Jag ska jobba inatt! Jag är sjukt glad!!! Pengar, sysslor och vuxenprat!!! Jag känner mig värdefull! Viktig! Klart det kommer kännas att lämna pyret. Jag jobbar 21.30-natt-15.00 så det är ett tag men hon har det bra med sambon. Hunden likaså. Sambon klarar sig. Jag känner mig riktigt glad över detta! På det här pyret en lugn dag så jag orkar nog detta! Pyret har börjat kunna somna själv också, underbart! Livet är bra!

jag använder bärsjal istället för sele. främst för att det är ergonomiskt men också för att det känns bättre, närmare, tryggare.Nu börjar pyret växa ur sin sjal. Dags för en långsjal som inte är lite fastare i tyget. Denna blir lite svajjig. Köpte en aldoria bambu-sjal förut och har inte ångrat mig en sekund! Idag testade vi en ny ställning som kallas för buddah. Då är barnet framåtvänd, det var rätt mysigt och pyret verkade gilla det. Jag hoppas på en långsjal som jag kan ha högre upp i kilona. Det får inte bli svajjigt för mig eftersom jag lätt får ont i ryggen. Men jag älskar sjalen!

Pyret somnade tidigt idag. Jag fick se NCIS - ett avsnitt jag inte sett förut! Det finns för och nackdelar med allt...nu är frågan, vilken tid inatt kommer hon vakna? Ersättning kan förberedas och stå i kylen i sex timmar. Pyret kan sova uppemot nio timmar, ska jag förbereda en flaska då? Ska jag väcka henne för att hon ska äta och jag eventuellt få sova längre? Hon har trots allt sovit i två timmar...suck, dessa val! Ingen garanti finns heller. Jag trodde hon skulle vakna vid niotiden för att äta igen men icke..? För mycket mat ger magont också och om jag ger henne mat nu, blir det för mycket då? Nä, jag tror jag går på det jag brukar göra; Låta pyrets tider styra mig. Hon är ju trots allt under året och har full rätt att styra mitt liv, trots att jag emellanåt avskyr det! Jag älskar när vi är två så hon inte kan styra enbart mitt liv utan jag kan säga till sambon att jag inte orkar. Som igår tex. huvudet sprängdes, det blixtrade framför ögonen. Axlarna värkte. Hela kroppen skrek att den inte orkade. Vad hände? Jo, pyret skrek och skrek och skrek. Hunden behövde gå ut osv. Jag klarade det men det var nog med nöd och näppe för tillslut såg jag inte längre, huvudet gjorde för ont. Lyckligtvis inte så ont att jag inte kunde somna. Jag somnade och vi sov så gott som hela natten. Skönt.

Jag har alltid tyckt det varit både skönt och tråkigt att sambon åker och jobbar. Denna gång känns det mest jobbigt. Vet inte om det beror på att han ska åka hoj och vara borta längre. Det känns tomt och jobbigt. Jag tvekar på mig själv. Har oro-ont i magen och känner att jag inte riktigt kan slappna av. Pyret har sovit bra inatt. Då blir jag orolig för hennes sömn på dagen. När ska jag slappna av? Hur mycket kan jag göra? Finner man någonsin en balans för hur mycket man kan göra utan att göra för mycket eller för lite? Jag behöver ju också stimulans... Åh, vilken balansgång!

Sambon är iväg för att roa sig och för första gången kändes det faktiskt riktigt tungt att han åkte. Dagen var lite för bra för att inte känna så...visserligen fick vi inte gjort allt vi tänkt oss men...ändå. Att jag var helt sjukt trött spelar nog också roll. Pyret sov inte så bra förra natten. Jag var fruktansvärt trött när vi hade lämnat sambon men pyret vaknade när vi kom hem. Ibland funderar jag över om området är för lugnt...det är så tyst att hon vaknar?! Hon somnade om och jag ska göra samma sak, man tar den sömn man får numera!

Jag förundras över hur arg man kan bli på en hylla...eller en plugg...en skruv...men sen förundras nog sambon över saker som jag kan irritera mig på. Tur att man är olika!

Såhär på morgonen innan pyret vaknat så ligger jag och funderar. Finnst det något sätt att få en person att sluta snarka? Jag saknar det inte när han är iväg och jobbar... Sen funderar jag över vad man får i livet och vad man får leva utan. Man kan inte få allt lyder ordspråket. Jag kommer troligtvis aldrig få min efterlängtade ring på fingret. Om sambon ska med lär jag aldrig få åka iväg den tid jag tänkt i bil. Jag kommer nog aldrig få iväg sambon för att kolla upp snarkandet, det stör ju inte honom? Jag saknar att få längta...längta efter en ring på fingret tex. Sambon är inget för förlovning. Sambon är inte heller något för ett klassiskt bröllop. Han förstår inte meningen med att gifta sig...han förstår sällan meningen med sånt som inte intresserar honom, tyvärr har han inte heller intresse att utföra något - för någon annans skull! Visst är det jag önskar ganska stora ting och sånt jag egentligen brukade slita blanka fan i...men drömmen gick i kras när jag fick veta att det troligtvis aldrig... Så här ligger jag nu. Kan inte sova av snarkandet och tänker på vad jag plötsligt värderar högre än innan...

Igår hälsade vi på gammelmormor. Pyret var glad hos henne. Misstänker att hon inte finns kvar så länge till men å andra sidan finns hon ju inte rent mentalt längre... Alzeimers är en hemsk sjukdom som får mig att fundera över hur viktigt det egentligen är att få leva länge..?

Vi var hos en kompis på middag igår. Pyret var med och kompisen är gravid. Frågade om jag fick känna på magen efter sparkar men tyvärr var den lugn just då... MEN jag fick veta att jag var den första som frågat innan jag rör magen?! Är det inte helt sjukt att man tappar rätten till sin kropp som gravid?! Sen får man barn och då har folk rätt att avbryta diskussioner och dyligt för att gulla med barnet...stoppa ner huvudet och kritisera hur och vad du gör... När slutar man reagera? Vissa ser inte ens detta..! Vissa säger att jag överdriver men jag tror snarare att det handlar om att jag tar upp ett ämne som folk inte talar om!

Jag vet knappt vad jag heter. Jag är så hungrig men ickesugen numera. Tar all tid jag kan för att sova. Men jag blir inte pigg. Det är inte sova jag behöver. Jag behöver mat. Men äta själv har aldrig varit min starka sida. Orken tryter verkligen. Tålamodet är inte som det en gång var. Jag går och väntar på nytändning men det står still. Jag är trött på alla nej. Alla ja, men inte bli av. Jag är trött. Hungrig. Ledsen. Hur ska jag någonsin kunna ta hand om ett barn om jag inte ens kan ta hand om mig själv? Hur kan man skita i maten? Hur kan man hoppa över måltider? Sambon har aldrig förstått mitt äta tre gånger om dagen. Sambon förstår inte mitt inte äta utan sällskap. Sambon förstår inte att jag inte äter. Och det är inte hans ansvar men jag har bett honom om hjälp och han har sagt att vi ska lösa det. Ändå blir jag hungrig, trött, sur, grinig och allt därtil eftersom det inte faller sig naturligt för honom. Han förstår inte. Jag upplever inte att han vill heller men vår relation är bättre när vi äter bra. Han får också ett jämnare blodsocker. Ibland önskar jag mig diabetes för då skulle det vara så mycket viktigare. Ibland önskar jag att sambon hade diabetes, eller fick. För då kanske han skulle begripa? Men jag vill inte ha diabetes. Inte att sambon ska ha det heller, det ska liksom inte behöva vara så drastiskt. Alla talar om folk som kommer på besök när man får barn. Hur hjälpsamma de är. Men jag upplever inte verkligheten sån...i verkligheten upplever jag ensamhet. Att jag måste ringa. Och ständigt dessa nej. Söndags, nej. Måndags, kanske "jag hör av mig" igår gick inte att boka vare sig onsdag eller torsdag trots att personen sagt sig ha massor av tid då denne har semester. Skitsnack! Jag är trött på nej och jag är trött på att se hur vännerna umgås med andra helt utan hinder. Jag är mamma, jag har inte fått pesten!!! Och alla sms...jag frågar om folk kan hjälpa till, om folk kan låna ut verktyg...sånt som är självklart? Man svarar ja eller nej. Men numera får jag inte ens nej?! Vart försvann respekten? MEN om jag lockar med pyret går det oftast...inte att få hjälp eller så utan då kan man ses för alla vill träffa pyret. En vän vill verkligen träffa mig, hon har barn själv... behövde få ventilera. Jag trodde inte detta om mina vänner...men vem tror det?

Jag vaknade till av pyrets ljud. Hon somnade om men jag är hungrig OCH trött..! Jag kan ju vara trött för att jag är hungrig men också för att bag vaknat tre gånger i natt. Två gånger med ljud och en gång för mat. Om jag äter finns risk att jag inte får sova och om jag sover finns risk att jag inte hinner äta! Idag ska jag träffa några mammor från en grupp. Tyvärr kommer bara två utöver mig men det är ändå trevligt. Det är flera som inte ens svarat. Många träffades innan förlossningen men då bodde jag hete här. En av de som kommer har sagt att hon gärna försöker ses i par. Jippie! En i gruppen är utomlands så hon kan inte komma, övriga tio har inte ens behagat skriva ja eller nej. Jo, en har sagt att hon troligtvis inte kan men att hon hör av sig. Måste fixa golvet och baka innan de kommer. Satte ihop fläkten igår. Skönt att ha det gjort. Om det blir äckligt varmt igen kan vi använda den. Vi bor i en dal så vissa vindar rör sig inte här och då blir det ibland kvavt och äckligt... Men området är lugnt och lägenheten fin (förutom väggar och tak men men...det kan man ju påverka!

Jag förstår inte. I början blev man glad om man fick sova. Nu är man frustrerad över att inte få sova. Jag är konstant trött. Konstant hungrig. Jag måste skärpa mig. Men så fort pyret somnat lär jag somna om. Tröttheten går före hungern, trots att tröttheten faktiskt är en följd av hungern. Energibrist. Jag har inte ens lust att göra mat. Jag som älskar matlagning... Jag känner inte igen mig själv. Sambon är borta i veckorna. Jobbar i gamla staden. Han tycker inte det är lika viktigt att äta kontinuerligt och jag orkar inte försöka få ihop det när han är hemma. Vi äter ofta frukost och sen blir det närmare middagstid innan vi äter igen. Sambon glömmer. Jag ber honom om hjälp men när det väl är dags/för sent så säger han att han inte är hungrig. Han förstår inte varför man ska äta tre fasta mål om dagen. Jag längtar efter att jobba. Då har man mer lugn och ro. Då får man äta. Då ska man äta. Jag älskar sambon, barnet och hunden men inte den jag blivit med dem. Orkelös, konstant trötta och griniga jag.

Sambon är tvingad till fyra veckors semester. Obetald eftersom han tog tre veckor i juni. Men chefen verkar ha gjort en egen tolkning av de veckorna. Ja, han tyckte sambon skulle ta pappaledigt? Han säger att "huvudsakliga semestern är mellan v. 28-31" innebär "stängt mellan v. 28-31". Jag är inte lika säker. Hans kompis tillika kollega ska jobba v. 28 och 29. rättvisa? Vilka grunder menar chefen att sambon ska vara ledig på? Nu söker jag jobb. Håll tummarna!

Vi sov hela nätter i två veckor. Pappa åkte till gamla hemstaden för att jobba i fyra dagar. Då börjar vi låta när vi sover. Vakna på natten osv. Trött mamma siktar vi på? Eftersom jag precis varit sjuk och snorar ännu så kan jag lugnt säga att bamyl koffein är min kompis mot huvudvärken. Jag är förundrad över hur lång tid jag klarat med sömnbrist och utan huvudvärk. Men vi har ju alltid avlastat varandra! Sambon har ju tagit sitt ansvar. Ibland har jag däremot känt att sambon är lat! Om jag ger pyret mat tycker jag att han kan göra något annat vettigt...men ne? Ibland ger jag honom maten för att själv kunna fixa disk, mat eller tvätt! Gå ut med hunden är också något jag upplever mig behöva tjata om...

Inte allt för kaxig. Feber. Frossa. Snuva. Halsont. Inte min grej. Pyret verkar inte vara sig själv heller. Sambon lagar maten. Jag ligger under täcket och fryser. Pyret somnade. Jag här för ont i huvudet för att sova. Tycker lite synd om mig själv.

Jag är trött. Pyret sov bra inatt men jag har fixat massor så jag sov desto mindre! Får inte många knop gjorda dagtid eftersom pyret inte sover. Bärsjal känns inte så mycket med pyret med ryggen är inte nöjd med att vara framtung. Var hos naprapaten och han tyckte att jag skulle, i bästa möjliga mpn, undvika att lyfta... Han förstod att det var svårt för mig dock... Men himla roligt att pyret typ bara accepterar bärsjal dagtid då..?

Förstod ganska tidigt att det är tabu att tala illa om mammarollen, kompisen fick kritik redan när hon fick barn och plötsligt har folk rätt att yttra sina tankar på ett sätt som aldrig varit accepterat annars. De har tydligen rätt att lägga ner huvudet i vagnen, röra på pyret (okända människor, gärna damer i övre medelåldern) och uttala sig då... Igår fick pyret ett ansikte 30 cm från sitt, när hon låg och sov! Av vem? Ingen aning, en person i kön i affären tyckte det var okej... En annan gång skulle jag sätta fast hunden utanför affären när en dam kom och stoppade ansiktet i vagnen. Jag sa "app app app app" och hon förklarade att det var lugnt, hon skulle inte kidnappa barnet. Tydligen är det alltså okej bara man inte kidnappar barnet? Jag tycker det är integritetskränkande!

Att ha barn är inte allid lätt och andra mammor jämför ofta. Pyret har alltid ätit var tredje timme, eller mer sällan, och haft en långsov-tid. Visst är jag kanske lyckligt lottad men det är en omställning för mig ändå. Många jag pratat med menar att jag ska vara glad för deras barn ammade då varannan timme, dygnet runt! Min unge sög sönder mina bröstvårtor, det tog två veckor för mig att klara av att gå snabbare än en snigel för det gjorde så ont. Över tre veckor tog det för brösten att läka. Men jag ska vara glad, ellerhur?

Jag har alltid varit ärlig med att säga när saker är tunga. Sen jag blev gravid har jag insett att folk vill behålla sin romantiska bild av graviditet, barnafödande och spädbarnstiden. Och klagar man så får man höra att det är underbart att vara förälder...nej, det är inte så jävla underbart alla gånger men visst njuter jag när det är  bra. Jag är inte så dum att jag förstör min relation till pyret genom att fortsätta amma när det gör så ont som det gjorde för mig, men folk tycker massor och anser sig  ha rätt att yttra sina åsikter till höger och vänster. När vi satt hemma, jag och sambon, och kämpade oss igenom skrik, skrik och skrik... Ja, så mycket att vi trodde på kolik och bvc tyckte vi skulle testa mjölkproteinfritt (vanligt hos kolikbarn att det är mjölkproteinallergi) då fick jag ett irriterat mail om att vi skulle lämna pyret hos den som mailade.

Så se upp alla nyblivna och blivande föräldrar! Kolla alltid med okända om de tänkt stjäla ditt barn, klaga bara hos de du vet förstår (inte offentligt) och se till att amma sönder brösten i sex mänader, om du vill slippa kommentarer. Folk kommer nog ändå lyckas hitta fel och yttra sig men då har du minimerat risken.

Och ja, jag är ironiskt bitter för jag överlever inte om jag ska hålla allt dåligt inom mig. För nästan 15 år sedan började jag blogga om all skit i livet för att klara av och hantera livet. Som gravid eller med barn har det inte varit lika accepterar. Jag är dock tacksam de kommentarer i bloggen som kommer från föräldrar som känner igen sig, det är så skönt att veta att man inte är ensam! Jag visste det utan att ni yttrat er men det värmer att veta att ni också vågar säga att det inte är guld och gröna ängar.

Pyret kommer alltid vara min skitunge, hon bajsade i fostervattnet och sen på mig så hon gör sak för smeknamnet! Några kanske tar illa vid sig då jag tagit exempel med några i bekantskapskretsen men det är diskuterat med dem så det är inget nytt som kommer och inga namn nämnda.

Skriver Och skriver men lägger inte ut något...jag tror jag övergår till dagbok istället...