Hur?
Hur kan en bra dag bara bli så dålig? Jag bara önskar att jag slapp dessa känslor och det tvivel jag känner för tillfället. Ganska ofta funderar jag på om livet inte är bättre som ensam. Så slipper man detta. Sen funderar jag på vad det är som gör att kommunikationen funkar mellan vissa men inte mellan andra? Saker som är sådär självklara är ju inte självklara för alla men jag vet inte hur jag ska reagera? Jag vet inget annat sätt att kommunicera om hur vi ska ta oss framåt. Och hur ska jag kunna sova inatt? Med dessa tvivel och utan någon att bolla med... Sambon har redan lagt sig. Jag saknar tiden då vi låg och pratade på kvällarna.
Jag har försökt säga att jag tror att det inte är långt kvar nu. Jag har försökt säga att jag vill att han ska ligga steget före i sina frågor ibland. Jag har verkligen försökt men jag är slut på idéer och känner att jag gör ALLT ibland.
Allt är inte skit och folk säger att jag mådde bättre innan jag träffade Sambon men förr lät det annorlunda, då var de så glada över att jag träffat sambon för att jag mådde bra av det. Jag vet att hormoner påverkar mig negativt, att jag blir deprimerad. Men jag undrar...hur mycket kan jag kräva från min sambo? Kan jag kräva att vi ska dela lika på ansvaret?
Jag önskar att vi kunde göra gemensamma listor liksom den inför visningen om vad vi skulle göra innan den var. Vem ringer man halv tio en söndag för att få prata om hur ensam man känner sig? För att få ventilera hur man känner..? För sambon är som en vägg i det läget. Inte en min. Inte en reaktion. Och en av sakerna är just att jag saknar reaktion. Han får hellre klaga än hålla tyst för jag står inte ut! Han blev lite irriterad när vi var i ett centrum idag och jag inte sa vart vi skulle. Förstod inte alls parallellen när jag sa att jag känner likadant. Försöker skriva lite punkter i ett block med det jag tycker är viktigt/dag. Jag vill så gärna få med sambon och visa honom men än så länge är det min grej. På så sätt kan jag också se vad som blir och inte blir av. Hundens aktivering ligger ganska mycket på sambon och det vet han, men sen listan började skrivas så har det inte blivit av faktiskt...det skär i mitt hjärta. Hur får man ihop vardagen när man inte kan själv?
Jag har försökt säga att jag tror att det inte är långt kvar nu. Jag har försökt säga att jag vill att han ska ligga steget före i sina frågor ibland. Jag har verkligen försökt men jag är slut på idéer och känner att jag gör ALLT ibland.
Allt är inte skit och folk säger att jag mådde bättre innan jag träffade Sambon men förr lät det annorlunda, då var de så glada över att jag träffat sambon för att jag mådde bra av det. Jag vet att hormoner påverkar mig negativt, att jag blir deprimerad. Men jag undrar...hur mycket kan jag kräva från min sambo? Kan jag kräva att vi ska dela lika på ansvaret?
Jag önskar att vi kunde göra gemensamma listor liksom den inför visningen om vad vi skulle göra innan den var. Vem ringer man halv tio en söndag för att få prata om hur ensam man känner sig? För att få ventilera hur man känner..? För sambon är som en vägg i det läget. Inte en min. Inte en reaktion. Och en av sakerna är just att jag saknar reaktion. Han får hellre klaga än hålla tyst för jag står inte ut! Han blev lite irriterad när vi var i ett centrum idag och jag inte sa vart vi skulle. Förstod inte alls parallellen när jag sa att jag känner likadant. Försöker skriva lite punkter i ett block med det jag tycker är viktigt/dag. Jag vill så gärna få med sambon och visa honom men än så länge är det min grej. På så sätt kan jag också se vad som blir och inte blir av. Hundens aktivering ligger ganska mycket på sambon och det vet han, men sen listan började skrivas så har det inte blivit av faktiskt...det skär i mitt hjärta. Hur får man ihop vardagen när man inte kan själv?
Kommentarer
Trackback
