Mansgris.

När jag en gång i tiden sa att jag ville ha barn så reflekterade jag aldrig över den blivande pappans roll. Jag såg det som självklart att jag skulle klara av graviditet och barn, nästan så jag räknade med att vara ensamstående. Jag var dock medveten om att det skulle bli tufft. Det tuffaste i graviditeten tycker jag har varit att jag och sambon haft så svårt att hitta ett sätt att kommunicera. Jag tycker att det känns som om han inte vill. Vi har tappat vårt liv faktiskt. Det är inte mycket av tidigare oss kvar. Självklart andras man med tiden men jag kan inte sluta tänka på om det kanske var dumt att flytta ihop, behålla bebisen och allt i vår relation. Jag har aldrig känt mig så utnyttjad av någon som uppenbarligen tycker om mig. Varför känner jag så? Jo, för det finns inga diskussioner, mest tas det för givet saker. Jag är lite orolig för att detta leder till att jag faktiskt blir själv. Sambon ser inte meningen med att diskutera vem som ska ha bilen tex, eller vad man planerat under helgen. Jag tycker det är viktigt, annars tror jag att jag har bilen och att vi ska göra roliga saker under helgen. Så många gånger som jag blivit besviken. Stått där själv utan bil med ansvar för hunden. Pratade med sambon om hunden redan innan jag flyttade hit, var rädd för att inte få samma stöd som i gamla hemstaden. Sambon sa att vi självklart hjälps åt med hundansvaret. Nu sitter jag och tjatar varje dag om att hunden BEHÖVER en långpromenad VARJE dag för att må bra. Får hon en lång varje dag? Nej. Visst någon dag då och då kan man vara utan men det är snarare så att hunden får en långpromenad då och då. Jag har inte samma fysiska möjlighet att promenera med hunden, jag får ont! Hur hade jag gjort annars då? I gamla staden? Får hade jag haft vänner som kunnat ställa upp och jag hade kunnat ge tillbaka det som jag kunde göra. Nu lagar jag mat, planerar mat och städning och vi pratar inte. Sambon tycker vi har det bra. Jämställt. Jag känner mig som en hemmafru. Han tycker att jag ska sluta bry mig om skiten medan jag visst kan tänka mig att ha oordning ibland men att han faktiskt får hjälpa till lite. Vi ser knappt på varandra kände jag igår. Trots besök av kompis så blev det tjafs. Han gick ifrån diskussionen för att jag skulle kunna komma med en lösning. Jag trodde VI skulle lösa problemet. Problemet då? Jag har en kompis på besök. Jag hade trott på en hundansvarsfri helg med bil så vi kan göra det som faller oss in. Sambon har planerat hockey och det är långt bort så antingen tar han hunden och därmed också bilen eller så åker han kommunalt och jag tar bilen. Igår sa han att han skiter i allt så får jag bilen och han tar hunden. Det känns som om han ger det alternativet efter 1,5 timmes försök till diskussion för att slippa. Och vid det tillfället sa jag att jag hoppas förlossning istället för då slipper vi stå såhär. Redan förra helgen visste han om att han skulle bort och jag tog upp helgen med honom. Halv elva igår frågade han mig hur vi gör..? Jag tycker det är för sent. Jag tycker att det är respektlöst för jag upplever det som att han tar för givet att jag antingen tar hunden eller att han får ha bilen (troligtvis det sistnämnda). Jag känner mig otroligt ledsen. Är det inte min tur att få leva ut nu? Jag har inte långt kvar utan ansvar men sambon ska inte ändra ett skit i sitt liv?! Mansgris! Vart fick jag tag i honom och varför såg jag inte den sidan första tiden? Det är så löjligt allting och jag vet ju den snabba lösningen men tänk om jag faktiskt tycker om denna person så som han var innan...hur gör jag då?

Kommentarer

Dela med dig av dina tankar:
Lite tips:
fet - *din text*
understruken - _din text_


Ditt namn:
♥ Kom ihåg mig ♥

Din mail: (frivillig/publiceras ej)

Din blogg: (frivillig/publiceras)

Kommentar:

Trackback