Jag förstår mig inte på detta liv. Jag menar... mamma blir man tydligen 100%...hur mycket vi än talar om att man ska fortsätta leva och göra saker så...jag tar med mig pyret till mina kompisar. Sambon åker hoj, utan pyret. Sambon åker till jobbet, utan pyret. Jag förväntas vara hemma, med pyret. När jag säger att jag söker jobb får jag konstiga blickar och kommentarer som "redan?"... JA, redan. Jag avskyr att bara gå hemma, inte få något gjort. Jag avskyr att det förväntas av mig att jag ska vara hemma. Städa, tvätta, diska, laga mat.... Jag avskyr att min sambo inte ser skiten. Jag avskyr att vår parterapi verkar bortglömd. Jag vill inte jobba på mina saker om vi inte kan prata ihop oss.Jag avskyr verkligen detta liv. Sambon vill att jag ska ha möjlighet att göra det jag inte brukar när han kommer hem. Jag brukar inte kunna njuta av att umgås med pyret för jag vet att när hon ätit måste jag äta, sen måste hunden ut och sen måste det plockas här hemma för ännu är det flyttkaos. Pyrets rum börjar få lister först idag. Jag målade rummet i juni. Listerna köptes förra veckan. Allting går så förbannat jävla långsamt och jag AVSKYR DET!!! Jag får ångest av detta jävla långsamma liv. USCH! Jag var på semester med en kompis och våra mornar såg så jädra annorlunda ut. Nu hade vi visserligen bed and breakfast och frukosten blev serverad men pyret väckte oss. Hon tog hundarna, jag tog pyret. Vi fixade oss. Vi åt frukost och pratade om vilka planer vi hade under dagen och sen gjorde vi oss iordning och åkte. Tio var vi iväg. Idag vaknade vi och jag matade pyret och sen gjordes frukost och sen fixades det och sen var pyret gnälligt och då gjorde vi oss iordning till ljudet av gnäll och sen åkte vi iväg, jag hängandes över stolen för att pyret skulle få vila. Klockan elva. Allt detta slow motion tar kål på mig. Jag blir stressad. Jag mår dåligt. Jag gråter. Vi flyttade in spjällsängen till rummet nu och då skulle vi flytta vår säng någon decimeter... hur lång tid tar det? Inte lång tid alls. Två dagar senare är det fortfarande inte gjort! Det är så små saker men det betyder så mycket. Vi har en bäddmadrass som flyttar på sig under natten, är den tillbakaflyttad? NEJ! Vem gör det om kvällarna? Har sambon lagt sig så blir det inte ens gjort..? Min sambo gör saker. Men vi tänker annorlunda och jag prioriterar vissa saker högre. Kommunikation skulle lösa våra problem. Han skulle få offra sig lite och jag skulle få offra mig lite. en jag vet inte riktigt vad jag ska offra och varför? Jag vill ju ha något tillbaka om jag ska offra något..?