det kommer väl sen men om två månader ska vi vara föräldrar och har kanske varit det ett par veckor. Om tre månader ska vi flytta. Flytten känns mer verklig än graviditeten.
Det blir inte så mycket bloggande längre eftersom blogg.se inte funkar så bra med android. Antar att man ska ha någon app men det orkar jag inte med. Skulle vara bekvämare om det bara funkade. Liksom allt annat.
Trots allt som sker under graviditeten så vill jag ha fler barn. Jag kan inte riktigt tänka mig ett barn ens nu. Alla i gruppen jag är med i pratar om skräck och längtan efter förlossningen och längtan efter bebisarna. Jag längtar fortfarande efter en graviditet. En stor mage och den där glädjen. Jag är inte rädd för förlossningen men den känns avlägsen, inte på riktigt. Det kommer väl sen men om två månader ska vi vara föräldrar och har kanske varit det ett par veckor. Om tre månader ska vi flytta. Flytten känns mer verklig än graviditeten.
Lyckohormon?
Ni vet när man vill göra saker bra men allt man gör bara förvärrar situationen? Där är jag idag. Jag behöver en kram. En riktig kram. En sån som hjälper till att ge lyckohormon. Jag vill ha beröring. Massage. Men jag är utan. Istället drömmer jag om att få skada mig själv så jag slipper se all skada jag gör. Jag vill inte skada mig själv, har hållt uppe i över sju år. Men dagar som denna vill jag bara låsa in mig på toaletten och få hela armarna och benen att blöda. Jag stoppade mig idag. Låste in mig på toaletten men klarade det inte. Det är läskigt att det beteendet ligger så "nära" till hands. Det är ju så länge sen jag gjorde det sist. Jag avskyr mig själv som ens tänker tanken. I torsdags sa jag till BM att det var bättre än när vi skickade remissen till psyk men inte hade jag trott att denna dag/natt skulle komma. Bråk och tjafs. Orkar inte gå in på detaljer.
Positivt?
Om jag börjar med det som varit motgångar så handlar det mycket om attityd från skolan. Det märks att vissa lärare är obekväma i studieformen och deras svar blir tråkiga och kortfattade, i många fall verkar de irriterade. Igår fick jag ett mail från läraren;
Hej!
Du har skickat ett arbete i annan kurs. (*kursnamn*) Tänk på att alltid döpa filerna.
Mvh
*lärarens namn*
Och jag funderade på om hon överhuvudtaget har överseende med att man gör misstag ibland (jag mailade tillbaka och skrev om den mänskliga faktorn och att jag visst har koll! Jädrans hormoner som gör att jag måste säga ifrån). Det känns snarare som om hon tagit för givet att jag slarvat eftersom hon säger att jag ska döpa filerna. På min dator finns en mapp som heter "omvårdnad" i den mappen finns en mapp/kurs och de heter precis det kurserna heter. I de mapparna finns studiehandledning och alla arbeten som heter "Tema 1" "Tema 2" osv. Visst är det så att hon inte kan veta det men jag får känslan av att hon tar för givet att jag inte har koll. Såhär har det varit från början på denna skola. Rörigt. Jag funderade på att köra stenhårt och bli klar med studierna snabbt i början men motivationen tröt eftersom bemötandet från vissa lärare var hemskt! I höstas tog det en lärare sex veckor att godkänna ett arbete. Läraren har uttryckt att hon inte vill att jag skickar in arbeten förrän hon rättat det hon fått (blev irriterad på henne i första kursen på utbildningen och skickade in alla arbeten över en helg). Sex veckor är mer än själva kursen ska ta och jag tycker det är oacceptabelt! Men skolan är sådan. Flexibla studier kallas det. Man kan läsa vart man vill (på campus/skolan eller hemma/distans) och vilken takt man vill. Jag läste en termin på sex veckor förra terminen. Inte helt fy skam. Nu är det en kurs kvar. Motivationen tryter lite. Ämnet är ett av de två mest intressanta i utbildningen men det är ju långt kvar tills det ska vara inne (23 april slutar terminen).
En annan sak är mamma som ringde igår och pratade om visning av morfar. Aldrig att jag vill se en död person frivilligt! Jag vill inte. "Han såg så fridfull ut" sa mamma men jag vill inte minnas min morfar död. Jag vill minnas honom som pigg och vaken, glad och skojfrisk. Inte död. Precis som med farmor. Jag minns bara hennes klämkäcka attityd och att hon aldrig lät någon smärta eller liknande stoppa henne. Hon hade ont, det vet jag, men hon vägrade låta det stoppa henne.
Åkte förbi jobbet igår för att lämna intyget. Åkte direkt till jobbet från BM för att lämna det personligen och då fick jag skäll för att jag inte hade med mig alla kläder och dyligt. Hade sambon med mig för OM hon säger något i efterhand så är han ett vittne. Hon har sagt att lönen ska komma och att det inte är en uppsägning osv. Märktes tydligt att hon ogillade situationen som blivit. Tyvärr kan jag inte göra vridrörelsen i bilen och lyften som arbetet innebär och det tynger även mig. En aktiv tjej som alltid kunnat göra allt, precis som farmor har krämpor aldrig hindrat mig men foglossningar är annorlunda.
Det var den tråkiga biten.
Igår var det besök hos barnmorskan och bebis ökade kurvan. Skönt! Första mätningen låg den strax under mittenkurvan, andra gången låg den strax över understa kurvan och det började diskuteras TUL (tillväxtuldraljud), igår låg den mellan sina tidigare mätningar. Skönt! hjärtslagen låg lite lägre än tidigare men inom det normala. Liksom för oss så skiljer sig hjärtljuden i viloläge och aktivt läge för bebisarna. Ska man tro på gamla listor om kön så blir det en pojke baserat på hjärtljuden. Jag tror jag ställer in mig på en pojke. Huvudet var neråt. BM sa ingenting om fixering eller ruckbart läge så det är bara neråt. Skönt att veta.
Begravning.
Igår fick jag veta att begravningen är den 28:e. Just den dagen är jag inte ens i stan utan kommer under eftermiddagen. Vem kom på att ha en begravning en tisdag kl 10.30?! Vi har släkt som inte bor i Sverige och det är inte "bara" en dag som försvinner då. Jag blir så arg och frustrerad! Så vet jag hur besviken min mamma kommer låta. Jag avskyr när hon låter besviken och jag har så svårt att inte bli arg då. Det känns som om hon får igenom det hon vill genom att agera så som hon gör. Visst handlar det om hennes pappa nu men jag kan höra hennes suckande och "jaha...aa....mm...jaja..." följt av ett tungt andetag/en stor suck och sen "..det är inte mycket att göra åt..." och en suck till... Varför en dag som jag inte är hemma? Varför en dag då jag inte kan ha min sambo med? Som sambo får man ju inte ta ledigt för nära anhörigs död/begravning så ska det bli semester..?
Sorg.
Irritation.
Ilska.
Allt detta kan inte vara så bra för bebisen. Mycket stress och dåliga känslor.
Sorg.
Irritation.
Ilska.
Allt detta kan inte vara så bra för bebisen. Mycket stress och dåliga känslor.
Planering.
Sambon har en bror. Hans pappa var ensambarn. Längre bak än så vet jag inte men det bådar inte gott om jag vill ha en dotter. Vill så gärna ha bådeoch. På sista tiden har jag nästan kännt att det likväl kan kvitta om det inte blir en tjej. Jag känner inte så men tankarna flyger i huvudet ändå. Sambon och jag låg och pratade om det i helgen. Han känner likadant fast han vill ha en pojke. Det värsta är att vi inte ens bryr oss egentligen. Eller gör vi det? Omedvetet? När jag upptäckte att alla kläder i princip var s.k. pojkkläder blev jag ännu mer nojjig över att det skulle komma en pojke. Vill så gärna att barnet ska få båda sidor. Funderar på om jag hade känt annorlunda om det bara varit s.k. flickkläder. När vi beställde vagnen (som ni minns har den rosa inslag) kände jag nästan för att det kunde bli en pojke så att det verkligen fick kännas som om vi bryter mot könstrenderna. Nu börjar folk gissa på kön i vännerkretsen och alla gissar på flicka. BM råkade till och med säga "hon" när vi var där en gång. Hon rättade sig snabbt och sa typ "oj, eller...sa jag hon?". Vill inte kolla könet för jag skulle bli så besviken på mig själv om jag gjorde det men jag vill inte vänta längre. Oavsett vilket så ska det ju till rosa kläder och tillbehör.
Eftersom flytten äger rum i sommar så längtar jag som bara den efter att få planera färger och sådant i lägenheten. Vill måla om bebisrummet som kommer agera gästrum. Gärna ha lite saker där inne. En gästbädd är nog bra. Skulle gärna se att vi skaffade en säng som fungerade sen när bebis bli "sängstor" men det är ett tag kvar tills dess. Har gärna något rum med en snygg grå vägg men sambon är en latte-kille när det kommer till att välja färg. Jag gillar också latte, men inte i alla rum! Nattduksbord i sovrummet är något mer jag vill ha. Hur ska vi möblera i vardagsrummet? Ska vi renovera köket? Hur omfattande i så fall? Kommer sambon veckopendla? När ska vad göras? När måste sambon planera sin semester? När ska vi ha semester? Vart ska jag gå hos bvc (barnavårdcentral) när vi flyttat?
Eftersom flytten äger rum i sommar så längtar jag som bara den efter att få planera färger och sådant i lägenheten. Vill måla om bebisrummet som kommer agera gästrum. Gärna ha lite saker där inne. En gästbädd är nog bra. Skulle gärna se att vi skaffade en säng som fungerade sen när bebis bli "sängstor" men det är ett tag kvar tills dess. Har gärna något rum med en snygg grå vägg men sambon är en latte-kille när det kommer till att välja färg. Jag gillar också latte, men inte i alla rum! Nattduksbord i sovrummet är något mer jag vill ha. Hur ska vi möblera i vardagsrummet? Ska vi renovera köket? Hur omfattande i så fall? Kommer sambon veckopendla? När ska vad göras? När måste sambon planera sin semester? När ska vi ha semester? Vart ska jag gå hos bvc (barnavårdcentral) när vi flyttat?
10:08
Nio dagar innan hans födelsedag somnade han in. Klockan 10:08. Han slipper lida men det gör ont i mitt hjärta ändå. Jag saknar min morfar och har så gjort ett tag, han har varit dålig så länge men han höll alltid humöret uppe. Så gott han kunde. Nu är han borta.
Fullt ös.
Idag är en dag i glömskans tecken. Jag orkar inte tänka på morfar. Jag orkar inte tänka på motgångarna. Klart att jag tänker på det ändå men jag försöker att inte fokusera för mycket. Vi har haft en riktigt långfrukost då sambon sa att han aldrig skulle äta mer. Han fick havregrynsgröt på fiberhavregryn och sen stekta ägg, stekt korv, bröd, varm choklad yoghurt och flingor (till mig även; vita bönor i tomatsås och champinjoner, te och ingen choklad eller gröt). Vi blev rätt mätta. Sen tog vi oss ut på hundöarna för att hunden skulle få motionerna och där lekte hon riktigt ordentligt med en hund. Mitt mattehjärta smälte eftersom hon endast lekt med hundar tre gånger under mina två år med henne. Alltid små hundar. Väl hemma började vi baka en "Lyxig chokladkaka" gjorde middag (tacos) och en pastagratäng som vi har gjort för att ha som matlådor. Nu har vi ätit, gjort matlådor och väntar på att tårtan ska svalna så vi kan ha lördagsmys.
Har inte orkat med telefon, samtal och sms idag. Det är ändå inte så mycket positivt som sker så jag försöker avskärma mig för att hantera det jag har. Fullt ös är skön avslappning när hjärnan inte behöver mer. Man har liksom inte tid att tänka.
Morfar.
Morfar dör när som helst. Han ligger i koma sen igår och de tror inte han kommer vakna igen. Såg honom idag och önskar att inte en enda person skulle behöva genomgå något sådant. Om det skulle hända mig så snälla, låt mig dö. En liten stund fick jag själv med morfar och då sa jag till honom att det var okej att släppa taget, han har gjort det han kunnat och levt sitt liv. Vi älskar honom ändå. Jag älskar honom. Jag hann säga det innan han dog. När jag kom fälldes en tår från ena ögat. Jag väljer att tro att han blev rörd. Jag är hans första riktiga barnbarn och vet att jag var speciell för honom. Kanske låter det dumt att säga så men varför ska jag neka det? Det får mig att känna mig bättre. Att veta att han tyckte jag var speciell och att vi hade bra minnen. Minnen jag vill ha kvar. Jag vill inte minnas morfar så som jag såg honom idag men det var viktigt att få säga att jag älskar honom.
Mamma är knäckt men jag kan inte vara hennes stöd. Det är inte meningen att jag ska vara det heller. Hon ska vara mitt stöd, inte tvärtom. Lillebror bad om ursäkt för att han var lite off men sa att han höll det inom sig.
Besöket idag har fått mig att inse att jag inte vill arbeta inom äldreomsorgen. Jag vill inte att morfar ska dö men om döden är det som behövs för att han ska slippa lida så får han hellre dö. Om han ska leva vill jag ha tillbaka min morfar. En skojfrisk gubbe som älskade ishockey. Hans skratt var äkta när det lät "höhöhö". Nu säger han ingenting. Ansiktet har sjunkit ihop och hans ögon var bara halvöppna. Han har morfin för smärtan och är inte kontaktbar. Han krampar och är inne i slutskedet. Det är inte mer än rätt att han får somna in, att han får dö. För hans skull. Jag tycker inte att han är värd att lida. Han är värd att ha det bra. Smärtfritt. Så som han lever nu så har han det inte bra. Inte smärtfritt. Han har ont och det gör ont i mitt hjärta. Så om det finns någon rättvisa så önskar jag att min morfar får somna in. Jag hade helst sett att han fick träffa bebis. Tänk att han skulle bli gammelmorfar. Men han orkar inte till april och i vilket fall som helst så är han inte vaken. Han är i koma. Låt gubben få dö och slippa lidandet. Vi lider oavsett om han ligger inför döden eller om han dör.
Jag älskar dig morfar ♥
Mamma är knäckt men jag kan inte vara hennes stöd. Det är inte meningen att jag ska vara det heller. Hon ska vara mitt stöd, inte tvärtom. Lillebror bad om ursäkt för att han var lite off men sa att han höll det inom sig.
Besöket idag har fått mig att inse att jag inte vill arbeta inom äldreomsorgen. Jag vill inte att morfar ska dö men om döden är det som behövs för att han ska slippa lida så får han hellre dö. Om han ska leva vill jag ha tillbaka min morfar. En skojfrisk gubbe som älskade ishockey. Hans skratt var äkta när det lät "höhöhö". Nu säger han ingenting. Ansiktet har sjunkit ihop och hans ögon var bara halvöppna. Han har morfin för smärtan och är inte kontaktbar. Han krampar och är inne i slutskedet. Det är inte mer än rätt att han får somna in, att han får dö. För hans skull. Jag tycker inte att han är värd att lida. Han är värd att ha det bra. Smärtfritt. Så som han lever nu så har han det inte bra. Inte smärtfritt. Han har ont och det gör ont i mitt hjärta. Så om det finns någon rättvisa så önskar jag att min morfar får somna in. Jag hade helst sett att han fick träffa bebis. Tänk att han skulle bli gammelmorfar. Men han orkar inte till april och i vilket fall som helst så är han inte vaken. Han är i koma. Låt gubben få dö och slippa lidandet. Vi lider oavsett om han ligger inför döden eller om han dör.
Jag älskar dig morfar ♥
Hopp som försvann.
Jag hade lite hopp om dagen men fick veta att min mamma inte alls ringde för att prata och låta sur och gnällig. Hon ringde för att berätta att min morfar är på väg bort. De vet inte om han överlever dygnet. Nu är fikan inställd. Jag åker till morfar istället. Jag ville att han skulle se sitt barnbarnsbarn men så blir det troligtvis inte...
Tillskott och bråk.
Jaha, när man trodde att det skulle vända... Arbetsgivaren hör av sig och kräver ett sjukintyg på 100% men nu börjar jag bli så arg att jag inte kan ta mer skit. Kanske är detta gränsen som behövde bli nådd. Nu har jag ringt försäkringskassan som förklarat hur jag ska göra för att sjukskriva mig från arbetet men inte från studierna. Nu ska jag återigen bråka med csn och ringa skolan men först ska jag försöka få tag i kvinnan från kommunal och se hur samtalet tedde sig igår med mitt arbete. Sen blir det ett samtal till läkaren. Och slutligen skolan och csn. Jag är sjukt less på att ha dessa motgångar nu!
Idag skulle ju bli en bra dag..? Jag ska iväg och fika på stan och sen ska jag och sambon se någon match (hans intresse, inte mitt) och inget skulle kunna gå fel. Förmiddagen skulle innebära lite plugg och ett långt bad. Önsketänkande att allt skulle gå smidigt antar jag. Morgonen var bra, en lång mysmorgon med sambon som inte ville gå till jobbet. Imorgon hoppas jag att vi inte sover jättelänge så att vi kan ligga kvar och mysa. Men jag hoppas inte för mycket, troligtvis vill sambon hellre ha en lång sovmorgon. Han är konstant trött numera och jag funderar på om han har brist på D-vitamin. Det är en typisk brist hos svenskar under vinterhalvåret, han har varit trött sen nya jobbet och det var oktober och han är aldrig ute på dagarna utan inne i ett rum som inte har något ljus vilket innebär att den lilla möjligheten till d-vitamin från solljuset inte kommer. Får kolla efter d-vitaminrik mat och försöka trycka i honom tillskott. Jag har tagit mina idag!
Idag skulle ju bli en bra dag..? Jag ska iväg och fika på stan och sen ska jag och sambon se någon match (hans intresse, inte mitt) och inget skulle kunna gå fel. Förmiddagen skulle innebära lite plugg och ett långt bad. Önsketänkande att allt skulle gå smidigt antar jag. Morgonen var bra, en lång mysmorgon med sambon som inte ville gå till jobbet. Imorgon hoppas jag att vi inte sover jättelänge så att vi kan ligga kvar och mysa. Men jag hoppas inte för mycket, troligtvis vill sambon hellre ha en lång sovmorgon. Han är konstant trött numera och jag funderar på om han har brist på D-vitamin. Det är en typisk brist hos svenskar under vinterhalvåret, han har varit trött sen nya jobbet och det var oktober och han är aldrig ute på dagarna utan inne i ett rum som inte har något ljus vilket innebär att den lilla möjligheten till d-vitamin från solljuset inte kommer. Får kolla efter d-vitaminrik mat och försöka trycka i honom tillskott. Jag har tagit mina idag!
Komplettering
Skickade in Tema 1 i skolan tidigare i veckan och fick en komplettering. Läraren frågade om min mall för att skriva temaarbetet. Det roliga är att jag använde mig av ett tidigare (godkänt) arbete som mall. Ändå fick jag komplettering för denna lärare vill ha alla ord beskrivna som står i kursuppgiften oavsett om de är relevanta eller ej. Vi ska bli förberedda på universitets- och högskolestudier. Jag har studerat på universitetet i tre år och har aldrig fått underkänt, ändå får jag inte godkänt på en mall nu när jag läser komvux?! Ja, världen är rätt udda. Nu har jag skickat in komplettering och Tema 2 och sen är det bara tre teman kvar och om det blir uppsägning på andra jobbet så är det en kurs kvar också. Sen är jag klar för att bli mammaledig. Håll tummarna! Anar en viss gnutta hopp?
Nu ska jag lägga i tvätt och sen har sambon sagt att vi ska åka och hämta ut min nya mobil! Han kommer direkt från jobbet och hämtar mig för att åka och hitta en nya telefon. Jippie!
Nu ska jag lägga i tvätt och sen har sambon sagt att vi ska åka och hämta ut min nya mobil! Han kommer direkt från jobbet och hämtar mig för att åka och hitta en nya telefon. Jippie!
Det lilla glädjeämnet.
Jag måste glädjas åt det lilla. Min telefon som jag lämnat in tre gånger på en månad är nu dödsförklarad. Jag får hämta ut en ny telefon. Detta innebär att jag kommer slippa min touch-telefon (extratelefonen) som jag avskyr och jag hoppas den telefonen som jag tittade på i höstas finns kvar, den är verkligen likvärdig min gamla. Men inte lila utan vit och rosa. Åh, hoppas nu åt mig. Annars blir jag ledsen! Jag känner en gnutta hopp faktiskt.
Mitt fack ska ringa till min arbetsgivare och be dem lägga ner tjafset om min anställning. Det är inte lönt. Tydligen har de bråkat tidigare med min arbetsgivare och jag kan nu rekommendera alla läsare att aldrig skriva på ett avtal där det står "dock längst till och med". Det där ordet dock är vad som ger dem rättigheten att göra såhär. Jag hade hemskt gärna hängt ut arbetsgivaren men jag kan inte det eftersom jag avslöjar för mycket om mig själv då. Arbetsgivare som dessa borde inte få driva företag om du frågar mig. Om facket direkt vet vilka de är och suckar när de hör namnet så är det faktiskt något fel! Ring ALLTID facket innan du skriver på papper har jag lärt mig också.
Mitt fack ska ringa till min arbetsgivare och be dem lägga ner tjafset om min anställning. Det är inte lönt. Tydligen har de bråkat tidigare med min arbetsgivare och jag kan nu rekommendera alla läsare att aldrig skriva på ett avtal där det står "dock längst till och med". Det där ordet dock är vad som ger dem rättigheten att göra såhär. Jag hade hemskt gärna hängt ut arbetsgivaren men jag kan inte det eftersom jag avslöjar för mycket om mig själv då. Arbetsgivare som dessa borde inte få driva företag om du frågar mig. Om facket direkt vet vilka de är och suckar när de hör namnet så är det faktiskt något fel! Ring ALLTID facket innan du skriver på papper har jag lärt mig också.
Föräldrautbildning.
Idag var första föräldrautbildningen. Den var något bättre än mammakursen som var tidigare. Här hade vi möjlighet att påverka innehållet, våra kunskaper togs tillvara på och det var inte någon som stod och läste innantill. Vi pratade en hel del om förlossningen och jag klassades tydligen som påläst. Vissa hade ingen koll. Och jag har inte ens läst boken vi fick vid inskrivningen..? Antar att det handlar om ett stort intresse för graviditet och barnafödande. Ja, helt ärligt så längtar jag efter att föda. De flesta säger att det gör sjukt ont men ingenting kan nog vara värre än denna psykiska smärta jag känner. Det är nio veckor kvar till BF nu. Till och med mindre. Alltså mellan 7-11 veckor kvar enligt normen. Jag hoppas på tidigare men "75% av alla förstföderskor föder sent..." Är så sjukt less på det. Vad ska jag räkna ner för då? Enligt rutinultraljudsbarnmorskan så hade de bra mindre skillnader. Alla är vi olika dock. Men jag räknar med mitt BF-datum. Varför fick jag det annars? Önskar att den fysiska smärtan kunde bli aningen värre så att psyket inte orkar älta och jobba sig... Jaa, ni läste rätt! Jag har hellre ont i kroppen än i själen.
Lång startsträcka.
Jag har lyssnat på så många av mina vänners krämpor och motgångar under deras graviditeter. De har sagt att det är skönt att ha någon som inte värderar vad de säger. Nu är jag gravid. Visst har jag lite stöd men jag förväntade mig bra mycket mer stöd efter allt jag gett. Visst har jag inte varit mottaglig för samtal alla gånger men det är något jag upplever att alla gravida går igenom. Visst har jag varit deprimerad i graviditeten och varit extra svår att prata med men jag försökte alltid. Jag har lagt ner mitt liv, min själ och lagt mig själv åt sidan för mina vänner och det är inte många som står kvar under en graviditet. I svåra stunder av livet inser man vilka vänner som finns kvar. Vänner som tar sig tid att komma och hälsa på. Som tar sig tid att bara lyssna, inte värdera. Det är svårt att vara en god lyssnare. Jag felar också, flera gånger om. Men från att ha fått klicka bort vännerna i telefon för att ens ha tid att studera eller gå ut med hunden så får jag nu ringa folket själv om något ska hända.
Jag behöver gnälla över uppsägningar, depressioner och andra saker som sker pga. graviditet. Jag behöver få älta det en stund. Jag behöver få ringa och gnälla. Mest av allt behöver jag få komma hemifrån. Till ett café. Att få fika. Få umgås. Bara vara mig själv. Jag har två månader av att vara mig själv och ändå är jag fortfarande ensam. Om jag behöver egentid när bebisen kommer? Jag har fått egentid så det räcker detta året. Ensam. Jag behöver besök. Samtal. Umgås. Fika. Baka. Skratta. För jag kan allt sånt, men inte direkt. Det kräver lite. Jag måste få gnälla först. Igår såg jag botten och trodde jag var på väg upp. I morse mötte jag botten igen, startsträckan var för lång.
Jag har börjat söka jobb nu. Hoppas få något till hösten. Det kanske kommer kännas jobbigt att behöva jobba men jag behöver det. Jag hoppas att vi ska dela på föräldraledigheten. För jag mår bäst av att få jobba. Tänkte ringa gamla jobbet och säga att jag finns tillgänglig i höst. Men tills dess så får jag sitta här hemma. I soffan. Ensam. Med skolan. Ensam. Ensam. Ensam.
Sambon hade bokat tid hos parrådgivningen. Det kommer kosta en hel del. Men vi måste. Det funkar inte som det är. Det tog lång tid från att det kom på tal till att samtalet bokades.
Jag behöver gnälla över uppsägningar, depressioner och andra saker som sker pga. graviditet. Jag behöver få älta det en stund. Jag behöver få ringa och gnälla. Mest av allt behöver jag få komma hemifrån. Till ett café. Att få fika. Få umgås. Bara vara mig själv. Jag har två månader av att vara mig själv och ändå är jag fortfarande ensam. Om jag behöver egentid när bebisen kommer? Jag har fått egentid så det räcker detta året. Ensam. Jag behöver besök. Samtal. Umgås. Fika. Baka. Skratta. För jag kan allt sånt, men inte direkt. Det kräver lite. Jag måste få gnälla först. Igår såg jag botten och trodde jag var på väg upp. I morse mötte jag botten igen, startsträckan var för lång.
Jag har börjat söka jobb nu. Hoppas få något till hösten. Det kanske kommer kännas jobbigt att behöva jobba men jag behöver det. Jag hoppas att vi ska dela på föräldraledigheten. För jag mår bäst av att få jobba. Tänkte ringa gamla jobbet och säga att jag finns tillgänglig i höst. Men tills dess så får jag sitta här hemma. I soffan. Ensam. Med skolan. Ensam. Ensam. Ensam.
Sambon hade bokat tid hos parrådgivningen. Det kommer kosta en hel del. Men vi måste. Det funkar inte som det är. Det tog lång tid från att det kom på tal till att samtalet bokades.
rädd.
bråk igen. jag avskyr att bli väckt på morgonen av snooze till max. han avskyr att jag puttar på honom. jag blir irriterad för att han inte vaknar och går upp av klockan. han blir irriterad för att jag puttar på honom. jag blir ledsen av att han suckar högt och ljudligt när han går upp. jag blir ledsen av att inte få samma puss och hejdå som vanligt på morgonen. han förstår inte. för han är ju den som blev puttad på. att jag sen får min sömn förstörd är ingen som ser.
så finns det andra. beröring. sex. omtanke. samtal. tid.
jag är ledsen men kärlek övervinner inte allt. gav förslag på två ställen för familjerådgivning/parterapi men ingenting händer. "det är väl bara boka?" så står jag där. igen. jag ska göra. är det för att jag "ändå är hemma"? jag kom med förslaget. jag tog upp det med bm. jag fick förslagen och gick igenom förslagen. sen gav jag förslagen till honom för att han skulle vara delaktig i beslutet. men också för att jag ska veta att jag inte gör allt. för att jag ska slippa känna att jag är den enda som vill. vi har pratat om det. men ändå får jag höra att det bara är för mig att ringa och boka. jag vet vad de kommer säga. att vi ska ta tid till varandra. att vi ska beröra varandra utan krav. men sen då? blir det något av det? kommer det bli bättre? det var ju bra i några dagar.
andra saker som behöver göras är städning. jag har diskat alla dagar sen fotograferingen. jag har planerat mat. lagat mat. två dagar har vi hjälpts åt. jag är rädd för att det blir jag som ska göra allt när bebisen kommer. 24timmar kommer nog inte räcka om jag ska få sova också.
jag har återigen fallit in i tankar om att skada mig själv. det skrämmer mig.
jag är rädd. tänk om det inte går att rädda? tänk om det kommer vara såhär. då blir vi som mina föräldrar. något jag inte vill. jag är rädd för att bli som dem.
så finns det andra. beröring. sex. omtanke. samtal. tid.
jag är ledsen men kärlek övervinner inte allt. gav förslag på två ställen för familjerådgivning/parterapi men ingenting händer. "det är väl bara boka?" så står jag där. igen. jag ska göra. är det för att jag "ändå är hemma"? jag kom med förslaget. jag tog upp det med bm. jag fick förslagen och gick igenom förslagen. sen gav jag förslagen till honom för att han skulle vara delaktig i beslutet. men också för att jag ska veta att jag inte gör allt. för att jag ska slippa känna att jag är den enda som vill. vi har pratat om det. men ändå får jag höra att det bara är för mig att ringa och boka. jag vet vad de kommer säga. att vi ska ta tid till varandra. att vi ska beröra varandra utan krav. men sen då? blir det något av det? kommer det bli bättre? det var ju bra i några dagar.
andra saker som behöver göras är städning. jag har diskat alla dagar sen fotograferingen. jag har planerat mat. lagat mat. två dagar har vi hjälpts åt. jag är rädd för att det blir jag som ska göra allt när bebisen kommer. 24timmar kommer nog inte räcka om jag ska få sova också.
jag har återigen fallit in i tankar om att skada mig själv. det skrämmer mig.
jag är rädd. tänk om det inte går att rädda? tänk om det kommer vara såhär. då blir vi som mina föräldrar. något jag inte vill. jag är rädd för att bli som dem.
Ljuset i tunneln?
Alla motgångar har blivit svåra att ta sig ur. Jag börjar bli en riktigt bitterfitta. Att ständigt stå utan jobb är frustrerande för någon som tycker om att arbeta. Studierna känns värdelösa om jag ändå aldrig får ett jobb. Vänner känns onödigt att hälsa på eftersom de ändå aldrig hälsar på mig. Det känns onödigt att ringa det känns onödigt helt enkelt. Jag har längtat så länge efter kärleken. Nu har jag den men det känns inte helt bra. Det känns som om mitt liv tagits ifrån mig och det jag har kvar är en efterlängtad graviditet som jag inte kan glädjas åt riktigt och en sambo som älskar mig. Vi har problem i relationen också och att då stå och tänka att vi åtminstonde har kärleken känns tungt. Jag vill inte tänka såhär. Jag vill inte vara någon bitterfitta. Jag vill inte ha massa kommentarer om hur det är att vara i min situation. Min situation må vara lik någon annans men den ÄR inte någon annans, den är min. Med min bakgrund så innebär det att jag kanske inte reagerar på samma sätt som andra. I vissa situationer.
Jag fick lite extra hopp när jag skrev lite i mammagruppen så nu har jag sökt jobb. Min tanke är att vara hemma tills jag slutar amma och därefter kanske sambon tar över. Jag hoppas få jobba lite igen, jag saknar att jobba. Speciellt efter ett år utan jobb. Jag hoppas att det går smidigt. En ny kategori i bloggen kanske vore smart. "Hopp" ska den nog heta. Där ska stå vad jag hoppas på. För nu vågar jag inte riktigt hoppas på saker, håller det inom mig och skapar ännu mer kaos än det redan är. Jag måste börja tro på saker. Finna ljuset. Jag måste. Men jag behöver hjälp. I helgen var det renovering hos svärmor. Jag tog tag i uppgiften att damma av i renoveringsrummet. Det kändes så bra och blev så fint och så mycket skräp som slängdes sen! Det var befriande.
Kanske borde jag ta mig till min mammas källare och rensa där. Slänga saker. Det är befriande. Lägga det gamla bakom sig. Blicka framåt. Jag hoppas. Men jag vill också att folk ska förstå att det inte är något bara. Jag gråter av tanken på att inte kunna skriva ner tre bra saker om varje dag. Jag känner mig fortfarande tyngd av att överläkaren sa att jag var det värsta hon sett. Men jag måste hitta ljuset nu. Ett ljus i tunneln. Min botten är nådd och jag måste upp för att kunna andas igen.
Jag fick lite extra hopp när jag skrev lite i mammagruppen så nu har jag sökt jobb. Min tanke är att vara hemma tills jag slutar amma och därefter kanske sambon tar över. Jag hoppas få jobba lite igen, jag saknar att jobba. Speciellt efter ett år utan jobb. Jag hoppas att det går smidigt. En ny kategori i bloggen kanske vore smart. "Hopp" ska den nog heta. Där ska stå vad jag hoppas på. För nu vågar jag inte riktigt hoppas på saker, håller det inom mig och skapar ännu mer kaos än det redan är. Jag måste börja tro på saker. Finna ljuset. Jag måste. Men jag behöver hjälp. I helgen var det renovering hos svärmor. Jag tog tag i uppgiften att damma av i renoveringsrummet. Det kändes så bra och blev så fint och så mycket skräp som slängdes sen! Det var befriande.
Kanske borde jag ta mig till min mammas källare och rensa där. Slänga saker. Det är befriande. Lägga det gamla bakom sig. Blicka framåt. Jag hoppas. Men jag vill också att folk ska förstå att det inte är något bara. Jag gråter av tanken på att inte kunna skriva ner tre bra saker om varje dag. Jag känner mig fortfarande tyngd av att överläkaren sa att jag var det värsta hon sett. Men jag måste hitta ljuset nu. Ett ljus i tunneln. Min botten är nådd och jag måste upp för att kunna andas igen.
Gravid = uppsägning
Pratade med facket idag och det verkar som om mitt arbete har rätt att sparka mig eftersom det på kontraktet står "dock längst t.o.m." det där ordet "dock" ger dem rätten till det. Jag blir så förbannad. Det är andra gången sen plusset som jag får sparken. Förra gången fick de sparka mig utan anledning eftersom jag var provanställd och då behöver de inte ge någon orsak till uppsägning. Jag blir så sjukt jävla arg på sånt här. Jag trodde inte det fanns folk som arbetade på det sättet..! Jobbet säger att om jag hade arbetat i en vecka till så hade jag fått sjukskriva mig. EN VECKA. Hade jag vetat det så hade jag självklart jobbat en vecka. Sjukskrivit mig utan intyg (det gick ju en dag tidigare i anställningen). Det är ju inte ens de som betalar sjukskrivningen efter två veckor så vad rör det dem?!
Par.
Nu ska vi gå parterapi. När det blir verklighet återstår att se. Jag avskyr att ha det såhär. Jättebra dagar och jättedåliga dagar. Vill ju inte känna att jag är den enda som tänker ett steg längre och kommunicerar om det. Sambon tänker visst ett steg till ibland men då brukar han inte kommunicera om hur han tänkt. Håll tummarna.
Separation?
Vill bara skrika. Kroppen skriker. Huvudet skriker. Tankarna flyger omkring. Är detta verkligen det bästa? Ska vi häva köpet? Skita i flytten? Är det värt att flytta med alla dessa bråk? Allt tjafs? Sambon är inte någon som samtalar, han gör. Jag gör inte för jag samlar och sparar för att lyxa. Det blir en krock. Jag saknar mitt gamla extrajobb. Jag saknar att ha pengar. Jag saknar att umgås med folk. Jag saknar mitt gamla liv. Livet kommer aldrig bli som förr. Aldrig. Och nu står jag här och funderar på om det liv jag och sambon lever verkligen är värt allt? Håller vi ihop för bebisens skull eller för varandra? Jag har börjat fundera helt allvarligt på detta. Det känns snarare som om vi sitter fast i en ond spiral. Sambon gav mig alla sparpengar för att jag var irriterad på hur vår ekonomi sköttes. Jag vill inte använda pengarna eftersom de är givna i ren ilska/irritation. Men vi pratar inte. När jag frågar om hur han tänkt och sådant så säger han att han inte tänker med en sån där ton man får när man är arg/irriterad och anser att "hur jag än gör så blir det fel". Jag vet inte hur jag ska agera längre. Jag försöker förstå hur han tänker. Kanske är det smart? Men han berättar inte.
Sängarna delade jag på. Vill inte ha det såhär. Då kan vi likväl skita i sambolivet. Jag får leva på socialbidrag och flytta medan sambon slipper mig. Men då behöver vi häva köpet av lägenheten. Förhastat? Säkerligen men jag vet inte hur många gånger jag packat min väska för jag orkar verkligen inte med ett kommunikationslöst förhållande. Jag AVSKYR när han inte pratar, berättar och spånar. Helt plötsligt ska han bara göra saker och det kan visa sig vara planerat ett tag. Och bilen då? Jo, den kör han. Vem den står på? Mig. Varför köpte vi bilen? För att jag skulle kunna röra mig när han var på jobb och för att vi skulle ha en bil så vi kunde åka på semestrar och sådant. Det har blivit en pendlarbil. Till jobbet alltså. Jag förstår inte meningen med att inte ta bussen som tar tio minuter längre tid. Bilen är det som tar oss överallt. Jag vill ha koll på ekonomin. Vart försvinner våra pengar? Jag trodde vi var en familj men...med delad ekonomi alltså? Detta var jag inte med på.
Jag längtade så efter att bo ihop med den jag älskar (för älskar honom gör jag), dela på promenader, äta middag ihop, promenera ihop och umgås. Jag längtade efter att skaffa en familj och att få drömma om en familj. Jag ville ge mina barn en bättre uppväxt än min. Nu bråkar vi stup i kvarten och ingenting känns bra. Mina drömmar var inte till för att besannas. Vi hade tjafs om exakt samma saker innan jag blev gravid. Ett ämne är nytt "bebis"... Varför skulle det bli bättre när bebisen kommer om vi inte kan prata om framtid, ekonomi och bebis?
Vi pratade om parterapi. Jag visade två förslag men har inte fått något svar om vilket som passar bäst. Jag ser det som ointresse att laga relationen.
Sängarna delade jag på. Vill inte ha det såhär. Då kan vi likväl skita i sambolivet. Jag får leva på socialbidrag och flytta medan sambon slipper mig. Men då behöver vi häva köpet av lägenheten. Förhastat? Säkerligen men jag vet inte hur många gånger jag packat min väska för jag orkar verkligen inte med ett kommunikationslöst förhållande. Jag AVSKYR när han inte pratar, berättar och spånar. Helt plötsligt ska han bara göra saker och det kan visa sig vara planerat ett tag. Och bilen då? Jo, den kör han. Vem den står på? Mig. Varför köpte vi bilen? För att jag skulle kunna röra mig när han var på jobb och för att vi skulle ha en bil så vi kunde åka på semestrar och sådant. Det har blivit en pendlarbil. Till jobbet alltså. Jag förstår inte meningen med att inte ta bussen som tar tio minuter längre tid. Bilen är det som tar oss överallt. Jag vill ha koll på ekonomin. Vart försvinner våra pengar? Jag trodde vi var en familj men...med delad ekonomi alltså? Detta var jag inte med på.
Jag längtade så efter att bo ihop med den jag älskar (för älskar honom gör jag), dela på promenader, äta middag ihop, promenera ihop och umgås. Jag längtade efter att skaffa en familj och att få drömma om en familj. Jag ville ge mina barn en bättre uppväxt än min. Nu bråkar vi stup i kvarten och ingenting känns bra. Mina drömmar var inte till för att besannas. Vi hade tjafs om exakt samma saker innan jag blev gravid. Ett ämne är nytt "bebis"... Varför skulle det bli bättre när bebisen kommer om vi inte kan prata om framtid, ekonomi och bebis?
Vi pratade om parterapi. Jag visade två förslag men har inte fått något svar om vilket som passar bäst. Jag ser det som ointresse att laga relationen.
Nyheter.
Det är mycket som ska fixas nu. Jag har blivit sjukskriven till 50% och ska studera på 50% nu. Ringde CSN igår och de är inte så förstående. Skolan försökte men hade aldrig varit med om det så de behövde kolla upp innan de ordnade. Men skolan var hjälpsamma iaf. Sen fick vi en god nyhet igår. Vi ska flytta till min gamla hemstad. Vi vann budgivningen. Jag tycker det känns lite komiskt för det har blivit tredje gången gillt tre gånger i rad. Tredje lägenheten vi kollade på. Tredje lånelöftet vi fick (fick ändra det tidigare osv). Tror ni inte det var tredje budet vi la som vi vann på? Tre, tre, tre...
Vi har inte berättat för alla eftersom sambon vill berätta för sina vänner innan jag går ut offentligt på facebook (en av hans vänners skvallerbytta till fru finns på min vänner lista) så jag får försöka berätta steg för steg för vännerna. Jag längtar tills jag får sluta vara så tyst om det. Känns lite som att kvävas när man fått något positivt att se fram emot. Tror vi måste ringa banken igen. Vår lägenhet är fotograferad och runt bebis ankomst är visningen. Vi hade ett datum drygt två veckor innan att välja på så vi tog det. Jag föddes tidigt och är första barnet så...vi får se hur det blir.
