Jag hatar inte att vara gravid, jag hatar att min sjukdom förstör det stora nöjdet av att få uppleva ett liv bli till. Just nu känner jag för att adoptera bort bebisen. Jag känner inga som helst band till det och bebisen skulle lika gärna kunna vara död. Det spelar ingen roll att detta varit min dröm så länge. Livet som gravid har redan förstört tillräckligt, vad skulle kunna bli bättre? Det är svårt att träffa vänner som gravid. Det är svårt att behålla vänner som deprimerad. Det är svårt att vara sambo med en gravid deprimerad. Det är svårt att leva som sambo med en depression och graviditet. Skulle jag bestämma mig med facit i hand så skulle jag aldrig bli gravid. Hade jag vetat vilken psykisk påfrestning det var så skulle jag faktiskt hellre inte funnits till. Tankarna finns att lämna allt för att återgå till mitt liv. Jag vill också göra roliga saker, ha möjlighet att ta en långpromenad utan att få ont, kunna åka på spa närhelst jag vill och jobba där jag vill. Jag skulle gärna umgås med mina vänner på gemensamma villkor och vara villkorslöst kär. Men jag hatar att vara gravid, för mig är det kopplat med depression. De ljusa dagar jag har är inte ens hela dagar, det är (om jag har tur) ljusa timmar. Men jag vet, jag borde älska att vara gravid...att inte ha så stor mage...att inte ha en depression. Jag borde älska att planera möbler, inredning och namn. Jag borde älska livet som gravid. Speciellt eftersom det är sånt jag tycker om att göra. Spekulera och möblera samt inreda... Men depressionen har tagit min lycka från mig.

Förlåt att jag bara gnäller i bloggen. Du har möjligheten att sluta läsa, jag måste stå ut med tankarna på att graviditeten förstört förhållandet till sambon och hunden samt orken till att leva och viljan att ha barn. För att inte tala om ekonomin. Varje dag är en påminnelse om detta meningslösa liv.