Vanligtvis älskar jag att laga mat. Jag sprudlar av energi. Jag älskar livet trots alla motgångar. Men sen förra hösten har jag inte orkat eller velat göra mat. Jag ser goda recept men gör dem inte. Jag tänker nya recept men kommer inte till spisen. Jag vill inte äta. Inte laga mat. Jag är trött. Trött på att förespråka tre fasta mål per dag. Trött på att aldrig få livet att rulla. Pyret föddes i våras men jag och min matlagning dog innan dess. Aldrig är min mat efterfrågad. Ingen vill komma hit. Ingen bjuder in sig. Ingen säger ja till inbjudan. Alla tror att de är ivägen. Jag har tappat min motivation. Det är inte motivation nog att göra mat för att jag ska må bra. På nu ligger jag här. Helt utslagen. Utan energi. Utan tålamod. Och förespråkar ännu att göra egen mat. För om du skulle veta vad det skulle betyda att få middagsbesök så hade du bjudit in dig. Hos oss äter vi potatis kött och sallad när sambon är hemma. Hjärndöd mat. Det enda jag orkar. För jag orkar inte försöka. Jag orkar inte med ytterligare måltider utan "åh, vad gott" för jag erkänner, jag är beroende av respons. Jag är effektiv men beroende av respons och jag hatar det. Jag sätter ju mig själv längst ner. Att jag gillar maten är inte skäl nog att äta mat? Eller ens göra den. Jag önskar att min sambo hade delat min passion för mat. Eller inte varit så kräsen. Eller att kompisarna slutade tro de var ivägen. Förut bodde vi många mil härifrån och då önskade folk att jag bodde närmare så vi kunde ses men nu bor vi för långt ifrån. Eller så vill folk inte tränga sig på. Jag hatälskar denna stad. Egentligen visste jag detta för så har det varit förr men jag trodde på förändring..jag hoppades att det alltid skulle vara som när det är bra.