Värdelös.
Hormoner
Jag är inte dummare än att jag inser att jag är en vandrande hormonbomb. Jag vet att jag blir extra ledsen. Extra arg och så på grund av graviditeten (hormonerna). Idag satte jag mig i affären och grät. Varför? För att sambon drack drickan jag köpt när jag var törstig och tyckte han att jag kunde vänta. För att sambon inte kunde svara när jag ställde en fråga. För att sambon inte kom på någon ny mat som vi kunde äta. För att sambon inte tröstade mig. För att jag inte kom på någon mat. För att jag inte hade något recept när jag väl kom på mat. Jag kan gråta för allt.
Barnmorskebesök
Idag var vi hos barnmorskan som ska ta upp mig i psykteamet och då främst det bemötande jag fått från psyk (de är tydligen med på mötet). Hon tog blodtryck, järnvärde, sockervärde och ett s.k. sd-mått som är ett mått från toppen av blygdbenet till toppen av livmodern, 23cm var det och bebis är då åt det lite lägre hållet men ändå bra inom normalkurvan. Ett mått är inte så mycket att gå på dock så vi får se om bebis förhåller sig till kurvan. Vi skrev även in ett preliminärt sjukhus att föda på.
Mat
Jag är tillbaka i hemmet. Det är stökigt. Jag är omotiverad. Jag vill inte bo kvar. Har fått mersmak för stor lägenhet. Vaknade med ångest och...jag skiter i att jag ska äta för två, jag äter inte tillräckligt. Såg en lista på hur jag skulle äta om jag var mindre än jag är, men gravid, och jag får inte i mig hälften av det ens..! Jag funderar på hur många kalorier jag stoppar i mig varje dag, det kan inte vara bra. Kanske dags att göra en kostdagbok och analysera den?
Idag
Idag känner jag mig hemsk. Jag känner mig som en dålig sambo. Dålig människa. Dålig gravid. Dålig matte och allmänt jävla dålig. Värdelös. Som jag skrev så vaknade jag med ångest. Detta trots att jag sov bättre än på länge. Ibland, rätt ofta, funderar jag på om det verkligen är så jävla smart att skaffa barn. Jag kommer säkert bli en jävligt kass mamma. Förut har jag aldrig tvivlat på mammarollen, jag har kaxigt sagt att jag vet att jag kommer bli en bra mamma men jag tvekar nu. Jag tvekar för att jag inser hur mycket hormonerna gjort med mig och om det räcker med lite hormoner för att jag ska må såhär så vettetusan om jag ens är värd att ha vänner... Jag känner mig helt enkelt värdelös.
Jag är inte dummare än att jag inser att jag är en vandrande hormonbomb. Jag vet att jag blir extra ledsen. Extra arg och så på grund av graviditeten (hormonerna). Idag satte jag mig i affären och grät. Varför? För att sambon drack drickan jag köpt när jag var törstig och tyckte han att jag kunde vänta. För att sambon inte kunde svara när jag ställde en fråga. För att sambon inte kom på någon ny mat som vi kunde äta. För att sambon inte tröstade mig. För att jag inte kom på någon mat. För att jag inte hade något recept när jag väl kom på mat. Jag kan gråta för allt.
Barnmorskebesök
Idag var vi hos barnmorskan som ska ta upp mig i psykteamet och då främst det bemötande jag fått från psyk (de är tydligen med på mötet). Hon tog blodtryck, järnvärde, sockervärde och ett s.k. sd-mått som är ett mått från toppen av blygdbenet till toppen av livmodern, 23cm var det och bebis är då åt det lite lägre hållet men ändå bra inom normalkurvan. Ett mått är inte så mycket att gå på dock så vi får se om bebis förhåller sig till kurvan. Vi skrev även in ett preliminärt sjukhus att föda på.
Mat
Jag är tillbaka i hemmet. Det är stökigt. Jag är omotiverad. Jag vill inte bo kvar. Har fått mersmak för stor lägenhet. Vaknade med ångest och...jag skiter i att jag ska äta för två, jag äter inte tillräckligt. Såg en lista på hur jag skulle äta om jag var mindre än jag är, men gravid, och jag får inte i mig hälften av det ens..! Jag funderar på hur många kalorier jag stoppar i mig varje dag, det kan inte vara bra. Kanske dags att göra en kostdagbok och analysera den?
Idag
Idag känner jag mig hemsk. Jag känner mig som en dålig sambo. Dålig människa. Dålig gravid. Dålig matte och allmänt jävla dålig. Värdelös. Som jag skrev så vaknade jag med ångest. Detta trots att jag sov bättre än på länge. Ibland, rätt ofta, funderar jag på om det verkligen är så jävla smart att skaffa barn. Jag kommer säkert bli en jävligt kass mamma. Förut har jag aldrig tvivlat på mammarollen, jag har kaxigt sagt att jag vet att jag kommer bli en bra mamma men jag tvekar nu. Jag tvekar för att jag inser hur mycket hormonerna gjort med mig och om det räcker med lite hormoner för att jag ska må såhär så vettetusan om jag ens är värd att ha vänner... Jag känner mig helt enkelt värdelös.
Kommentarer
Trackback
