Om jag börjar med det som varit motgångar så handlar det mycket om attityd från skolan. Det märks att vissa lärare är obekväma i studieformen och deras svar blir tråkiga och kortfattade, i många fall verkar de irriterade. Igår fick jag ett mail från läraren;

Hej!
Du har skickat ett arbete i annan kurs. (*kursnamn*) Tänk på att alltid döpa filerna.
Mvh
*lärarens namn*

Och jag funderade på om hon överhuvudtaget har överseende med att man gör misstag ibland (jag mailade tillbaka och skrev om den mänskliga faktorn och att jag visst har koll! Jädrans hormoner som gör att jag måste säga ifrån). Det känns snarare som om hon tagit för givet att jag slarvat eftersom hon säger att jag ska döpa filerna. På min dator finns en mapp som heter "omvårdnad" i den mappen finns en mapp/kurs och de heter precis det kurserna heter. I de mapparna finns studiehandledning och alla arbeten som heter "Tema 1" "Tema 2" osv. Visst är det så att hon inte kan veta det men jag får känslan av att hon tar för givet att jag inte har koll. Såhär har det varit från början på denna skola. Rörigt. Jag funderade på att köra stenhårt och bli klar med studierna snabbt i början men motivationen tröt eftersom bemötandet från vissa lärare var hemskt! I höstas tog det en lärare sex veckor att godkänna ett arbete. Läraren har uttryckt att hon inte vill att jag skickar in arbeten förrän hon rättat det hon fått (blev irriterad på henne i första kursen på utbildningen och skickade in alla arbeten över en helg). Sex veckor är mer än själva kursen ska ta och jag tycker det är oacceptabelt! Men skolan är sådan. Flexibla studier kallas det. Man kan läsa vart man vill (på campus/skolan eller hemma/distans) och vilken takt man vill. Jag läste en termin på sex veckor förra terminen. Inte helt fy skam. Nu är det en kurs kvar. Motivationen tryter lite. Ämnet är ett av de två mest intressanta i utbildningen men det är ju långt kvar tills det ska vara inne (23 april slutar terminen).

En annan sak är mamma som ringde igår och pratade om visning av morfar. Aldrig att jag vill se en död person frivilligt! Jag vill inte. "Han såg så fridfull ut" sa mamma men jag vill inte minnas min morfar död. Jag vill minnas honom som pigg och vaken, glad och skojfrisk. Inte död. Precis som med farmor. Jag minns bara hennes klämkäcka attityd och att hon aldrig lät någon smärta eller liknande stoppa henne. Hon hade ont, det vet jag, men hon vägrade låta det stoppa henne.

Åkte förbi jobbet igår för att lämna intyget. Åkte direkt till jobbet från BM för att lämna det personligen och då fick jag skäll för att jag inte hade med mig alla kläder och dyligt. Hade sambon med mig för OM hon säger något i efterhand så är han ett vittne. Hon har sagt att lönen ska komma och att det inte är en uppsägning osv. Märktes tydligt att hon ogillade situationen som blivit. Tyvärr kan jag inte göra vridrörelsen i bilen och lyften som arbetet innebär och det tynger även mig. En aktiv tjej som alltid kunnat göra allt, precis som farmor har krämpor aldrig hindrat mig men foglossningar är annorlunda.

Det var den tråkiga biten.

Igår var det besök hos barnmorskan och bebis ökade kurvan. Skönt! Första mätningen låg den strax under mittenkurvan, andra gången låg den strax över understa kurvan och det började diskuteras TUL (tillväxtuldraljud), igår låg den mellan sina tidigare mätningar. Skönt! hjärtslagen låg lite lägre än tidigare men inom det normala. Liksom för oss så skiljer sig hjärtljuden i viloläge och aktivt läge för bebisarna. Ska man tro på gamla listor om kön så blir det en pojke baserat på hjärtljuden. Jag tror jag ställer in mig på en pojke. Huvudet var neråt. BM sa ingenting om fixering eller ruckbart läge så det är bara neråt. Skönt att veta.